Magnus Nilsson: Miljömålen kräver ny syn på markägande

Lär dig detta först: Det finns inga miljöregler för skogsbruket.
Att ingen har blivit fälld för skogsvårdslagens naturvårdsregler sedan de infördes för 34 år sedan förklaras därför vare sig av att svenska skogsägare är särdeles omsorgsfulla om skogens naturvärden eller att ansvariga myndigheter, polis och domstolar är särdeles slappa. Det är helt enkelt näst in till omöjligt att bedriva skogsbruk på ett sätt som är straffbart. Miljöreglerna i skogen är inte så svaga som många befarar – de är mycket svagare!
För 20 år sedan fastställde en enig riksdag två jämställda mål för skogspolitiken. Man sa, att strävan efter hög virkesproduktion och skydd för den biologiska mångfalden ska väga lika.
Beträffande virkesproduktionen har politiken blivit en succé – både tillväxt och avverkningar ligger numera på rekordnivåer. Beträffande den biologiska mångfalden är resultatet mindre lysande. I sin årsbok 2012 sammanfattade Skogsstyrelsen: ”När det gäller miljökvalitetsmålet Levande skogar bedöms gapet till att uppnå målet fortfarande vara stort, trots att många bra åtgärder genomförs.”
Skälet till miljöfiaskot är knappast att skogsnäringen och skogsmyndigheterna befolkas av sällsynt giriga och naturvårdsfientliga personer. Förklaringen är helt enkelt att medan skogsägaren har starka ekonomiska skäl att öka virkesproduktionen innebär naturhänsyn i stort sett enbart ökade kostnader.
Den här typen av målkonflikt mellan privata och samhälleliga intressen brukar på andra samhällsområden lösas genom lagstiftning, ibland förstärkt med ekonomiska styrmedel. I skogen gäller istället devisen ”frihet under ansvar”. Det är därför det inte finns några miljöregler som skogsbruket kan bryta mot. Politiken har på skogsområdet surrat sig fast vid en mast på vilken står skrivet: ”Låt skogsägarna bära sig åt hur fan som helst!” Lyssnar man på landsbygdsminister Eskil Erlandsson (själv stor skogsägare) brukar han hävda att skärpta miljökrav skulle leda till sämre naturhänsyn.
Bortsett från ett par, tre specialkrav saknar därför skogsvårdslagen obligatoriska naturvårdsregler. Skogsstyrelsen kan utfärda särskilda, detaljerade förelägganden, baserade på skogsvårdslagens naturvårdsparagraf, SVL 30 §, för t.ex. en enskild avverkning. Men förelägganden får inte vara så ingripande att ”pågående markanvändning på berörd del av fastigheten avsevärt försvåras” (regeringsformens formulering). De juridiska innebörden av denna begränsning innebär att det i praktiken att möjligheterna för Skogsstyrelsen att ställa krav på markägarna är minimala, för att inte säga näst in till försumbara.
Vill myndigheten ställa krav utöver denna utomordentligt låga ”hänsynströskel”, har markägaren rätt till ersättning av staten motsvarande 125 procent av marknadsvärdet på den skog man vill skydda. Och läs nu noga igen: Reglerna i regeringsformen är så utformade att ”hänsynströskeln” blir lägre ju större avverkningen är, dvs. ju större hygge, desto lägre krav på naturhänsyn!
För att klara miljömålet i 1994 års skogspolitiska beslut ( ”Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd”) krävs, enligt de analyser som bl.a. Skogsstyrelsen presenterat, att i runda slängar 20 procent av skogsmiljöerna lämnas orörda. Drygt hälften av denna areal måste undantas i biologiskt representativa, geografiskt välfördelade och sammanlänkade reservat, medan resten kan lösas om man i det aktiva skogsbruket tar tillräckligt stora och relevanta naturhänsyn.
Skyddsformerna fungerar delvis som kommunicerande kärl: Ju större hänsyn i det brukade landskapet, desto mindre reservatsarealer krävs. Och tvärtom: Ju sämre hänsyn, desto större reservatsarealer krävs.
Om tyngdpunkten läggs på reservat eller på bättre hänsyn är likgiltigt från naturvårdssynpunkt. Samhällsekonomiskt är däremot skillnaden dramatisk. Reservat är dyrt och minskar det möjliga virkesuttaget. Ju mera som kan klaras på de brukade arealerna, desto lägre blir därför den samhällsekonomiska kostnaden.
För att nå miljömålen krävs därför att dagens nyliberalt inspirerade politik, som faktiskt systematiskt stärker och belönar de markägare som struntar i miljömålen, byts mot en annan politik som siktar på att nå miljömålen till så låg samhällsekonomisk kostnad, dvs. framför allt betydligt mera långtgående naturhänsyn i det reguljära skogsbruket. Några förslag:
– Inför obligatoriska krav om att spara ett visst antal grova, äldre träd eller en viss volym virke per ha vid varje avverkning och spara större ridåer längs sjöar, vattendrag och våtmarker. Detta kan göras utan att ändra regeringsformens ersättningsregler.
– Ändra antingen regeringsformen så att Skogsstyrelsens möjligheter att kräva hänsyn stärks eller inför en allmän naturvårdsavgift som skogsägarna slipper betala om de förbinder sig att sköta sin skog t.ex. i nivå med certifieringssystemet FSC (som redan omfattar drygt halva skogsmarken).
– Gör skogsnäringen medansvarig för att finansiera skogsskyddet så att näringen får ekonomiska motiv att ändra sin verksamhet i syfte att begränsa reservatsbehovet. En variant skulle kunna vara att införa en avgift på virkesförbrukningen vid större skogsindustrier, sågverk och biobränsleeldade energianläggningar för att delfinansiera inköp av ytterligare reservatsmark tills dess miljömålet i skogen uppnåtts. Ju starkare näringen satsar på bra naturhänsyn och på att bidra till ett relevant och tillräckligt stort nätverk av reservat, desto mindre pengar behöver läggas på inköp av reservatsmark och desto snabbare kan industrin befrias från avgiften.
Att målet måste vara att klara miljömålet med så små negativa effekter på virkesproduktionen som möjligt borde alla kunna ställa sig bakom. Men för det krävs en ny syn på markägarnas ansvar.
Magnus Nilsson
journalist och miljökonsult
Författare till rapporten ”Minimera reservatsarealen” utgiven av tankesmedjan Arena Idé