Skogens grova träd är försvinnande få idag

Det långvariga och allt intensivare och förödande skogsbruket har gjort de svenska produktionsskogarna utfattiga på de förr så vanliga jätteträden. SMB:s krönikör Leif Öster pekar i veckans text på den dåliga självkontrollen inom skogsnäringen, som trots att man tagit fram målbilder om att spara jätteträden knappt gör det alls.

KRÖNIKA. Det är spännande med riktigt grova och stora träd. Vördnadsfullt, tänker kanske någon som står vid en tall som kan ha levt i 300 år. I den årliga riksskogstaxeringen mäts tusentals provytor i hela landet.

En av många data som sedan redovisas är trädens diameter i brösthöjd. De grövsta träden man hittar redovisas i en grupp som kallas + 80 centimeter. Dessa är ytterst få. I en genomsnittskog på 1000 hektar står det nästan tre miljoner träd. Bara 31 av dessa är grövre än 80 centimeter.

För att exempelvis en tall ska få kallas ”stortall” ska den vara mer än 80 centimeter i diameter, vilket motsvarar en omkrets på över 251 centimeter. I vart fall enligt Björn Elfving, SLU-professor som skrivit en läsvärd rapport om just stortallar. 

I skogsbruket kallar man träd som har särskilda naturvärden i någon form för naturvärdesträd. Träden kan vara ovanliga, gamla och eller just grova. Svensk skogsnäring har själv tagit fram drygt 50 målbilder för god miljöhänsyn. Enligt regelverket ska nästan alla naturvärdesträd sparas i samband med skogliga åtgärder. Det är bra.  Om svensk skogsnäring verkligen levde upp till vad de själva har lovat att göra så skulle dessutom det mesta vara bättre i den svenska skogen.  Men det är lite så och så med efterlevnaden av de egna miljöbilderna. 

Övergrovt virke sparas ändå inte

Låt oss titta på det här med grova träd. I en av målbilderna skrivs att de är särskilt värdefulla för den biologiska mångfalden. Och därför ska de sparas. Så i princip ska inga träd grövre än 60 centimeter i brösthöjd avverkas. Ändå vet i stort sett varenda sågverkschef i Sverige att man regelmässigt får in sådana stockar. Det är så vanligt att man har ett eget namn för dem, nämligen ”övergrovt virke”.

Problemet är att man inte kan såga så grova stockar. Virkesköparna vill därför normalt inte befatta sig med sådant virke och försöker undvika avverkningarna genom ”negativa incitament”. Det kan innebära att man kanske vrakar det övergrova virket, sänker priser eller leveransvägrar. Ändå avverkas sådana träd och körs till massabruk och sågverk där de antingen flisas up, eller svaras ner till hanterbar tjocklek.

Självkontroll för näringen fungerar uselt

När dagens skogspolitik spikades för 33 år sedan, år 1993, gavs skogsbruket en mycket stor frihet mot att näringen själv fastställde en sorts ”licence to operate”. Näringen valde att själv ta fram och beslutade om drygt 50 målbilder för god hänsyn. Men hur har det gått med målbildsarbetet? Ja, inte minst LRF centralt har varit mycket kritiska till att följa upp den saken. Men vill helt enkelt inte bli synad. För det som mäts brukar åtgärdas, och då kan det ju visa sig att samtidigt som antalet riktigt grova träd ökat något, ligger man ändå långt, långt under hur det ser ut i en naturskog.

Nästan alla virkesköpare följer FSCs regelverk. Där framgår att vid föryngringsavverkning ska det lämnas i genomsnitt minst 10 träd per hektar på den avverkade ytan för att utvecklas till grövre naturvärdesträd i det nya skogsbeståndet. Jag kan tycka att skogsbruket då borde lämna de 10 grövsta träden, istället för de ibland spikiga klena träd som ofta lämnas.

Svensk skogsnäring har under 170 år gjort en enorm landskapsomvandling. Först högg man bort just dessa jätteträd i då oexploaterade skogar i nordvästra Dalarna och i Norrlands inland, sedan har man fortsatt med trakthyggesbruk med allt kortare omloppstider. Det är svårt att bli riktigt stor och gammal i dagens skogsbruk.

Tre stora tallar på 10 000 hektar!

En gång i tiden fanns det ett litet sågverk på min familjs skogsgård. Den drevs med ångmaskin. Förmodligen är sågen förklaringen till att det saknas riktigt grova träd på vår fastighet. På närbelägna Garpenberg bruks skogar om 10 000 hektar känner jag till endast tre tallar som är över 80 centimeter i diameter. 

Ett vanligt trick som skogsindustrins lobbyister ägnar sig åt är att jämföra olika data idag med när det var som allra sämst. Inte med hur läget var i en naturskog innan man avverkade. Och jämför man med dagsläget med när det är som sämst brukar alla trender gå uppåt.  Lobbyorganisationen Skogsindustrierna skriver till exempel nu på sin hemsida att ”Volymen grova träd har även ökat kraftigt i hela landet” . Det är lite oklart man här menar med” grov”. Men i sak är det förmodligen sant, om man jämför med när det var som sämst. Då hade skogsbruket i stort sett tömt landet på grova träd. 

Förr fanns det 40-50 grova träd per hektar.

Ingen vet hur många jätteträd det fanns en gång i tiden i våra skogar. Men professor Lars Kardell har i en intressant forskning om skogarnas tillstånd i Lima och Transtrand socknar före de stora avverkningarna funnit att en gång stod där 40-50 grova timmerträd per hektar. Idag domineras skogarna av klena träd.  95 procent av träden i våra skogar är idag klenare är 19 centimeter, mätt i brösthöjd

Vintern 1874 körde Uddeholm ut 13 069 stycken talltimmer från dessa områden, där stockarna höll i snitt 0,78 m3f. (Enheten m3f mäter stockens verkliga volym virke, i kubikmeter) Stockarna var då upp till 10 meter långa och med en toppdiameter på upp till 60 centimeter. Idag innehåller en fin timmerstock ofta 0,3 m3f, alltså långt under hälften.

 Fast mått (m3f) avser verklig volym virke med eller utan bark.

Den näring som jag ägnat stora delar av mitt yrkesverksamma liv åt, svenskt skogsbruk, håller på att tappa sin legitimitet. Det syns bland annat på att allt färre vill söka utbildningen till jägmästare. Det som en gång var en av Sveriges mest attraktiva utbildningar kan inte längre fylla sina platser.

Unga smarta människor vill inte längre arbeta i en näring som inte är hållbar.  Det finns säkert många skäl till yrkesval, men skogsnäringen borde nog fundera på sin egen argumentation. Den som idag vill se riktigt grova träd får nämligen leta länge, även om antalet har ökat.

Faktaruta – här växer trädjättarna:

• I jämförelse med världens högsta träd ter sig naturligtvis även en svensk jättetall liten Av världens fem högsta träd växer fyra i Nordamerika. På svenska heter arterna amerikansk sekvoja, douglasgran, sitkagran och mammutträd. På Tasmanien växer jätteeukalyptus. De här fem trädarterna kan alla nå över 90 meter i höjd och få enorma grovlekar.
• Precis som i Sverige odlar respektive lands skogsbruk alla dessa arter och ibland avverkas även dessa jättar. Skillnaden mot våra svenska trädslag är förstås enorm, men det finns en likhet och det är sorgen över att antalet jätteträd minskar och har minskat över tiden. Gamla jätteträd är oerhört viktiga för biodiversiteten, oavsett var de växer.