För första gången efter 30 års klimatförhandlingar nämndes vid COP26 i Glasgow sambandet mellan fossil energi och global uppvärmning i slutdokumentet. Detta pinsamma faktum är i sig ett starkt skäl för Greta Thunberg och andra aktivister att hålla sig borta från politiken.
I COP 26-mötets inre salonger bjöd slutförhandlingarna på ett sällsynt skådat maktspel från USA och Kina, de överlägset största utsläpparna, samt från Indien i en besynnerlig roll.
Konferensen, säger slutdokumentet, ska ”inse att begränsning av den globala uppvärmningen till 1,5 grader år 2100 kräver en snabb, utbredd och varaktig minskning av de globala växthusgasutsläppen, inklusive en reduktion av koldioxidutsläppen med 45 procent år 2030 jämfört med 2010 års nivå, och en netto-nollnivå i mitten av seklet.”
Vilka utsläpp, då? Så här löd det första förslaget till uttalande: ”länderna uppmanas att påskynda utfasningen av kol samt av subventionerna till fossila bränslen.”
De här formuleringarna betraktades av bedömare och förhandlare som milstolpar när nyheten presenterades mot slutet av toppmötet.
Och så rättframt blev inte slutresultatet heller. USA:s, Kinas och Indiens kohandel i förhandlingarnas slutminuter såg till att ludda till skrivningarna rejält. Nu uppmanas medlemsländerna att ”fasa ned kol utan infångning av koldioxidutsläpp och fasa ned ineffektiva fossila subventioner.”
Trots att sambandet mellan fossila utsläpp och Jordens uppvärmning varit väl kända i mer än 40 år, och ända från det första klimattoppmötet i Rio 1992 legat som en slagskugga över konferenserna har vi alltså inte nått längre år 2021, när uppvärmningens oroande effekter näst intill dagligdags demonstreras någonstans på jordklotet.
Detta vore helt häpnadsväckande, om vi inte visste orsakerna: oljeindustrin har använt sig av köpta forskare, likt en gång tobaksindustrin, och skapat organisationer och tankesmedjor som under decennier blandat bort korten och förhindrat effektiv klimatpolitik. Nyligen visade DN i en granskning också att ett antal oljeproducerande länder och storförbrukare effektivt suddat bort alla referenser till fossil energi i slutkommunikéerna, de så kallade ”Summary for policymakers.”
Detta har varit förödande, eftersom summeringarna ska utgöra den faktagrund på vilken ”policymakers” – alltså politiker – ska lägga fram sina lagförslag. Men om uppenbara fakta inte omnämns, blir besluten därefter.
Det har nu gått 29 år sedan jag skrev min första artikel om klimatfrågan. Med tanke på det klena resultatet av tre decenniers möten på absolut högsta globala politiska nivå känner jag snarare sorg än begeistring över nyheten att den fossila energins natur nu erkänns i en klimatförhandlings slutdokument. Även om sent alltid är bättre än aldrig.
Men det är svårt att inte instämma i Greta Thunbergs hårda ”bla-bla-bla-etikett” över världsledarnas tillkortakommanden under dessa många år.
Hennes, och Fridays For Future-rörelsens ton har definitivt hårdnat, och därmed även reaktionerna. Men de är rätt märkliga. Svenska SSU:s ordförande Lisa Nåbo rådde henne att gå in i politiken och ”göra skillnad på riktigt”, medan norska kommentarer gör gällande att hon skulle inne på en farlig väg och närapå uppmuntra till antidemokratiska aktiviteter.
Men det vore ett stort misstag om de unga aktivisterna kliver in i det partipolitiska arbetet. Vilket parti ska de välja? Aktivisternas uppgift är att pressa ALLA politiska grupperingar i den obönhörliga klimatfrågan, istället för att mista sältan genom att själva malas ned i kompromisser.
De ska politikerna genomföra, och stå till svars för inför väljarna.
Två andra politiker som figurerar i Glasgow har däremot fattat aktivisternas roll och uttalar sig på helt motsatt vis. USA:s förre president Barack Obama sa i sitt tal på klimatmötet:”behåll er ilska och frustration, men använd dem till att trycka på allt hårdare. Det är vad situationen kräver.” Och efter ett möte med två av FFF-ledarna, Thunberg och Vanessa Nakate, framhöll Skottlands försteminister Nicola Sturgeon att vad politikerna ”behöver är att knuffas framåt, både snabbare och hårdare.”
Kanske kan man dra slutsatsen att den tilltagande kritiken mot FFF och dess främsta ledargestalter för att vara antidemokratiska och subversiva huvudsakligen beror på att de berättar sanningen om hur det ligger till med världen?
Sanningen är ju ofta besvärlig och obekväm. Det visste inte minst HC Andersen, som lät ett barn säga hur det verkligen låg till med kejsarens nya kläder.
Jan Lindsten, skribent på Supermiljöbloggen
Den här krönikan har tidigare publicerats i en äldre version i GotaMedia AB. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Fler krönikor och ledare från Supermiljöbloggens skribenter hittar du på SMB Opinion.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
