Nej Mattias Svensson, Göran Greider är inte farligare än fossilindustrin

Är lösningen på klimathotet ökad produktion, mer konsumtion och en ännu friare marknad? Och kan de verkliga klimatfienderna ibland oss vara Göran Greider, Anders Wijkman och Naomi Klein? SMB:s recensent har läst den liberala debattören Mattias Svenssons nya bok “Den öppna klimatpolitiken och dess fiender”, en intressant blandning av viktiga poänger och ideologisk fartblindhet.

Från självutnämnd klimatförnekare till borgerlighetens gröna förkämpe. Mattias Svensson har sannerligen kommit långt i sitt engagemang i klimatfrågan. Är det nyfunna intresset ett ärligt försök att lösa klimatproblem med marknadsliberala idéer eller kan det vara illa förklädd industrilobbying? Var det så att Timbrokontoret singlade slant om vem som skulle börja bry sig om miljön och Svensson helt enkelt förlorade? Svårt att veta såklart. Kanske gör det inte någon skillnad heller.

Svensson är en liberal samhällsdebattör och författare med en mångårig historia av borgerligt opinionsbildande. Han har tidigare varit redaktör för Magasinet Neo samt anställd av tankesmedjan Timbro (bägge finansierade av Svenskt Näringsliv) och är numera ledarskribent för Svenska Dagbladet.

Under slutet av 00-talet beskrev Svensson klimatkrisen (även om han fortfarande inte vill kalla det en kris) som något Sverige skulle kunna tjäna på, både i ökade intäkter och härliga ”parisiska somrar” för stockholmare år 2080. I Svenssons värld var oron över klimatförändringar länge synonymt med alarmistiskt vänsterdravel och steget till att han nu tar det på allvar (och till och med skrivit krönikor för SMB!) är värd att applådera. Det krävs mod att ändra sina åsikter i ett polariserat debattklimat.

Sju år efter Svenssons förra klimatbok ”Miljöpolitik för Moderater” släpper han nu sitt senaste alster ”Den öppna klimatpolitiken och dess fiender” på den gröna och liberala tankesmedjan Fores förlag. Som titeln avslöjar går Svensson till botten med vilka fienderna är till den fria klimatpolitiken. Detta inkluderar de som vill införa ”klimatdiktatur” och ta ifrån människor deras gudagivna rätt att förbruka naturen som de vill. Vänsterdebattörer, alternativekonomer och de ständigt kritiska aktivisterna tillhör den här skaran, och enligt Svensson är det viktigt att vi uppmärksammar innebörden av deras klagorop innan vi vaknar upp i ett grönt Gulag.

Första delen av boken behandlar på ett effektivt och intressant sätt några av de konsekvenser vi har att vänta om vi inte ställer om till en fossilfri värld och hur fria och rika ekonomier är bäst lämpade att hantera en sådan omställning. I princip den enda vettiga politiska lösningen på detta är att prissätta utsläpp, släppa tyglarna för näringslivet och sedan luta sig tillbaka och hoppas på framtida teknologiska landvinningar. 

Styrmedel som klimatbistånd och klimattullar är verkningslösa och bör överges. Regleringar beskrivs förvisso som effektiva i fall där målet är att helt förhindra utsläpp (det listas flera exempel där dessa har fungerat), men med koldioxid är det enligt Svensson ändå bättre att låta marknaden styra. Regleringar skulle annars stå i vägen för innovationer som kan leda till mindre utsläpp i framtiden. 

Inspirerad av ekonomen William Nordhaus menar Svensson att målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5 eller ens 2 grader bör ifrågasättas. Det är helt enkelt för dyrt. Men misströsta ej, enligt Nordhaus kommer den ekonomiska skadan för människor och stater absorberas av en ständigt växande ekonomi. Därför kommer konsekvenserna inte vara fullt så allvarliga då framtida generationer med största sannolikhet kommer att ha råd med den anpassning som krävs.

En del av larmen kring klimatförändringarnas effekter är därför överdrivna, även om riskerna ökar något. – Mattias Svensson ur ”Den öppna klimatpolitiken och dess fiender”

Glädjedödarna

Bokens avslutande kapitel tar upp exempel på de fiender som finns ibland oss, de som påstår sig kämpa i klimatets namn. Enligt Svensson och många av hans meningsfränder är klimatkamp en illa dold ursäkt för att störta rådande samhällssystem och sedan införa planekonomi och diktatur. Bland ”fienderna” återfinns vänsterdebattören Göran Greider, författaren Naomi Klein, och före detta EU-parlamentarikern Anders Wijkman, som alla på olika sätt yrkat på att mer centraliserade styren torde vara mer effektiva i att lösa klimatproblemen.

