Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.

Mattias Goldmann: Hur kan någon älska Kyotoprotokollet?

På klimatförhandlingarna i Durban vimlar det av folk i t-shirts med texten ”I ♥ KP”, uttolkas ”Jag älskar Kyotoprotokollet.” Mest är det miljöorganisationsmänniskor som jag i vanliga fall som bär dem, men denna gång tvekar jag om de inte dragit på sig fel plagg.

Jag är uppväxt med mottot ”All kärlek är bra kärlek”, men här drar jag ändå gränsen. Kyotoprotokollet är inte värt någon enda människas kärlek. Det är en halvmesyr som miljörörelsen med rätta kritiserade när det antogs 1992. Tjugo år senare borde vår standard vara högre – istället sänker vi ribban. Det bultande röda hjärta som borde vara reserverat för vad som räddar mänskligheten ges till ett protokoll som plumpar på minst fyra helt avgörande områden:

1. Ambitionerna är för låga. Minskningen med 5,2 procent 1992-2012 är skamlig.
2. Låga ambitioner nås inte. Många länder klarar inte ens dessa låga mål, väl medvetna om att de som bryter mot avtalet i praktiken slipper sanktioner.
3. Halva världen är utanför. USA är det enda betydelsefulla land som står helt utanför Kyoto, men stora utsläpparländer som Kina, Indien, Mexiko och Brasilien saknar helt utsläppsmål.
4. Bara sex växthusgaser omfattas. Vattenånga är inte med, flygplans högre klimatpåverkan genom att utsläppen sker på hög höjd ignoreras, etc etc.

Skulle vi få ett KP2 (en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet), vilket är vad t-shirtarna handlar om, blir det troligen ännu svagare. Flera tunga länder – Japan, Ryssland, Kanada, Australien – blankvägrar att skriva på. I praktiken blir det bara EU, som ju redan åtagit sig ett utsläppsmål på samma 20 procent som KP2 i så fall skulle landa på (mer än 20% procent vore förstås lysande, men det har inget med KP2 i sig att göra). Dessutom är EU:s eget beslut mycket mer bindande än ett beslut inom FN – den nuvarande maximala sanktionen inom Kyotoprotokollet är att nästa periods utsläppsåtagande multipliceras med 1,3 men alla är överens om att det inte blir något KP3 och därmed är sanktionen i praktiken noll.

Förmodligen har t-shirtbärarna ett av mellanstadiets ordstäv i åtanke, ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det bäst”. Då är det ju alldeles sant, men det riskerar ändå landa fel. Säger man ”I ♥ KP” säger man i praktiken att ett ännu sämre avtal än KP också kan duga – man kan ju inte begära ett avtal man älskar med bultande hjärta. Men sämre än KP duger inte, KP definierar smärtgränsen för hur svagt ett avtal får vara.

Förutom t-shirten finns det tydligen också en I ♥ KP-slips, som jag inför att jag skulle vara moderator här på COP ombads ta på mig. Det gjorde jag inte, lika lite som jag skulle ta på mig något reklamplagg för något företag som minskar sina utsläpp med en alltför låg nivå.

Däremot skulle jag med glädje bära valfritt plagg med texten ”Jag tycker det vore mycket illa om vi inte på COP17 fick ett bindande klimatavtal för de kommande åren.” Det är tur att jag inte är i t-shirtbranschen…

Mattias Goldmann, på plats på COP17

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till Kopierad123 270 12 33

Läs vad vi vill göra
Tipsa!

Tipsa oss

Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till Kopierad123 270 12 33

Läs vad vi vill göra