Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.

Leif Häggström: Tankar om viltvård

Råbocken framför mig haltar. Den har ont och vill inte stödja på vänster framben. Den rör sig några meter, lägger sig ner och betar av det gräset och örterna närmast intill. Avståndet är lite drygt 80 meter. Jag sitter i ett jakttorn och lyssnar efter älghundarna. Det är älgjakt. När bocken lagt sig till rätta och jag inte ser den längre anropar jag jaktledaren över radion. ”Jag har ett halt rådjur framför mig” meddelar jag. ”Avvakta tills vi kopplat hundarna” får jag till svar. Efter någon timme har hundarna gått igenom såten, övriga i jaktlaget samlas vid ett timmerupplag och jag får klartecken att fälla bocken. Efter ytterligare en stund reser den sig upp, tar några steg snett bort, vinklar upp sig och jag ser hela bredsidan. Några buskar växer precis framför bocken så jag avvaktar för att inte riskera en skadeskjutning. Någon minut senare är siktlinjen fri. Jag finner bogen i kikarsiktets hårkors. BAM! Ljudet av skottet ekar bort. Bocken sjunker ihop på plats. Jag klättrar ner ur jakttornet, repeterar in en ny patron i loppet och närmar mig försiktigt bocken. Den är död när jag kommer fram. Jag kikar genast på dess vänstra framklöve. Den ser inte bra ut. Klöven är i princip borta, men såret har läkt. Vad är det som hänt, tänker jag. Senare skickar jag klöven till SVA i Uppsala.
Att skjuta rätt djur när man jagar är en viktig del av viltförvaltningen. En annan viktig, och faktiskt lagstadgad, del är att se till att de vilda djuren (på jägarspråk ”viltet”) får det skydd och stöd de behöver.
Det bästa skydd man kan ge viltet är varierande biotoper. Det kan vara att spara ut kantzoner på vallar och ängar framförallt i fullåkersbygd. Kantzoner på ett par meter som inte slås utan tillåts utgöra ett skydd. Kanske kan man i dessa plantera in blommande växter för att öka mängden insekter vilka blir såväl foder till unga hönsfåglar som del i en ökad biologisk mångfald. Personligen har jag valt att slå mina ängar sent för att tillåta en blomning och fröbildning innan fodret bärgas. Blomning och fröbildning som gynnar insekter, vilt och biologisk mångfald.
Att ge viltet stöd kan man göra genom att odla lämpliga viltgrödor på oanvända tegar. Man kan så in en viltblandning, som t.ex. kan bestå av röd- & vitklöver, luzern, ängssvingel, timotej, rajgräs, rödsvingel, cikoria, honungsört, vitsenap eller kanske den fleråriga kulturhistoriskt betydelsefulla svedjerågen – en äldre variant av midsommarråg. Viltåkern är något som gynnar den biologiska mångfalden avsevärt jämfört med de vanliga alternativen för oanvända tegar: igenväxning eller granplantering.
Alla är nog medvetna om att odlingslandskapet är i behov av våtmarker. Människan har under de sista århundradena varit mycket effektiv på att dika ut våtmarker och kulvertera vattendrag. Idag anläggs många våtmarker av jägare. Givetvis görs det med baktanken att skapa jakttillfällen, men de vattenspeglar som skapas gynnar de flesta vilda djur och inte bara det fåtal som är tillåtna för jakt. Dessa vatten berikar högst påtagligt den biologiska mångfalden.
På mina jaktmarker har vi inte återskapat några våtmarker, vi har blott ett fåtal små viltåkrar. Men vi sätter årligen ut ett 30-tal saltstenar till viltet på våra 1200 hektar. Saltstenarna står skyddat, inte som några lockmedel invid jakttorn. De gynnar givetvis allt vilt i trakten. Vi har under de senaste snörika vintrarna blivit allt bättre på att se till att det finns foder tillgängligt för vår rådjursstam. Vi har ett dussin foderautomater. Några vallar har plogats för att blotta gräset. Flera av oss som äger mark har även passat på att gallra ut lövträd, framför allt asp, och väntat med att upparbeta dem några månader. Även tallar har hanterats på detta vis. Såväl asp som tall är attraktivt foder för hjortdjur och harar vintertid. På min mark brukar jag samla ihop riset vid avverkning. Riset får ligga i högar och multna, i högarna utgör det bra skydd för småviltets ungar. Kanske kan ytterligare en handfull harar på detta vis nå vuxen ålder. Det blir också bra häckplatser för småfåglar.
Viltvård kan också ske genom jakt. Genom att minska predatortrycket på småviltet kan man öka småviltets möjlighet att nå vuxen ålder. Jag blev medveten om detta när jag jobbade i Vetlanda strax före midsommar för sisådär 10 år sedan. Där hittade jag en rävlya när jag inventerade inför en bergtäktsutvidgning. Kring rävlyan hittade jag på ett par minuter 36 bakben från rådjurskid. Senare har jag läst mig till att en rävkull behöver bortåt ett ton kött för att nå vuxen ålder. Det säger sig självt att man kan öka den totala mängden djur i ett område genom att jaga rävar. I en vetenskaplig studie jag läst försågs rådjurskid medsändare för att deras livsöde skulle kunna följas. Dödligheten bland kid är hög och det var inte ovanligt att rävar tog mer än hälften av alla sändarförsedda kid i ett område.
Kråkfåglar i allmänhet och kråkor i synnerhet är svåra boplundrare. I en norsk studie kunde man visa att 80% av alla ripreden inom 350 m från kråkbon plundras. Reden som låg 700-1400 m från ett kråkbo plundrades bara i 17% av fallen. Att jaga kråka kan med andra ord vara en bra viltvårdsmetod om man vill öka mängden fågel som når vuxen ålder, inte minst i områden där hotade fågelarter häckar.
Det jägarna menar med viltvård är med andra ord i de flesta fall åtgärder som vilken naturvårdsintresserad person som helst skulle ställa upp på. Men en stor skillnad, den genomsnittlige jägaren investerar enligt aktuella beräkningar flera tusen kronor per år ur egen ficka i dessa åtgärder. Åtgärder som handlar om att skapa möjligheter för viltet att finna föda och skydd. Det handlar om att försöka tänka på vad som är ekologiskt gynnsamt, inte minst när man brukar naturen. Helst genom så enkla åtgärder som möjligt. Därför höstplöjer jag aldrig mina marker, jag fäller aldrig äldre lövträd, jag nyhamlar träd och jag använder aldrig ogräsgift. Jag sätter upp saltstenar och holkar, jag fäller asp och tall, jag hugger bort de flesta granarna och jag slår mina ängar sent och med slåtterbalk istället för rotorslåtter.

Om författaren: Leif Häggström är doktor i arkeologi och arbetar framför allt med kulturmiljöfrågor. Hans forskning kretsar kring människans resursutnyttjande förr i tiden. Privat har han en fårgård och jagar så mycket han hinner.

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till Kopierad123 270 12 33

Läs vad vi vill göra
Tipsa!

Tipsa oss

Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till Kopierad123 270 12 33

Läs vad vi vill göra