Detta är absolut inte sant, skriver Svensson (titta på Sovjet!), och de som tror att större problem kräver fler restriktioner har fel. Meningsmotståndarna är “posörer” vars idéer om minskad konsumtion och bränsleanvändning kommer leda till en mindre kul värld, en värld som posörerna själva inte ens vill leva i, menar Svensson. 

Doughnut Economics, en ekonomisk modell uppritad av ekonomen Kate Raworth, nämns som ett exempel på sådant frihetsfientligt tänkande. Modellen består av en inre del med sociala mål som bör uppnås för att lägga grunden för mänskligt välmående. Den yttre visar de planetära gränserna framtagna av Johan Rockström med flera. Tanken är att tillgodose mänskliga behov som vatten, mat, husrum och tillgång till sjukvård och utbildning, utan att överstiga gränsvärden för bland annat luftföroreningar, växthusgasutsläpp och massutrotning. Eller som Svensson själv beskriver det i sin bok:

Det innebär en stat som å ena sidan lovar att ge dig vad du anses behöva, men som å den andra inte tillåter dig att göra särskilt mycket.

Det låter ju inte alls kul! Klimatförändringarna är enligt Svensson inte en kris i den rätta bemärkelsen och ska heller inte behandlas som krig, pandemier eller naturkatastrofer (även om risken för dessa ökar i och med just klimatförändringarna). Lösningar ska införas långsamt och inte inskränka på människors rättigheter att leva sin liv.

Det var även så Svensson summerade sina tankar under bokens lansering tidigare i år. Han jämförde fossila energikällor med alkohol, som en gång var förbjudet i Sverige då dess skadeverkan ansågs för stor. Enligt Svensson ledde detta förbud inte till något gott och därför borde vi ta lärdom och inte begå samma misstag genom att förbjuda fossila energikällor:

Vill vi leva i samhället utan de här väldigt trevliga och enkla energikällorna? Det är den frågan vi också ställer oss. Och det vill vi bara om alternativen är tillräckligt bra och tillräckligt utvecklade och tillräckligt billiga, och det är de inte idag, och det kanske de aldrig någonsin blir. Det är vårt bet här att försöka få fram den utvecklingen. Men innan dess är det som att ta bort någonting som ger många av oss en väldigt trevlig tillvaro som vi inte vill vara utan.
– Mattias Svensson under lanseringen av “Den öppna klimatpolitiken och dess fiender”.

Så om jag förstått det rätt: Fria och rika demokratier är bäst lämpade att hantera den globala uppvärmningen. Förutom prissättning av utsläpp kommer det inte behövas några större politiska ingrepp för att detta ska ske. En tillräckligt fri och obehindrad marknad kommer istället kirra den labbodlade biffen. Men, och detta ter sig i mina obildade öron som något av en motsättning, vi ska bara göra denna omställning om det känns tillräckligt roligt och trevligt. 

Svenssons argument ekar igen i de borgerliga partiernas önskemål om att vi i Sverige och västvärlden inte ska behöva göra några livsstilsförändringar, vilket för många (mig själv inkluderat) låter jätteskönt. Vem vill inte kunna åka på semester till Karibien varje månad och äta avokado och blåfenad tonfisk till frukost resten av livet utan dåligt samvete? Vem tycker inte att begreppet klimatdiktatur låter otäckt? Vad innebär det ens? Att en regering skall tvinga personer och företag att operera innanför ekologiska gränser? Hayek vrider sig i sin grav. 

Svensson har poänger i att regleringar som är skadliga skall tas bort, och långa komplicerade beslutsprocesser – såsom dem för alg- och fiskodlingar – borde strömlinjeformas. Vi borde definitivt höja prisen på utsläpp, och det är helt rätt att förbättra ineffektiv och onödigt kostsam klimatpolitik. Hållbara innovationer från näringslivet skall uppmuntras och tillåtas tas fram enkelt och smärtfritt. Finns det ett bättre, billigare, mer resurssnålt, och mindre ekologiskt påfrestande alternativ för en tjänst eller produkt så borde det vara den vi använder.

Optimismens gränser

Men är det så enkelt? Forskning visar att enbart tekniska innovationer inte kommer att räcka för att uppnå globala klimatmål om de inte kompletteras med långtgående livsstilsändringar i framförallt rika länder. Resurseffektiviseringen som möjliggjorts med ny teknik har också historiskt ätits upp av ökad konsumtion.

