Vi har alla förutsättningar för total återvinning av plast

Sverige har det mesta på plats i form av industri, kompetens, forskning och infrastruktur för att gå i spetsen för en storskalig, verklig återvinning av plast. För tyvärr är det inte sant som ofta påstås att det mesta av plasten återvinns – nästan 90 procent eldas upp. Det skriver SMB:s krönikör Filip Johnsson i veckans betraktelse, och tipsar regeringen att detta borde vara något att profilera sig på.

KRÖNIKA: Denna plast. Överallt plast. Vi är extremt beroende av plast i vårt samhälle. Ett fantastiskt material får man medge. Inte konstigt att den återfinns precis överallt i samhället. Vi kan inte röra oss i samhället utan att använda plast. Plasten är lätt, billig, luktfri, kan tillverkas i alla färger och former och användas till nästan allt.

Kruxet är att den är tillverkad av fossil råvara – i princip olja. Ett annat problem är att den nästan inte alls återvinns och att det förekommer en överanvändning.

Vårt materialsystem är komplext och svårt att förstå. Trots att vi tvättar våra förpackningar och lämnar dessa i återvinningsbingen och att nästan alla förpackningar är märkta med en sådan där återvinningssymbol med pilar som bildar en sluten trekant, så eldas 87 procent av all plast upp. Jag tycker det är ganska hårresande. Att vi inte kommit längre år 2024. Samtidigt är det inte konstigt att gemene man inte har riktigt koll på detta. Speciellt som vårt avfallshanteringssystem ger intrycket av att vi återvinner plasten.

Att det är dåligt känt vad som händer med vårt plastavfall kan illustreras av senaste numret av SJ:s tidning Kupé – den som finns i stolsfacket på X2000 tågen. I senaste numret finns under vinjetten ”Infotainment” en artikel med rubriken ”Plastens uppgång & fall” av Göran Everdahl (är det DEN Göran Everdahl, undrar jag som ofta lyssnar på Spanarna i radio). I artikeln som förvisso innehåller en del tänkvärt står att ”90 procent av allt svenskt plastavfall återvinns”.

90 procent av plasten eldas upp – knappast återvinning

Men en spaning ger alltså vid handen att nästan 90 procent av all plast eldas upp. Förvisso blir det då värme och lite el av plasten, där värmen används i våra fjärrvärmenät. Men kolet i plasten omvandlas också till koldioxid som bidrar till växthuseffekten och ny plast måste tillverkas av ny fossil olja och gas. Ett i det närmaste helt linjärt system. Det är alltså knappast fråga om återvinning, även om förbränningen brukar ges det bättre klingande namnet värmeåtervinning.

Det grundläggande problemet är att vi fortfarande tillåter att plast framställs från ny fossil råvara. Detta trots att det finns enorma mängder plast att tillgå i samhället, som faktiskt skulle kunna användas för att göra ny plast. Men grejen är att det då krävs en lite mer avancerad kemisk process än de återvinningsprocesser som är förhärskande idag.

Faktum är att sådan teknik finns demonstrerad i stor skala. Tekniken baseras på en förgasningsprocess, även om det går att göra på ett par andra sätt också.

Dagens svenska kemiindustri har kompetensen

Tekniken gör det möjligt för befintliga kemikluster, som i dag tillverkar olika typer av plaster från fossil råvara, att gradvis ställa om till att använda plastavfall och, genom tillsats av el, återvinna plastens kolinnehåll. Kostnaden och energiverkningsgraden för att producera plast på detta sätt är troligtvis ungefär densamma som för att producera plast från ny fossil olja i dagens anläggningar.

Den kanske mest uppenbara fördelen med sådan återvinning av plast är att den befintliga plasten får ett värde efter användning. I stället för att plastavfallet är något man bara vill bli av med skapas drivkrafter för att samla in plasten. Detta skulle på sikt kunna resultera att det blir lönsamt med ”plastic mining” med successivt minskade mängder plast i haven och naturen. Kanske skulle det också bidra till att samhället inte använde sådana enorma mängder plast. Vi behöver såklart också minska plastanvändningen i samhället, samt även få ned antal plastsorter i omlopp.

Som med så mycket annat har Sverige faktiskt en unik möjlighet att vara föregångare i att ställa om mot ett cirkulärt avfallssystem. Vi har forskningen, vi har tekniken och vi har ett mycket bra utgångsläge med klimatneutral el. Vi har dessutom rådigheten över vårt avfallssystem och i alla fall för den svenska kemiindustrin finns det knappast något egenvärde att utgå från nya oljeprodukter när ny plast ska tillverkas. Därför borde Sverige kunna ta bollen och börja ställa om avfallssystemet.

Kanske något för nuvarande regering att satsa på? Den kan behöva något att profilera sig på. Den får liksom inte så mycket positiv respons på miljöområdet.