Underjorden måste gå från kolkälla till att bli kolsänka

Det är nödvändigt att jordskorpan tvärtom mot idag blir en kolsänka istället för en kolkälla. Så kallad CCS- och DAC-teknik finns för detta, men utvecklingen går trögt och fallgroparna måste undvikas. Det skriver SMB:s krönikör Filip Johnsson i veckans text och berättar initierat om hur tekniken fungerar och hur den inte får användas om tvågradersmålet ska klaras.

KRÖNIKA För ett tag sedan höll jag ett föredrag på ett tvärvetenskapligt seminarium på temat Underjorden – myt, fakta och resurs. För mitt föredrag valde jag titeln Underjorden: från kolkälla till kolsänka. Ett sådant skifte är nämligen vad som behövs på sikt om vi ska klara att stabilisera jordens medeltemperatur i enlighet med Parismålet. 

Det är knappast förvånande att länder med stora tillgångar av fossila bränslen har ett ekonomiskt intresse av att fortsätta använda dessa, eller likt Norge exportera dem. Som jag skrivit om i en tidigare krönika så är kanske detta den största utmaningen i det globala klimatarbetet – att få länder med stora inhemska tillgångar av fossila bränslen att införa en kraftfull klimatpolitik.

Då en lösning på klimatfrågan förutsätter att efterfrågan på de fossila bränslena minskar drastiskt och på sikt mer eller mindre försvinner, inses att ett sådant scenario innebär betydande geopolitiska utmaningar då det får stor påverkan på de globala energimarknaderna. Enorma värden måste bli värdelösa (så kallade ”stranded assets”) när fossila bränslereserver lämnas kvar outnyttjade. Men detta skulle innebära att deras pris sjunker och går mot noll.

Därför krävs det en tillräckligt kraftfull klimatpolitik och en sådan måste på sikt finnas över hela världen, även om den kan fungera på olika sätt. Om inte flyttar användningen från regioner med tuffare klimatpolitik till regioner med svagare eller avsaknad av en sådan politik. Om mindre utvecklade länder vars ekonomi är starkt beroende av export av fossila bränslen ska fasa ut utvinningen av dessa, krävs troligtvis dessutom någon form av ekonomisk kompensation innan de hunnit diversifiera sina ekonomier.

Avskiljning nödvändigt om fossil energi ska fortsätta utvinnas

Det enda alternativet för länder med stora inhemska reserver av fossila bränslen att fortsätta utvinna dessa är om användningen kombineras med så kallad CCS-teknik. Alltså att koldioxid avskiljs från större punktkällor och sedan komprimeras till en vätska för att därefter transporteras till en geologisk lagringsplats där den pumpas ned och lagras permanent. CCS-tekniken kan tillämpas på såväl fossila som biogena utsläppskällor. Det senare brukar benämnas bio-CCS eller BECCS.

Bio-CCS tekniken kan skapa negativa utsläpp, förutsatt att biomassan som används i processen som utrustas med bio-CCS inte utarmar kolstocken i biosfären, till exempel genom avskogning. Genom att skapa negativa utsläpp kan bio-CCS bidra till att kompensera för utsläpp som är svåra eller kostsamma att ta bort (residualutsläpp). Dessutom kan bio-CCS bidra till att det på sikt kan skapas netto negativa utsläpp.

Netto negativa utsläpp kommer troligtvis behövas om vi ska begränsa temperaturökningen till väl under två grader. Detta då allt pekar på att vi kommer ha släppt ut för mycket och vi därmed ”måste backa bandet”. I Sverige har vi redan ett långsiktigt mål om att våra territoriella utsläpp ska vara netto negativa efter år 2045.

Att utnyttja underjorden som kolsänka och skapa negativa utsläpp kan också åstadkommas genom att avskilja koldioxid direkt från atmosfären. Detta benämns DAC-teknik (Direct Air Capture). Till skillnad från bio-CCS finns då inget beroende av biomassa och mängden som kan avskiljas och lagras begränsas då enbart av tillgång på lagringsutrymme.

