Vi lever över våra tillgångar – och vi gör det med ett leende

Vetskapen om att vi lever över våra tillgångar är närmast total – men med ett leende fortsätter vi att överkonsumera. Men ingen verkar hålla i ratten idag skriver SMB:s krönikör Filip Johnsson som undrar om orsaken är att människan inte riktigt vågar se vad den håller på med.

KRÖNIKA Det var inte så länge sedan jag kände att världen ändå höll ihop. Att det fanns ett slags grundläggande ordning. Politikerna satte ramarna, myndigheterna höll koll, och vi andra… vi fogade oss. Lite gnäll, visst, men vi visste ändå att någon höll i ratten.

Men nu? Nu känns det som att ratten är övergiven. Bilen kör av sig själv, rakt mot en avgrund, och vi sitter där i baksätet och scrollar TikTok.

Jag läser om kläder. Om hur vi skickar våra trasiga, smutsiga plagg till Ghana och kallar det återvinning. Som om det vore en god gärning. Men det är inte återvinning. Det är sophantering. Vi exporterar vårt avfall och kallar det hållbarhet. Det är så bisarrt att man nästan skrattar. Fast man skrattar inte. Man skäms.

Och så turismen. Santorini. Tre miljoner turister om året. Tjugo tusen bofasta. Kryssningsfartyg som spottar ut människor som bara vill ta en bild i solnedgången. En bild! Det är inte längre resor, det är konsumtion av platser. Som om världen vore ett Instagramfilter.

Billigt flyg som egentligen är dyrt

Flyget då. Lågprisflyg som tar oss över hela Europa för några hundralappar. Det är så billigt att det känns som att det inte kostar något alls. Men det gör det ju. Det kostar i utsläpp, i klimat, i framtid. Och ändå sitter Ryanairs VD (fortfarande) och rycker på axlarna åt klimatförändringarna. Det är nästan poetiskt i sin cynism.

Samtidigt står tågen still. Växelfel mellan Göteborg och Stockholm. Igen. Jag reser ofta med tåg. Ibland går det bra. Ibland inte. Men det är alltid tåget som får skiten. Flyget är försenat också, men det pratar vi inte om. Vi har andra förväntningar. Vi är snällare mot det som förstör mest.

Det är något med vår samtid som skaver. Vi vet att vi lever över våra tillgångar. Vi vet att det inte håller. Men vi fortsätter ändå. Vi köper mer, reser mer, flyger mer. Och vi gör det med ett leende. Som om vi inte riktigt vågar titta på vad det är vi håller på med.

Kläder, turism, flyg – det kan vara fantastiskt. Men just nu är det mest ett symptom. På en värld som tappat kontrollen. Och på oss, som inte längre vet hur man bromsar.

Precis när jag skrivit klart denna krönika läser jag i the Guardian att om Tories vinner nästa val så vill dom maximera utvinningen av gas och olja i Nordsjön.

Snacka om att tappa kontrollen.