Varför var IPCC-rapporten inte mer intressant – och vad kan seriösa medier göra?

IPCC:s mest kompletta och allvarliga klimatrapport passerade i hög grad obemärkt i Sverige. Många medier och politiker valde att ägna den lite eller ingen uppmärksamhet. Det är svårförståeligt och för många av de som oroar sig för klimatkrisen också upprörande. Men vilka är orsakerna – och vad kan göras för att skärpa bevakningen?

I helgen skildrades i P1 den knapphändiga rapporteringen och två centrala figurer frågades ut: Svt:s klimatkorrespondent Erika Bjerström och Potsdamsinstitutets chef Johan Rockström.

Utan tvivel finns det fog för en sådan diskussion. Med några riktigt rejäla undantag för public service-bolagens nyhetskanaler och några större dagstidningar, var bevakningen på såväl nyhetssidor som opinionssidor till stor del skral, eller rentav obefintlig. De mindre mediehusen försörjdes av TT med nyhetstexter och analyser. Många publicerade, men pliktskyldigt. Egna vinklar och ettanhänvisningar uteblev i hög grad.

Tidningen Journalistens undersökning är belysande: förbundskapten Janne Anderssons utbrott i TV ledde till 172 publiceringar under de första 16 timmarna, åtta fler än flera dagars samlade rapportering om FN:s ödesrapport,.

Varför orkar, eller vill, inte medierna göra mer?

Erika Bjerström sa något centralt: det inte är journalistkåren som är ansvarig för att få klimatet högre upp på agendan. Hon borde sagt ”inte ensamt ansvarig”, men har ändå en klar poäng. Journalister verkar inte i ett vakuum. Det är inte så lätt för en rapportör att rapportera om kommentarer från politikerna eller reaktioner från allmänheten som uteblir.

Johan Rockström föreföll i och för sig rätt nöjd med den internationella uppmärksamheten kring IPCC-rapporten. Men beträffande den svenska situationen gav han ett tänkvärt svar på frågan om det krävs mer skildringar av hemska klimateffekter.

Nej, det har regnat tillräckligt med väckarklockor över allmänheten, menade han.

Däremot går det inte att begära ”att folk varje morgon ska vakna med en vilja att rädda klimatet”, sa Rockström. De måste få hjälp, av de politiska ledarna, att röra sig i rätt riktning med hjälp av alla de beslut som redan är fattade (men ej verkställda). Tänkvärt sagt.

Högerpopulism påverkar medierna

Det går dock inte att förstå det relativa mediala ointresset för och snedvinklingarna av klimatkrisen utan att också beakta framväxten av det högerpopulistiska bagatelliserandet av den. Det är en stark kraft som även tydligt inspirerar medieföretag. Ett tydligt exempel bland många är magasinet Fokus.

Ett par dagar efter IPCC:s första delrapport inom AR6, publicerad i augusti -21, ”bemöttes” denna med hänvisningar till så komprometterade personer som Sverigedemokraternas klimatförvillare Elsa Widding och ekonomen William Nordhaus (ekonomipristagare som torgförde den livsfarliga uppfattningen att världens ekonomier skadades minst om temperaturökningen tillåts bli 3,5 grader).

Detta, och andra svåra tillkortakommanden, har analyserats noga av oförtröttlige författaren och klimatförnekelsegranskaren Maths Nilsson, se här och här.

Hade forskarna nått fram bättre om de visar känslor?

En närliggande och intressant fråga är om mediernas främsta källor i klimatfrågan – forskarna – kan agera annorlunda än att framträda så påfallande behärskat som de fortfarande gör, trots de allt allvarligare rapporterna.

Hade det förändrat mediernas intresse för, och sätt att skildra klimatfrågan, om forskarna hade släppt loss sin rimligen återhållna förtvivlan över samtidens passivitet?

Redan den mörksinnade skalden Harry Martinsson tyckte, dock med god humor, att de fysiker som upptäckt förintelsekraften i atomvärlden var alldeles för återhållsamma, i förhållande till vad de avslöjat:

”När man ser dessa stillsamma kulturtomtar gå fram och hämta sina nobelpris slås man av paradoxen. Det hade varit naturligare om gubbarna…kommit uppstörtande på podiet och vrålat att nu jävlar har jag hittat ett krutpaket i berget som ni ska vara jävligt rädda för annars smäller det”, sa han i en intervju i Vecko-Revyn 1956 (citerad i ”Ombord på Aniara”, Gunnar Tideström).

Det funkade inte att bryta ihop i TV

Vi kan väl kika på vad som händer när en forskare tappar masken i ett fiktivt, nutida exempel – i satirfilmen ”Don’t look up.” Filmen släpptes 2021 och behandlar det politiska och mediala förnekandet av klimatkrisen på ett briljant sätt.

Den unga doktoranden (Jennifer Lawrence) som gjort upptäckten av en asteroid som kommer att förinta hela jordklotet får tillsammans med sin professor (Leonardo di Caprio) träda fram på bästa sändningstid i en vulgär, glittrig nyhetsshow. Hon berättar om sin upptäckt. När hon inser att programledarna inte tar henne ett uns på allvar utan bara lattjar, exploderar hon framför kameran och skriker att alla kommer att dö av asteroiden.

Genast hängs hon ut som en galning som givetvis inte ska tas på allvar (nu heller). Och självklart häcklas hon hejdlöst i de sociala mediedikena.

Så kanske det hade blivit i verkligheten, idag också.

Somligas bord är större

Så mycket svårare är det för de medier som valt att hantera jordens ödesfråga seriöst. Svenska Yle:s etikchef Jonas Jungar har fångat de många utmaningarna i ett tänkvärt debattinlägg med goda tips för villrådiga redaktioner.

Klimatfrågan ligger på allas bord. Störst bord finns hos de politiska makthavarna, systemförvaltarna, och de rika, stora och mäktiga företagen.

Men vi medier besitter också makt. Och det gäller att försöka vara övertygad om att pennan är mäktigare än svärdet. Supermiljöbloggen strävar efter att:

• bevaka vad som händer med alla beslut som fattats, globalt, nationellt, regionalt och lokalt för att begränsa människans utsläpp av växthusgaser. När verkställs dessa? Alla fina strategier och mål kommer inte sänka temperaturen en tiondels grad, om de inte följs av handling.
• avslöja politisk och kommersiell greenwashing.
• analysera, förstå och förklara klimatförnekandets psykologi och dess orsaker, och möjliga vägar till accepterande och insikt.
• ta ansvar och rapportera på bred front om den eskalerande klimatkrisen, oavsett hur tjatig frågan än uppfattas, eftersom allt annat är ansvarslöst.
• skildra de goda exemplen på vettiga klimatåtgärder, stora och små, nära, fattbara och gärna kopierbara. Inspirera och förmå fler att vilja bidra för att minska utsläppen och resursförbrukningen.
• berätta, konstruktivt, men utan att rygga, om det obehagliga faktum att världen med stor sannolikhet redan under 2030-talet får uppleva 1,5 graders högre medeltemperatur jämfört med förindustriell tid, och beskriv vad som kommer att krävas i anpassning.