Leif Öster: En urstark äganderätt – men hotad biodiversitet

I skogsdebatten låter det ofta som att äganderätten är hotad. Det är ett synsätt som krönikören Leif Öster motsätter sig, och han undrar om hävdandet verkligen är så smart av skogsindustrin. Det som dock är kristallklart är att biodiversiteten är hotad och att läget försämras. Krönikören frågar om det inte är dags att skogsägare börjar rädda och utveckla den biologiska mångfalden istället för att slåss mot väderkvarnar.

Krönika Det påstås ibland i den svenska skogsdebatten att äganderätten är hotad, medan den biologiska mångfalden inte är hotad. Jag tror att det är precis tvärtom.

Låt oss börja med äganderätten. År 1809 kom den individuella äganderätten till den by i södra Dalarna där jag bor. Allt sedan 1300-talet hade kungahuset hävdat att kronan ägde alla naturtillgångar som låg djupare i jorden än plogen nådde. Gustav Vasa gick längre. Han var av åsikten att staten, det vill säga han själv, ägde all jord i Sverige. Bönderna hade bara en rätt att bruka sin jord och den nyttjanderätten gick i arv.

Kungen måste dessutom haft världens bästa copywriters anställda. Eller vad sägs om denna briljanta mening i ett kungligt brev den 20 september 1542, där han skriver: »Sådana ägor som obebyggda ligga, höra Gud, Oss och Kronan till och ingen annan«. Eller på modern svenska: Det som ingen annan äger, äger kungen.

Med detta synsätt startade en enorm lantmäteriförrättning på 1600-talet, som staten kallade »avvittring, mellan statligt och enskilt jord­ägande«. Marker där ingen kunde styrka ägandet av blev statens med hänvisning till Gustav Vasas brev från 1542. Enorma arealer av Sverige blev på detta sätt statlig mark, huvudsakligen i norr.

Individuell äganderätt blev lag

Det är först med Gustav III:s beslut år 1789 som bönderna får en tydlig och laglig individuell äganderätt till sin jord. De återfår också rätten till jakt på sin mark och möjlighet att köpa och sälja jord. I vår lilla by ansågs nog tidigt att inägomark och byggnader var individuellt ägda, medan byns skog var en allmänning som nyttjades kollektivt. År 1809 delar man så upp skogen efter hur mycket inägomark varje gård då hade. Sedan dess har den svenska äganderätten i vår by fungerat utan problem.

Men nu läser jag att Sveriges markägare är oroliga för att staten ska inskränka äganderätten. 4 av 10 säger att oron håller dem vakna på natten, enligt en undersökning som Landshypotek Bank har gjort. Detta är naturligtvis fruktansvärt, särskilt när oron för de allra flesta fall är helt obefogad. Det finns absolut inga politiska förslag eller något politiskt parti som vill inskränka äganderätten. Sverige har idag kanske har värdens starkaste äganderätt.

Statsminister Ulf Kristersson lovade ändå att stärka äganderätten i höstens regeringsförklaring. Dock utan att precisera vad han menade. Men kopplingen till skogen var uppenbar. Länge har det odlats en historia om att äganderätten är hotad och att staten konfiskerar privata skogar utan ersättning. Konfiskering handlar om att något som kopplar till ett brott beslagtas och utan ersättning. Men det gör inte staten, så någon skapar medveten en kraftigt överdriven oro bland landets markägare.

Den som googlar på ”LRF äganderätt hotad” får 35 000 träffar. Mot den bilden har professor Sten B Nilsson gått i polemik med LRF. Han skriver att ”Vi har inte något äganderättsproblem i skogen. Vi har en debatt om brukanderätten och det är den vi ska lösa”. Jag delar Sten B Nilssons uppfattning.

Artskydd och nyckelbiotoper

Den senaste skogsutredningen föreslog att nya formella skydd av värdefull natur i huvudsak ska vara frivilligt för skogsägaren. Riksdagen har därefter beslutat att det ska vara så. Det kan ju verka bra, men skyddet bygger på att det finns budget att ersätta markägaren. Och tackar skogsägaren ändå nej, så får hen ofta ändå inte avverka på grund av certifieringsreglerna. Minskad budget har redan lett till att exempelvis Skogsstyrelsen inrättar allt färre biotopskydd, 2022 blev det rekordlåga 980 hektar.

