Regeringens kärnkraftsutredning säger att det går att bygga nya reaktorer med massiva subventioner och frikostiga statliga lån. Men satsningen är inte bara onödig och mycket dyr för svenska konsumenter. I dagens otrygga omvärld riskerar den även att göra vårt samhälle osäkrare istället för tvärtom, skriver SMB i en ledarartikel.
LEDARE Detaljerna i Mats Dilléns kärnkraftsutredning har väckt berättigad debatt. Prisgarantin som ska gälla i fyra decennier på 80 öre per kilowattimme (i dagens penningvärde) riskerar att bli svindyr för vanliga hushåll – den kan ju jämföras med kostnaden på bara omkring hälften för att producera el från sol och vind idag. De generösa statliga lånevillkoren kommer att belasta statsbudgeten på ett riskabelt sätt, satsningen kan bli en gökunge som hindrar andra satsningar, är några av invändningarna. ”En enda stor glädjekalkyl” lyder DN:s avfärdande kommentar, trots att tidningen i grunden är positiv till energikällan.
Det är nu läge att fördjupa granskningen av och lägga nya kritiska perspektiv på denna oerhörda satsning som regeringen inte verkar rygga för, trots de dyra villkor utredaren presenterar för att klämma fram fyra av de tio reaktorer som Tidöpartierna tror sig kunna ha på plats till år 2045.
För den går emot många principer som framhålls för att skapa det motståndskraftiga och hållbara samhället.
Allt fler yttre hot mot kärnkraften i en orolig tid
Ett område som uppmärksammats föga i den senaste tidens debatt är kärnkraftens säkerhet. Inte själva den tekniska säkerheten kopplad till radioaktiv strålning, läckagerisker, slutförvar och liknande, utan säkerheten mot militär intervention, terroristattacker, sabotage, cyberangrepp. Allt sådant som bara under de allra senaste åren seglat upp som verkliga hot även mot vår egna tidigare så lugna vrå i världen.
Intressant nog, vilket SMB:s krönikör Mattias Goldmann påpekat, finner man inom Nato stöd just för den decentraliserade form av elproduktion som vindkraften erbjuder.
Medan den svenska försvarsmakten och vindkraftsfientliga politiska majoriteter i många kommuner länge tävlat ikapp om att förhindra etableringar av nya vindparker, uppmuntras tvärtemot sådana av Nato-administrationen. Den ser lokalt spridd elproduktion som något som ökar försörjningstryggheten och motståndskraften vid militära konflikter.
Ukraina drog slutsats om decentraliserad elproduktion
Ukraina, som mer än något annat land fått känna av vad aggressivt, terrorbetonat militärt våld innebär för energiförsörjningen, har redan dragit den slutsatsen. Nyligen konstaterade chefen för det statliga elnätbolaget i en SVT-intervju att landet i framtiden måste satsa på många små, spridda kraftverk istället för några få och stora. Det borde gälla Sverige också, om nu säkerhetsläget är så försämrat som både regeringen och ansvariga myndigheter säger.
Ovanstående utgör inget argument för ett svenskt Natomedlemskap i sig. Men nu är Sverige medlem i en militärpakt som uppenbarligen propagerar för vindkraftssatsningar – som den svenska regeringens enögda kärnkraftsspår tvärtom äventyrar.
Här finns mer att säga. Var så säkra på att skyddet mot de nya yttre säkerhetshoten mot kärnkraften kommer att kosta mycket stora pengar att införa. Det handlar om yttre skalskydd av typen fysiska barriärer mot angrepp (sådana börjar redan installeras och kan till exempel iakttas utanför västsvenska Ringhals – i form av grova stenbumlingar). Det behövs avancerad utrustning och kvalificerad bemanning för att hindra angrepp med moderna drönare, system för att hindra listiga cyberintrång, höjd säkerhet för inpasseringskontroll, personalutbildning och mycket annat. Dessa säkerhetsaspekter beskrivs i en färsk rapport från Franzén Energiteknik.
