Rikard Warlenius: Från tillväxtkritik till nedväxtpolitik

Många Supermiljöblogg-läsare har säkert hört talas om den brittiska tillväxtkritikern Tim Jackson, kanske läst hans bok Välfärd utan tillväxt eller rent av besökt en av hans bejublade föreläsningar inför stor publik. Hans analys av den ekonomiska tillväxtens betydelse för ekologisk utarmning och ekonomisk instabilitet är gedigen och grundar sig i hög grad på ett modellbygge som visar att om man rattar om vissa ekonomisk-politiska reglage – sänker arbetstiden, ökar de offentliga investeringarna, höjer koldioxidskatten osv – så blir resultatet lägre tillväxt och lägre utsläppsnivåer utan att arbetslösheten eller statsskulden skenar.

Detta modellbygge – som egentligen härrör från ekonomen Peter Victor och har tillämpats på svenska data av Mikael Malmaeus i en rapport från Cogito – är oerhört värdefullt eftersom det visar att nolltillväxt kan vara möjligt utan att det leder till alla de katastrofer som försvarare av rådande ordning regelmässigt hävdar. Utan att förringa värdet måste vi dock kunna medge att en sådan ekonomisk modell har väldigt lite att göra med det komplexa sociala landskap som vi brukar kalla för samhället.

För den som är genuint intresserad av tillväxtproblematiken är det därför bra att komplettera studierna av Jackson med den mer socio-politiskt inriktade tillväxtkritik som vuxit fram främst i Sydeuropa och går under beteckningen nedväxt (eller vad den bästa översättningen nu är av degrowth/décroissance). Den mest lysande stjärnan söder om Alperna heter Serge Latouche, en pensionerad ekonomiprofessor som drar tusentals åskådare till sina föreläsningar.

En jämförelse mellan Jackson och Latouche riskerar att bli något av en uppvisning i kulturella stereotyper – den korrekte och lite stele britten mot den mer filosofiskt yvige och radikale fransmannen – men låt gå för det. För medan Jackson talar om ytterst konkreta följder av tillväxten och använder sociologiska och ekonomiska teorier men helst inte vill tala om politiska åtgärder eller om själva kapitalismen, menar Latouche att ekonomisk nedväxt i första hand är ett socialt och politiskt projekt, ”en fana” under vilken alla som vill delta i byggandet av ett alternativt projekt till globalisering och nyliberal kapitalism kan samlas. Vad som behövs, enligt Latouche, är inget mindre än en icke-våldslig ”kulturell revolution” för en radikalt lokaliserad ekonomi och politik.

För att skapa den revolutionen räcker inte logiska argument – det krävs en rörelse. Och faktum är att en sådan håller på att byggas i Sydeuropa under nedväxtens fana. En rörelse med bas både i ett självvalt utanförskap – ekobyar, kollektivhus – men också mitt i samhällets institutioner: i föreningar, i stadsdelar, på arbetsplatser och universitet. Även ett politiskt program är på väg att diskuteras fram, med förslag som arbetstidsförkortning, minskad produktivitet, medborgarlön, mer offentlig service, lönetak, mer progressiva skatter, Tobinskatt, kontroll av skatteparadis, lokala valutor, högre miljöskatter men även förbud av viss miljöfarlig verksamhet.

Den lilla men växande rörelsen här i Nordeuropa har ägnat sig åt att kritisera ekonomisk tillväxt främst ur ekologiskt perspektiv, men får i hög grad sägas ha duckat för de svåra systemfrågor som ligger i den omedelbara förlängningen. Där finns det fog för att säga att den sydeuropeiska rörelsen har kommit längre. Men ännu finns svåra frågor att ta sig an innan dess fana kan rymma en verkligt bred rörelse. Frågor som: Hur finansiera välfärden i en krympande ekonomi? Hur hantera det paradoxala i att den ekologiska krisen tycks kräva både en radikal lokalisering av ekonomin, en stark stat och en globalisering av politiken? Hur gå från kritik till politik? Är ekonomisk krympning över huvud taget ett begrepp som kan väcka omfattande entusiasm och mobilisering? Och miljondollarfrågan: Är en ekonomi utan tillväxt över huvud taget förenlig med kapitalismen som vi känner den?

Rikard Warlenius
Klimataktivist och doktorand i humanekologi