Det finns många platser med lagringsutrymme, men dessa är ojämnt fördelat över jorden. DAC-anläggningarna kan också placeras nära lagringsplatser då de inte är beroende av en viss utsläppskälla. Nackdelen är att kostnaden per ton avskild koldioxid är betydligt högre än för CCS och bio-CCS då koncentrationen av koldioxid i atmosfären är mycket lägre än i rökgaser från energi- och industriprocesser. Det åtgår därmed mer energi att avskilja koldioxiden.

Trovärdigheten hänger på klimatpolitiken

Det är dock enligt min mening helt avgörande för dessa teknikers trovärdighet att de drivs fram av en tillräckligt kraftfull och genomtänkt klimatpolitik. Hittills har det mest varit fossilindustrin som satsar på utveckling av CCS-tekniken från fossila utsläppskällor.

För fossila utsläppskällor så är det avgörande att kostnaden för att släppa ut koldioxid överstiger kostnaden för CCS. Här finns visst hopp i EU:s uppdaterade klimatpolitik, i form av det så kallade Fit for 55-paketet.

För bio-CCS behövs någon form av stöd, då det innebär en kostnad för den som investerar i bio-CCS, samtidigt som nyttan tillfaller alla. För bio-CCS är det viktigt att klimatnyttan säkerställs och att styrmedlen är tillräckligt breda. Annars finns risk att bio-CCS ensidigt gynnas och därmed riskerar att undanhålla gröna kolatomer från sektorer där det är svårt att byta bort fossilt baserade insatsvaror eller bränslen, som till exempel flyg eller grön kemi.

Biomassa är nämligen en begränsad resurs på de flesta ställen, och om världen skulle utveckla sig i enlighet med klimatmålen kommer konkurrensen om bioråvaran att öka och därmed dess värde.

Det är också rimligt att den ekonomiska ersättningen från ett styrmedel för negativa utsläpp inte överstiger kostnaden att släppa ut koldioxid från fossila utsläppskällor. Jag tror inte det vore bra för trovärdigheten för bio-CCS och DAC om det görs ansträngningar att med dessa tekniker skapa negativa utsläpp, samtidigt som de fossila utsläppen inte minskas i minst motsvarande omfattning.

Hittills har inte mycket hänt, dock. Varken när det gäller att lämna fossila bränslereserver outnyttjade eller att införa CCS-tekniken. Det är otroligt frustrerande att, trots stora investeringar i förnybar energiteknik, 80 procent av världens energiförsörjning alltjämt kommer från fossila bränslen.

En misslyckande för klimatpolitiken helt enkelt.

Underjorden som kolsänka kräver en kraftfull klimatpolitik

Om världssamfundet lyckas förvandla underjorden till en kolsänka krävs alltså en tillräckligt kraftfull klimatpolitik, det vill säga en tillräckligt hög kostnad att släppa ut koldioxid. En sådan politik skulle nog i första hand resultera i en storsatsning på förnybar energi, energieffektiviseringar, cirkulära system, minskad konsumtion och en del kärnkraft. Det finns för de flesta verksamheter trots allt inget egenvärde i att använda fossil energi. Tvärtom, man ser allt oftare att fossilfritt framhålls som ett försäljningsargument.

Det viktigaste i en framtid som lyckats begränsa utsläppen i enlighet med Parismålet är att underjorden inte längre är en kolkälla. Samtidigt är den kolsänka som underjorden kan erbjuda mycket värdefull för att kompensera för utsläpp som är svåra att åtgärda, och för att skapa de negativa utsläpp som dessvärre troligtvis kommer behövas.

Kommer vi nå fram till en värld där underjorden är en kolsänka? Det känns mer oklart än någonsin kan jag tycka. Snart är det EU-val och högerpopulistiska partier verkar gå framåt. Detta innebär en risk för EU:s klimatpolitik.

Om dessutom Trump vinner nästa presidentval, då vågar man knappt tänka på vad som händer.