Klimatledarskap innebär att ta sig an verkliga utmaningar

I Sverige finns goda, delvis unika, förutsättningar för en lyckosam elektrifiering av industriproduktion och transportsektor. Men för att nå framgång krävs mindre polarisering och en ärlig, konstruktiv debatt. Här finns tyvärr en del brister, skriver SMB:s krönikör, professor Filip Johnsson, i veckans krönika – och ger ett och annat exempel.

KRÖNIKA: Klimat- och energifrågan kännetecknas av polarisering och en debatt som knappast är konstruktiv. Nu senast har det startats ett ”institut” med två medarbetare (Skandinaviska Policyinstitutet) som hittills fokuserat på att granska de gröna stålprojekten i norr. Jag tycker det är viktigt att både projekten i sig och statens roll i dem granskas, speciellt när betydande summor skattepengar satsas på projekten. Men för att granskningen ska ha något värde för skattebetalarna kan den inte vara alltför förenklad och ensidig.

Institutet finansieras bland annat av Christer Gardell, som motiverar sitt bidrag med att det behövs en opartisk granskning. Samtidigt är Gardell genom Cevian Capital stor ägare i Thyssen Krupp i vilket tyska staten går in med motsvarande 20 miljarder svenska kronor i deras gröna stålprojekt. Man undrar då vad det är för skillnad mellan den tyska statens satsning på Thyssen Krupp och den svenska statens satsningar på våra stålprojekt.

Olika aktörer har skilda roller i klimatomställningen

En annan finansiär är Sydsvenska Handelskammaren, som tydligen har svårt att tåla att staten bidrar till finansiering av verksamheter i Norrland. Att en regional handelskammare ska bevaka sin region är väl naturligt men den borde rimligen lyfta blicken och se att olika aktörer har olika roller i klimatomställningen.

Med sådana intressenter blir det för mig oklart om granskningen inte riskerar att färgas av den typ av både medvetna och omedvetna processer som i forskningen brukar benämnas ”confirmation bias” och ”motivated reasoning”. Alltså att vi inte ger alla fakta och delar av information samma uppmärksamhet eller hänsyn.

Jag ställer mig också frågande till att granskarna aldrig föreslår några realistiska alternativ för hur vi ska ställa om industrin och möta klimatmålen. Ett exempel är att en del av elen som behövs för elektrifieringen rimligtvis behöver komma från vindkraft. Men forskare knutna till institutet debatterar även mot vindkraft. Här framförs irrelevanta argument som att vindkraft släpper ifrån sig farliga kemikalier med hänvisning till försiktighetsprincipen. Detta trots att påverkan är helt försumbar jämfört med andra källor. Då blir även frågan här om det ligger något personligt bakom: de vill kanske helt enkelt inte ha vindkraft.

Det kommer naturligtvis vara stora utmaningar att ställa om våra energi- och materialsystem i enlighet med klimatmålen. Och det kommer krävas kompromisser. Men i detta finns också stora möjligheter, inte minst för svensk industri och arbetstillfällen Till exempel erhöll Hitachi nyligen en order på 145 miljarder kronor för omriktare till havsbaserad vindkraft.

Det pågår mycket forskning om framtidens elsystem – forskning där akademi och industri samverkar för att lösa de utmaningar som omställningen innebär och där vi också ser en mängd möjligheter. Precis som Hitachikontraktet visar sker det dessutom redan en stark utveckling i industrin. Nyligen besökte jag Elmia Solar. Det var mycket intressant att se alla dess kompletta system med solpaneler, omriktare och batterilager från olika leverantörer.

Klokt att utreda lokal eldrift i Sverige

I det försämrade geopolitiska läget är det såklart en fördel att ha ett mer varierat och sammansatt elsystem som är utspritt över Sverige där alla kraftslag kan bidra. I regeringens förslag till nya energipolitiska mål har den aviserat att delar av Sverige ska kunna startas upp i ödrift. Alltså att elproduktionsanläggningarna ska kunna fungera tillsammans med elanvändare i ett geografiskt avgränsat elektriskt nät, utan koppling till det omkringliggande nätet.

Det kan vara klokt. En del av lösningen torde vara att öka andelen förnybar elproduktion som i form av vind- och solel och kraftvärme tillsammans med gasturbinbaserad reservkraft kommer att vara utspridd över hela Sverige, inklusive olika energilagerlösningar.

Tillsammans med vattenkraften, existerande kärnkraft och på sikt kanske ny kärnkraft har Sverige en unik position att kombinera elektrifiering av industri- och transportsektorerna med litet eller inget behov av import av bränslen från omvärlden. Alla tekniker – såväl kärnkraft som förnybart – kommer däremot under överskådlig tid att vara beroende av import av olika material inklusive sällsynta metaller och uran från regioner utanför EU. Här är det viktigt att verka för ett minskat beroende och utveckla metoder för ökad materialåtervinning. Inte minst varnar FN i en ny rapport för att utvinningen av naturresurser inte bara kan fortsätta att öka.

Det är mitt hopp att Sverige och svensk politik kan ta ett klimatledarskap och ta sig an de verkliga utmaningarna. Kanske något för Skandinaviska Policyinstitutet att ta tag i?