William Nordhaus har blivit kritiserad av forskare för att ha underskattat kostnader och effekter associerade med klimatförändringarna och för att hans modeller uteslutit avgörande faktorer såsom klimatpåverkan på viktiga industrier. Nordhaus grundtes förlitar sig på att en ständigt växande ekonomi kommer absorbera skador förknippade med klimatförändringar, trots att det är just denna tillväxt som driver förändringarna från första början. 

Tesen utgår också från att klimatförändringarnas effekter inte kommer påverka ekonomin negativt. Det finns dock ett flertal studier som visar på den totala motsatsen, med siffror på allt ifrån 4-10 procent  – 10 procent nedgång i global BNP till 2050, och 37 procent nedgång till 2100 om inte utsläpp minskar drastiskt. 

En så kallad frikoppling (decoupling) mellan BNP och dess påverkan på resursanvändning och utsläpp är i nuläget inte tillräcklig för att motverka temperaturhöjningar. Frikoppling har förvisso redan skett i ett antal länder men det betyder inte att utsläppen upphört eller att frikopplingen är permanent utan fortgående ansträngningar. Och även om det är nödvändigt att satsa på så kommer sannolikt en så pass omfattande frikoppling inte heller ske inom en överskådlig framtid.  

Frihet för vem?

De fiender som målas upp i Svenssons bok befinner sig oavkortat på vänsterkanten av den ideologiska skalan. Överlag känns boken mer som en kritik mot allt som kan uppfattas som vänsterpolitik och aktivism snarare än ett försök komma på de bästa lösningarna på klimatproblemen. Det är inte så konstigt heller, Svensson är en borgerlig idédebattör och för honom kommer ideologin först, klimatet sedan. Detta framgår i en text skriven av Svensson för hans gamla arbetsgivare Timbro 2018:

Om jag exempelvis fick välja på att leva mina återstående decennier i en grön planekonomi eller i ett hyggligt fritt och demokratiskt samhälle på en allt varmare planet med försurade världshav, så skulle jag välja det sistnämnda.

Som marinbiolog så vill jag understryka att havens roll i våra liv är helt avgörande, även för de som bor miltals från närmsta kuststräcka. Försurningen av haven orsakade av mänskliga utsläpp är ett faktum, och det kommer med stor sannolikhet ha fruktansvärda konsekvenser för marint liv och de miljarder människor som är direkt beroende av haven för sin inkomst och dagliga bröd. För att inte tala om den katastrof som ännu varmare temperaturer innebär för stora delar av planeten.

Det här framgår också klart och tydligt i boken. Flera sidor är tillägnade de konsekvenser klimatförändringarna kommer att innebära. Så tydligen delar jag och Svensson uppfattning om vikten av problemet och behovet av en omställning. Jag förstår att ett liv i hygglig frihet och rätten till att ha lite kul är något att sträva efter, men om det sker på bekostnad av hela ekosystem och andra personers leverne och hälsa – vems frihet är det då vi pratar om? 

Klimatkrisen är i grund och botten en fråga om rättvisa. Det är ett faktum att det globala norr stått för merparten av historiska utsläpp och att de negativa konsekvenserna till största del drabbar det globala syd. Sättet vi lever på i västvärlden är helt enkelt inte kompatibelt med ett hållbart liv på denna planet. Det kan man ju tycka vad man vill om, och förhoppningsvis kommer det ändras i framtiden, men tyvärr är det ett faktum i nuläget. Förslag på att fortsätta som vanligt och tro att det löser sig känns mer extrema än de röster som yrkar på minskad produktion och konsumtion.

Förbud och restriktioner i klimatets namn är i Svenssons värld ett sätt att kontrollera människor och sätta stopp för roliga aktiviteter snarare än att minska utsläpp. I grund och botten är det samma argument som Svensson fört tidigare när det kommer till tobak, vars restriktioner jämförts med förmynderi snarare än försök att förbättra folkhälsan (restriktioner mot tobak kan till och med vara farliga!). Människor ska vara fria att röka och släppa ut växthusavgaser trots dess skadliga konsekvenser. 

Jag förstår att Svensson vill försvara de liberala värdena och det status quo som han verkar hålla högt, men måhända har ett visst tunnelseende uppstått på vägen. Att bortse från alla förslag som kan tolkas som (eller för den delen är) vänsterlutande men sedan så okritiskt anamma de röster som tycker likadant visar på en dos av ideologisk fartblindhet.