Omfattande säkerhetsprotokoll från IAEA
IAEA, Internationella atomenergiorganet, har lagt fram ett omfattande protokoll för hur kärnkraftssäkerheten ska tryggas i nya otrygga tider. Kärnkraftsägarna, men även en lång rad myndigheter med försvarsmakten och säkerhetspolisen i spetsen, är ansvariga för att få allt på plats.
Ytterst kokar ansvaret dock ned till regeringarna. Har den svenska tagit höjd för allt detta tillkommande och prisdrivande? Det går inte att utläsa av Mats Dilléns utredning, och inte heller i regeringens nya säkerhetspolitiska strategi som pekar bland annat just på dagens hot mot ”strategisk infrastruktur”. Inget talar dock för att så är fallet. Kostnadsberäkningarna som används i utredningen gjordes innan IAEA lade fram sin kravkatalog.
Subventioner ofrånkomliga – men måste hamna rätt
Det är dock inte fel i sig att en regering tar till subventionsmetoden när man vill få fram något. Det hade inte gått att få fart på vindkraftsutbyggnaden i Sverige utan den relativt massiva subvention som elcertifikatsprogrammet utgjorde. Det belastade visserligen inte statsbudgeten, men däremot konsumenternas plånbok – dock i en rimlig omfattning, sett till vad som uppnåddes.
En annan subvention som kostat hushållen mycket, och blev betungande för de med dålig ekonomi, är prisstödet i Tyskland för vind- och solkraftsproducerad el. Producenterna – varav många förvisso är vanliga hushåll – har fått betalt enligt ett garanterat pris på flera kronor per kilowattimme, långt över svenska elpriser.
Tack vare denna stora satsning har Tyskland nu kunnat trycka ned kolkonsumtionen kraftigt, trots stängd kärnkraft, och har mest förnybar el i Europa. Landet har med sin politik banat väg för solelens framväxt i hela världsdelen. Även Sverige har gynnats.
Det som ska kritiseras är inte produktionsstödet, utan i så fall bristande politik för att kompensera ekonomiskt svaga hushåll för de höga konsumentpriserna.
Energiminister Ebba Busch och regeringen ska kritiseras för att man vill subventionera fel sak – säkerhetskrävande, extremt storskaliga kärnkraftverk – subventioner som kan misstänkas bli än mer gigantiska än vad som anges i utredningen. Och för att dessutom ha mage att sälja in ny kärnkraft som en bärande klimatsatsning.
Nya kärnkraftverk bidrar inte till omställning nu
För sanningen är ju att kraftverken inte kommer att hinna leverera el särskilt länge, innan Sverige år 2045 ska vara nere på nollnivå mätt i nettoutsläpp av koldioxid – med allt annat som behöver göras fram till detta kritiska årtal liggandes i huvudsak ogjort. Utsläppen måste börja kapas NU för klara både del- och slutmål. Nu ökar de istället.
Regeringen ska också ha kritik för att den INTE vill subventionera kraftkablarna till fastlandet för de havsbaserade vindkraftverken.
Att riva upp det tidigare beskedet om stöd till Svenska Kraftnät för landanslutningarna var ett mycket dåligt beslut, som bara det kan utgöra spiken i kistan för de stora havsvindparker som planerats och utretts grundligt i flera år. Att länsstyrelser och regeringen nu lämnar tillstånd till dem spelar föga roll om de ekonomiska förutsättningarna ändå saknas.
Tänk om regeringen – för säkerhets skull
Med den olyckliga kärnkraftssatsningen, om den blir av, har risken blivit än större att Sverige sumpar möjligheten att på allvar expandera det förnybara, flödande elenergisystemet.
Så tänk om, regeringen. För planetens och de unga uppväxandes skull. För klimatomställningens skull. För vår säkerhets skull. Och slutligen, för våra plånböckers skull.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
