Sara Hugosson, Diakonia: Dags för regeringen att betala sin springnota

De rika länderna, där ibland Sverige, har släppt ut mest växthusgaser – vilket drabbar människor i fattiga länder hårdast – men Sverige har inte levererat de utlovade pengarna till klimatarbete i utvecklingsländerna. Det är dags för Sveriges regering att sluta smita undan notan och istället stå upp för sina löften om nya pengar.

Eftersom Sverige och andra rika länder bär det största ansvaret för växthuseffekten har de också ett ansvar för att betala klimatarbetet i utvecklingsländer. Somliga kallar det för ”klimatbistånd”, men det leder tanken fel. Bistånd är till för att bekämpa fattigdomen. Pengarna som behövs för att hantera klimatförändringarna i fattiga länder bör hellre kallas skadestånd. Det handlar om att människor som lever i fattigdom, som inte orsakat klimatförändringarna, inte heller ska behöva stå för klimatnotan. Notan inrymmer kostnader för att förebygga klimatkatastrofer men också för omställning till hållbara energilösningar. Dessa pengar ska enligt avtal vara nya medel, vilket betyder att de inte kan tas ur biståndsbudgeten.

När vi på Diakonia talar med våra samarbetspartner i utvecklingsländer får vi höra röster som den här, från Mithika Mwenda, generalsekreterare för Afrikas största klimatnätverk PACJA:

– Även om vi har sett ordentliga framsteg när det gäller klimatfinansiering, inte minst skapandet av FNs Gröna fond, så är de rika ländernas försök att ändra betydelserna av ”additionalitet” och ”transparens” oroande. Den största delen av klimatfinansieringen är antingen omdöpt befintligt bistånd eller lån, till länder som redan är tyngda av skulder.

Detta har Sverige lovat

Klimatkonventionen – gemensamt men differentierat ansvar
Sverige har skrivit på FNs klimatkonvention (UNFCCC, United Nations Framework Convention on Climate Change) där några grundläggande principer slagits fast. Principen om gemensamt men differentierat ansvar (CBDR, Common But Differentiated Responsibility) är en av de viktigare. Principen går ut på att världens länder har ett gemensamt ansvar i klimatfrågan, men att det ser olika ut för olika länder. De rika länderna, som både har störst skuld till klimatförändringarna och störst kapacitet att göra någonting åt dem, ska gå före och bidra mest.

Köpenhamnsöverenskommelsen
Det stora klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 misslyckades grundligt, men ett resultat blev dokumentet som kallas Köpenhamnsöverenskommelsen. I det står att de rika länderna ska bidra med 100 miljarder dollar USD årligen till utvecklingsländerna från och med år 2020, och att stödet ska skalas upp tills dess.

Nya pengar – inte bistånd
Ett centralt begrepp i klimatförhandlingarna är nya och additionella medel. Det betyder att de rika länderna ska bidra med nya pengar och inte använda pengar från den biståndsbudget man redan åtagit sig. Biståndet är ett åtagande för fattigdomsbekämpning. Klimatfinansiering är en skyldighet enligt avtal och ska inte stjäla resurser från biståndet.

Detta måste Sverige göra

• Konkreta pengar för 2014. I budgeten för 2014 måste regeringen leva upp till löftena och anslå nya och additionella medel på en rimlig nivå. Vad som är rimligt kan till exempel beräknas på det sätt som vi på Diakonia har gjort: En faktor baserad på en sammanvägning av Sveriges andel av EUs BNP och Sveriges andel av EUs växthusgasutsläpp¨, och så en linjär uppskalning av den svenska andelen av EUs gemensamma summa – det blir ca 2 miljarder kronor för 2014.
• Tydlig plan för uppskalning till 2020. Med målet från Köpenhamn om 100 miljarder USD från och med 2020 behövs en konkret plan för hur de ekonomiska nivåerna från 2010-2012 ska öka under perioden fram till 2020. EU måste ha en ledande roll i denna plan, och Sverige bör driva på för att den ska bli så ambitiös som möjligt.

Finansminister Anders Borg bör inte ha några problem att hitta 2 miljarder till budgeten för 2014 – till exempel lägger Sverige årligen 50 miljarder kronor på miljöskadliga subventioner, enligt en rapport från Naturvårdsverket. Det är dags att betala notan!

/ Sara Hugosson, mobiliseringshandläggare Diakonia.