Anti-kommunism och oljepengar

En studie över ideologin bakom den amerikanska klimatförnekarrörelsen visar hur den inte bara drivits av fossilindustrins ekonomiska intressen, utan också hur den definierats av ett motstånd mot statliga interventioner och en stark tro på ett en obehindrad fri marknad kommer lösa alla problem. Miljörörelsen och klimatforskare anses vara ett hot mot “the american way of life” – här definierat som överkonsumtion och ett ständigt växande materiellt välstånd.

Det kan exemplifieras av forskare som Fred Singer och Frederick Seitz som sedan 70-talet varit drivande i att spela ner allvaret kring klimatförändringar (och rökning). Något som i mångt och mycket kom från rädslan som uppstod när forskning visade på den skada som fossilindustrins utsläpp gav upphov till. Förslag om att reglera utsläpp och minska produktion uppfattades som ett första steg in i total kommunism och var således tvungna att bekämpas. 

Känns det igen? Singer och Seitz har under åren varit flitigt anställda av diverse branschorganisationer och tankesmedjor finansierade av den fossilindustri de kämpat för att hålla vid liv. Den fossilindustri och dess nätverk av tankesmedjor, forskare och debattörer som nedspelat allvaret kring klimatförändringar och motverkat effektiv klimatpolicy i över 50 års tid. De som vetat om konsekvenserna med fortsatta utsläpp men på olika sätt förvillat allmänheten för sin ekonomiska vinning och ideologiska övertygelse.

För Svensson är detta såklart ingen nyhet. Han har själv verkat för Timbro, som kämpat mot miljörörelsen och motarbetat miljö- och klimatpolitik. Han har agerat moderator på en konferens anordnad av Institute of Economic Affairs (IEA), en brittisk tankesmedja som under åren lobbat för fossilindustrin (och tobaksindustrin) i syfte att förhindra utsläppsregleringar och klimatavtal. 

Tidigare i år var Svensson även gästföreläsare på New Intellectuals Conference i Prag. En konferens anordnad av Atlas Network, som mottagit enorma summor pengar av bland annat ExxonMobil och oljemiljardärerna bröderna Koch i syfte att motverka klimatpolitik och sprida marknadsliberala idéer världen över. Timbro samarbetar för övrigt med både IEA och Atlas Network. Mer om Timbros (och Svenska Dagbladets) roll i klimatdebatten hittar du i SMB:s granskning.

Givetvis betyder inte ett samarbete med en organisation att man helt och hållet köper eller förespråkar alla de idéer som organisation besitter. Från vad jag sett har inte dessa samarbeten rört klimatfrågor heller. Bara för att Svensson verkar för aktörer köpta och skapade av fossilindustrin betyder inte det att han på något sätt vill att utsläpp ska fortsätta.

Men det är väldigt märkligt att skriva flera böcker och en drös med debattartiklar där klimataktivister och diverse klimatpolitiska förslag målas upp som större hot mot än de fossila frontorganisationer som Svensson samarbetar med. Rimligtvis torde ju dessa aktörer vara större fiender mot klimatpolitiken (och klimatet) än Göran Greider? Att boken sedan i mångt och mycket är understödd av källor från olika falanger av Svenskt Näringsliv samt fossilfinansierade klimathotsskeptiker som Björn Lomborg och Matt Ridley gör inte saken bättre.

Mer handlingskraft behövs – inte mindre

Lösningarna på klimatkrisen inkluderar mer än att bara prissätta utsläpp och att sätta hopp till framtida tekniska innovationer. Sverige må ha kommit långt i sin klimatomställning jämfört med andra länder, men än är vi långt ifrån att uppfylla globala mål. Och de resurser som hjälpt till att bygga detta fria och rika samhälle har i mångt och mycket sitt ursprung i exploateringen av våra och andras ekosystem. 

Att vi nu kommit till en punkt då vi är bättre lämpade för att ta itu med de problem som vi själva varit med och skapat är jättebra, men då får vi väl göra det också. Uppoffringar nu kommer betalas tillbaka i framtiden och att värna planeten för nuvarande och kommande generationer är viktigare än den komfort som fossilsamhället gett upphov till.

Det är med blandade känslor som jag läser Svenssons bok. Jag tycker definitivt att den är läsvärd och välskriven, och många av frågeställningarna som Svensson tar upp är intressanta. Men med så många dogmatiska fallgropar har jag lite svårt att ta den på allvar. 

Men vad vet jag? Kanske har jag fått allt om bakfoten. Mattias, om du läser det här så vill jag gärna bjuda ut dig på en öl (om det fortfarande är tillåtet i detta förmyndarsamhälle) så kan vi försöka bena ut våra meningsskiljaktigheter.

---

Det här är en opinionsartikel. Åsikterna tillhör skribenten.