Ledare: När klimatkrisen hårdnar tillämpas lagarna strängare mot aktivisterna

Goda demokratiska stater ska tåla att det förekommer civila olydnadsaktioner. Dessa måste ses som en kontrollfunktion gentemot staten. Därför är de allt hårdare tagen mot klimataktivister mycket olycksbådande. Politiker som misskrediterar civilt olydiga medborgare som ”sabotörer” eller ”terrorister” är ute i ett annat ärende än att värna rättssamhället, skriver Jan Lindsten i SMB:s ledartext.

LEDARE Man kan absolut säga att det finns ett slags regler för civil olydnad. Eftersom olydnaden per definition innebär ett brott mot lagar är den av naturliga skäl inte lagfäst. Däremot har begreppet analyserats och definierats utförligt av bland andra filosofen John Rawls, vars resonemang i boken ”A theory of Justice” har fått stor betydelse i synen på olydnadsaktioner.

Det finns mer och likartat filosofiskt tankegods att hämta, till exempel från Immanuel Kant och Jürgen Habermas. Men redan med Rawls kommer man långt för att kunna försvara de klimataktivister som fått vidkännas hårdhänt behandling och djupt orättvisa straff för fredliga protester i klimatets namn. Ibland har de knappt ens varit olydiga i lagens mening.

Än så länge, notera ordvalet, finns inte alltför många sådana fall att bokföra i Sverige. Men från bland annat Storbritannien, USA, Frankrike, Spanien, Österrike och Nederländerna kommer nedslående vittnesbörd om hur fredliga klimatprotester bekämpas med vattenkanoner och pepparspray. Hur demonstranter nu faktiskt döms till fängelse när de protesterar fredligt mot sina politiska regimers ohörsamhet mot de internationella avtal som man själv varit med och ingått för att rädda planeten från katastrofal uppvärmning.

Det görs inte tillräckligt för att klara Parisavtalet

Eller finns det någon seriös person som på fullt allvar kan mena att våra politiska ledare gör vad som krävs för att följa Parisavtalet?

The Guardian rapporterar om FN:s särskilda utredare Michel Forst, som rent ut säger att det måste bli ett slut på den här sortens statlig repression. Den måste ses som ett hot mot demokratin och de mänskliga rättigheterna. Alltså inte det motsatta, att det är demonstranterna som skulle hota demokratin.

Det finns ett och annat exempel i Sverige på hårda domar mot personer som gripits efter väg- och flygplatsblockader. Åtalet för egenmäktighet vid en metansprutande torvtäkt i Småland i fjol kan rent av resultera i ett flerårigt fängelsestraff för inblandade eftersom aktionen benämns som ”sabotage.”

Glidningen i rättstillämpningen mot att kalla typiskt ordningsstörande aktiviteter i trafiken – vanliga och mycket relevanta aktioner, med tanke på transportsektorns klimatbelastning och politikens likgiltighet inför densamma – för sabotage, är uppseendeväckande och påtaglig i Sverige. Det har gått fort.

Kritiken från lagkunniga oberoende personer om att domstolarna låtit sig påverkas av den allt blodtörstigare debatten om klimataktivisternas subversivitet har viftats bort, men är svår att undgå. En granskning i Dagens Arena bär syn för sägen.

För när även de högsta politikerna i landet skruvar upp tonläget i debatten och legitimerar ett brutalare synsätt på civil olydnad, påverkas självklart de människor av kött och blod som befolkar åklagarmyndigheter och domstolar.

För skulle det inte påverka när biståndsminister Johan Forsell utmålar klimataktivism som sabotage? Eller när själve statsminister Ulf Kristersson likställer sjungande protestanter mot regeringens klimatfientliga politik med ”totalitära krafter?”

Det finns även exempel på en annan slags svartmålning av delar av miljörörelsen. SMB har i en tidigare ledartext kommenterat marinens märkliga val av nätverket Extinction Rebellion som fingerat hotobjekt vid en övning – detta i en tid när det sannerligen finns trovärdiga militära hot inte långt borta.

Civil olydnad är per definition fredlig och transparent

Med allt detta sagt – aktivisterna och de civilt olydiga kan, som påtalades här ovan, inte ta sig för vad som helst. Det är självklart. Ett exempel: nätverket Ta tillbaka framtiden, med bland andra Greta Thunberg som deltagare, hindrade i somras med en sittblockad fysiskt en oljetransport från hamnen i Malmö. Det är något helt annorlunda än vad radikalen Andreas Malm gör. I boken ”How to blow a pipeline” propagerar han för fysisk förstörelse, vilket är att gå väsentligt längre. Alltför långt.

Och det skulle kunna diskuteras om det är ett gränsfall att kasta färg på ett älskat konstverk, även om detta inte förstördes tack vare en skyddande skiva av plast.

Vägblockader är relevanta, men måste utföras med precision och noggrannhet eftersom det finns risk att orsaka personskador om utryckningsfordon fördröjs. Sådana beskyllningar har riktats, hitintills falskeligen, mot vissa aktioner och man kan ju föreställa sig reaktionerna om de varit korrekta.

Notabelt är att de massiva trafikstockningar som protesterande bönder, med billigare diesel som krav, åstadkommit nere på kontinenten däremot inte genererat någon fördömelse alls från politiskt håll.

För att åter referera till John Rawls är legitimiteten i den civila olydnaden noga specificerad. Till sin natur och som grundegenskap är den icke-våldsam. Utföraren ska tillse att en aktion alltså är fredlig, men även öppen, samvetsgrundad, politisk (i betydelsen ägnad att påverka politiska beslut), och vara i strid med lagen – men ändå bygga på en tilltro på det demokratiska systemet i sig självt.

Orättvisa och svek mot de unga att inte agera

De unga aktivister som i veckan barrikaderade riksdagens entré sa något väsentligt om sitt motiv. De sa inte ”vi vill avskaffa demokratin.” De sa ”våra politiker sviker oss.”

Utan tvivel är detta sant. Därmed tillfogas ännu en viktig pusselbit i legitimeringen av deras civila olydnadsaktion: det föreligger en orättvisa mot dem eftersom de med dagens politik förvägras rätten till sin egen framtid.

Man kan säga att ungdomarna som hindrade riksdagsledamöterna att gå in till sin arbetsplats genom huvudentrén åberopar, ja, faktiskt ärar, en av de sundaste principerna som finns hos anständiga demokratier, nämligen möjligheten att bryta mot orättvisa lagar (eller protestera olydigt mot orättvis politik) med milda straff som påföljd. Det vill säga precis det rakt motsatta mot vad de kritiseras för.

I odemokratiska länder fängslas personer som gör sådant här för lång tid. Eller fördrivs, eller dödas. Det är inte välgrundat att tro att västerlandet skulle hamna här. Men hårda, orättfärdiga straff kommer att tysta protesterna och skrämma människor att utöva sin yttrandefrihet. Dit verkar vi vara på väg, dessvärre.