Om skogsbruket försvåras på grund av att det finns så höga naturvärden att formellt skydd ska bildas är ersättningsrätten glasklar och staten måste ut med pengarna. Men här finns specialfall som bör kommenteras, nämligen artskyddsförordningen och nyckelbiotoperna.

Artskyddsförordningen innebär att alla vilda fåglar samt vissa utpekade växter och djurarter är fridlysta. Det är förbjudet att på olika sätt skada eller störa dem. Och att följa lagar får skogsägare som bekant inte betalt för. Så har man exempelvis häckande berguv i sin skog får man inte betalt för den hänsyn man måste ta.

När det gäller nyckelbiotoperna så utgör de ibland en mellangrupp som enligt skogsvårdslagen kan få avverkas, men som FSC-certifierade virkesköpare inte får avverka. Naturvärden är höga, men når kanske inte upp till nivån för formellt skydd. Och då kan skogsägaren hamna i kläm. Vanligt är att skogsägare då gör frivilliga avsättningar av dessa områden.

LRF menar nu att staten ändå ska lösa in nyckelbiotoper om skogsägaren önskar det. Obegripligt krav kan jag tycka, när det inte är staten som stoppar avverkningen, utan marknaden. Dessutom bör staten prioritera skogar med högst naturvärden. Rimligt vore istället att de som tjänar stora pengar på FSC-certifierade produkter, det vill säga skogsbolag och LRF:s tre skogsägareföreningar, nu bör skapa en fond som kan ersätta de skogsägare som kommer i kläm.

Tappat medlemmar

Skogsstyrelsen arbetar med tillsyn enligt skogsvårdslagen, miljöbalken, lagen om virkesmätning och timmerförordningen. 2021 kom det in 70 434 anmälningar och ansökningar om föryngringsavverkning. Av dessa resulterade 708 stycken, eller i 1,2 procent av fallen, någon form av föreläggande eller förbud om miljöhänsyn. Ett föreläggande kan vara att man inte får avverka runt ett kungsörnsbo under häckning, men däremot resten av året. Men 98,8 procent av anmälningarna passerade utan att det ställdes bindande krav på skogsägarna.

Så frågan är hur smart det är av LRF att driva ägandefrågan så hårt? För vem vill bli jord- och skogsägare om man riskerar att staten tar ens mark utan ersättning? Följden kan ha blivit att LRF tappar medlemmar. LRF hade vid förra årets slut 128.056 medlemmar, vilket är 6 365 färre än föreningen hade året innan. För 10 år sedan hade LRF 170.000 medlemmar.

Trots en intensiv debatt om äganderätt så har även de tre skogsägareföreningarna svårt att växa. Fortfarande är bara var tredje skogsägare medlem.

Stark äganderätt sämre biodiversitet

Sammantaget kan man nog säga att den svenska äganderätten är urstark. Tyvärr försämras biodiversitetens samtidigt hela tiden. Eller som Per Angelstam, professor i hållbart skogsbruk sammanfattar saken i DN:

– Det är kristallklart, vi når inte miljömålen för levande skogar och tillståndet blir sämre. Punkt.  

Samma budskap ger Skogsstyrelsen som i en ny rapport skriver att ”Miljökvalitetsmålet Levande skogar är inte uppnått och kommer inte kunna nås med befintliga och beslutade styrmedel och åtgärder. Utvecklingen i miljön är negativ.” Och fortsätter: ”Biologisk mångfald utgör en av de ekosystemtjänster som bedöms ha otillräcklig status”

Få forskare har en annan bild än att dagens skogsbruk är negativt för den biologiska mångfalden, trots att man kan hitta enstaka nyckeltal som tidvis går åt rätt håll.

Istället för att slåss mot väderkvarnar borde vi svenska skogsägare rädda och utveckla den biologiska mångfalden. Och vara tacksamma över vår starka äganderätt.

Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från SMB:s skribenter hittar du på SMB Opinion.