MP, Helena Leander: Sverige behöver en klimatlag

Klimatfrågan är ett skolexempel på målkonflikter. Alla seriösa partier ställer sig bakom målet att bekämpa klimatförändringarna, men när det kommer till konkret politik riskerar vi plötsligt krockar med andra mål. Om inte annat så med kortsiktiga politikers mål att vinna röster genom populistiska utspel. Och kommer man inte på bättre kan man alltid skrämmas med bensinskatter, flygskatter och andra verktyg som är svåra att blunda för om man menar allvar med klimatpolitiken.

Målkonflikter är knappast något unikt för miljöpolitiken, men på andra områden har vi fått lära oss att hantera dem, ibland den hårda vägen. Den ekonomiska krisen på 90-talet lärde oss vikten av ett ramverk som hjälper politikerna att motstå frestelsen att köpa sig popularitet med pengar man inte riktigt har. Då skapade man en budgetlag där regeringen blev skyldig att se till att plus och minus går ihop i slutändan, men sen fick de fylla budgeten med innehåll utifrån politisk övertygelse. Vi skulle behöva något liknande på klimatområdet.

I Storbritannien har man just det. En klimatlag där politikerna enats om ett långsiktigt utsläppsmål och bindande utsläppstak för de närmaste mandatperioderna som ligger i linje med det långsiktiga målet. Hur man når dit kan se lite olika ut beroende på politisk inriktning, men lika lite som man kan trixa och räkna kreativt i budgeten får man trixa och räkna kreativt med utsläppen, och på samma sätt som budgeten måste gå ihop i slutändan så måste utsläppen gå ned i slutändan. Till sin hjälp har den brittiska regeringen en oberoende klimatkommitté som granskar och följer upp klimatpolitiken och ger rekommendationer. Hittills har den brittiska klimatlagen visat sig vara framgångsrik i att minska de brittiska utsläppen – mer än i Sverige – och gett de långsiktiga spelregler som är nödvändiga för att människor och företag ska våga göra klimatinvesteringar. Även Sverige behöver en sådan klimatlag för att skapa mer långsiktighet och ordning och reda i klimatpolitiken.

En klimatlag ger bara ramverket: för att det ska hända något på riktigt måste det naturligtvis fyllas med innehåll. Miljöpartiet har naturligtvis en lång rad konkreta förslag på vad vi tror krävs för att ställa om till ett mer klimatsmart samhälle. Vi är övertygade om att klimatomställningen kräver förändringar i hur vi reser, vad vi äter, vad vi använder för energi osv – en förändring som engagerade människor redan påbörjat, men som vi kan stödja med rätt politik. Vi har en politik som kombinerar högre skatter på det som förstör klimatet, så att det lönar sig att välja klimatsmart, med investeringar i alternativen, så att det också är praktiskt möjligt att göra det. Men om den som klagar på ”skattechock” lyckas hålla sig under utsläppstaket med andra åtgärder så har inte jag någon invändning. Det jag invänder mot är dagens system där ett partis klimatpolitik kan vara en uppräkning av alla klimatåtgärder man är mot, utan att behöva precisera vad man är för.

Om partierna i stället sluter upp bakom en klimatlag kan vi fortsätta att diskutera om vilka klimatåtgärder som är de bästa, men då är ”armarna i kors” inte längre en klimatåtgärd. Den funkar bara idag, när man kan komma undan med en ”armarna i kors”-politik genom kreativa sätt att räkna utsläpp. Ingen skulle acceptera en regering som sköter ekonomin på det sättet, så varför göra det när det gäller mänsklighetens ödesfråga klimatet?

Helena Leander
Miljöpolitisk talesperson
Miljöpartiet