LEDARE. Vi vet att berättelser är lättare att ta till sig än faktatexter, och att svåra saker sällan blir lästa. Men hur ska vi bära oss åt för att få folk engagerade i klimatfrågan, när området är så stort, komplext och svårbegripligt? Jag gissar att frågan har hemsökt de flesta journalister och författares hjärnor. Om inte har de nog missförstått vem som är ansvarig för att berätta om klimatet.
Med makt kommer ansvar. Om du är skriftligt begåvad (eller snarare utrustad med förmågan att formulera dig utan att spräcka deadline eller gå under av prestationsångest) har du helt enkelt en knippe makt. Har du dessutom en plattform att publicera orden på har du mycket makt. Är du välläst och omtyckt står maktmätaren på rött.
Samma sak gäller dig som har gåvan att uttrycka dig genom bild och ljud: du kan väcka känslor. Du kan göra saker greppbara, personliga, verkliga. Du kan frambringa rädsla, glädje och sorg.
Lyssna nu: klimatet behöver dig.
Klimatjournalistiken är viktig men inte tillräcklig
Klimatjournalistiken växer, och det är förstås glädjande att mediehusen satsar på nischade journalister, som får möjlighet att fördjupa sina kunskaper. Klimat- och miljöfrågor är ofta svindlande komplexa. För att verkligen förstå makthavarnas politikersvar, och kunna ställa kritiska följdfrågor, krävs en viss nivå av kunskap. Då är det av högsta vikt att tidningarna investerar i specialister, som ges tid och utrymme att utbilda sig, läsa på, gräva djupare.
Profilerade klimatjournalister, som DN:s Lisa Röstlund och Peter Alestig och Aftonbladets Jonathan Jeppsson, har utan tvekan bidragit till viktig kunskapsspridning och granskning på klimat- och miljöområdet.
Men det är inte tillräckligt att lämna frågan till klimatjournalisterna. Alla typer av journalister, och andra kreativa yrkesgrupper, behöver få upp ögonen för klimat och miljö. Varje del av livet och samhället kommer, förr eller senare, att påverkas av klimatförändringarna. Därför behövs röster från alla delar redan nu.
Hur viktigt är klimatet för mediehusen?
Det är fortfarande få stora tidningar som har klimat som egen rubrik i toppmenyn på sin sajt, eller som låter ämnet breda ut sig i mittuppslaget. Men några försöker åtminstone. Hos DN är Klimatet en av nio huvudrubriker, flankerad av Sport och Ledare. Även hos Dagens ETC har klimatkategorin en framskjuten plats: i toppmenyn, mellan Kultur och Debatt.
De båda är två av de bättre exemplen när det kommer till klimatfrågan.
Hos giganten Aftonbladet finns däremot ingen klimatrubrik i toppmenyn. Inte heller i drop down-menyn syns klimatet till (vilket det gör hos Expressen) – ämnet återfinns först i samlingslistan “A-Ö”.
Både GP och SvD saknar klimatkategori helt, men första pris för sämst klimatbevakning bör nog gå till GP, vars klimatbevakning är närmast obefintlig.
Det här är inte oviktigt i en tid då vi behöver få fler människor insatta och engagerade i klimat- och miljöfrågan. Ämnet behöver all uppmärksamhet det kan få.
Du är antagligen en av de frälsta
Du har säkert hört uttrycket “att predika för de redan frälsta”. Det gäller alltför ofta i klimat- och miljösammanhang (och säkert även för 99 procent av alla ledartexter). Gissningsvis är du som läser den här texten åtminstone någorlunda insatt i frågorna som Supermiljöbloggen tar upp. Kanske är du betydligt kunnigare än jag.
Hur som helst är du antagligen inte helt oinsatt – och det är ett bekymmer. Det är ju den där andra gruppen, den obrydda, som behöver fångas in. Av den anledningen önskar jag mig fler sammanhang i journalistiken, men också i kulturen, där klimat och miljö integreras i något annat.
Vi behöver fler berättelser om klimatet
Jag vill se ledartexter som kopplar samman klimat och vardag, miljö och politik. Jag vill ha kultursidor som behandlar klimatet som en del av vår kultur. Jag vill läsa skönlitteratur där berättelsen är djup och karaktärerna komplexa, och där klimatfrågan vävs in i handlingen. (Maja Lundes Blå, en av böckerna i Lundes Klimatkvartetten, är ett exempel jag kan rekommendera.) Och film! Film vill jag ha!
Vi vet ju att det kan vara svårt att ta till sig faktatunga texter, medan berättelser – och sådant som visualiserats – har förmågan att drabba oss. Folk som kan skriva är det ingen brist på, inte heller människor som livnär sig på att skapa content (jag är till viss del själv en sådan person).
Varför är vi då så dåliga på att engagera människor i klimatfrågan?
Plötsligt händer det
Men ibland blänker det till hos andra än klimatjournalisterna. Jag tror att det gör skillnad.
Som i Hollywoodfilmen Don’t look up – till viss del avfärdad som löjlig eller för att inte leverera på förväntningarna, men likväl ett av de mer ambitiösa försöken att göra klimatkrisen till en berättelse. Kanske är en bortskämd Jonah Hill ekiperad med Birkinväska ögonöppnaren de ofrälsta behöver.
Eller som när DN:s Andrev Walden, en hyllad skribent specialiserad på det vardagliga, lyfter problemen med överfiske – med vinkeln att haven, och fisken, är en del av vår kultur. Tidningens kulturchef Björn Wiman bör också lyftas fram som en röst för klimatet (om än med ett rakare grepp). Särskilt med tanke på att många andra kultursidor, och ledarsidor, tycks vara patologiskt ointresserade av klimatet.
Johanna Frändén, kolumnist i Aftonbladet, blir den här textens sista ljus i mörkret. Hon har en alldeles särskild förmåga att varva berättelser från marken med mer filosofiska resonemang, som lyfter klimatet i relation till något annat. Vinkeln ”klimattext” får nog de flesta ointresserade att scrolla vidare, men att väva in klimataspekter i en text om livet i Paris kan lura in dem.
Jag är glad över de ljuspunkter som finns, men jag vet att det finns mer att hämta. En ödesfråga som klimatet gör sig bra på film.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till