(Tryck ENTER för fler alternativ)
Sökförslag:
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.

Sara Karlsson (S): Tillväxtsamhället är i grunden ohållbart


Vi lever i en tid där vårt människovärde mäts i produktivitet och köpkraft. Knappt ett enda politiskt förslag läggs fram på någon nivå utan att det motiveras med att det är ”tillväxtfrämjande”. Inte bara handlar detta om näringspolitik, utan också om verksamheter som utbildning och kultur. Samma sak präglar intresseorganisationer av olika slag, att påstå att något skapar tillväxt ter sig som det bästa sättet att sälja in sitt intresse till politiska aktörer.

Andra värden skalas helt enkelt av. Utbildningens och bildningens betydelse för
personlig utveckling och demokrati åsidosätts. Kultur har i stället för en demokratiserande kraft och plattform för frigörelse blivit en ”kreativ näring”, en ”motor för tillväxt”. Kvinnors arbetskraftsdeltagande är viktigt för den expanderande ekonomin, inte för jämställdheten. Vård och omsorg ska bli vår nya ”tillväxtindustri”. Ekonomisk tillväxt har slutat vara ett medel och istället blivit ett mål i sig. Inte bara är det förödande för den
planet som är förutsättningen för vår existens (och ekonomisk tillväxt), utan också för det goda samhället.

Under 1900-talet har Sverige haft en otroligt stark ekonomisk utveckling, med en hög tillväxt och produktivitetsutveckling. Den socialdemokratiska vägen mot idealsamhället – att bädda in kapitalismen i välfärdsstaten – har varit synnerligen framgångsrik. Men det får inte förleda oss att tro att ett gott samhälle är detsamma som ett samhälle med obrutet ökad tillväxt. Det finns vetenskapliga belägg för ett samband mellan ekonomisk tillväxt och ökad välbefinnande hos människor. Men bara upp till en viss nivå, en nivå som Sverige sedan länge passerat. I stället handlar det om fördelning. Det visade inte minst den hyllade boken “Jämlikhetsanden” av Wilkingson & Pickett. Diskussionen om tillväxt, eller tillväxtkritiken, har egentligen två spår. Dels huruvida en evig tillväxt är önskvärd, och dels om det ens är möjligt. Om det är önskvärt kan vi kanske lämna därhän en stund och koncentrera oss på om det är möjligt.

Kurvorna över den ekonomiska tillväxten har hittills korrelerat med såväl utsläpp av växthusgaser som energiförbrukning och resursanvändning. En grön/hållbar/värdeburen tillväxt kräver således att dessa samband bryts. Denna så kallade frikoppling har hittills inte skett, även om det ibland hävdats. Snarare är det som sker en omfördelning av resurser och miljöförstöring mellan rika och fattiga länder, vilket i sig är ett stort problem, när produktionen för våra konsumtions”behov” förläggs till fattiga länder som förutom att försörja oss med billig arbetskraft också sätts att hantera de utsläpp och den utarmning av ekosystem det ger upphov till.

Detta är sällan, för att inte säga aldrig, ett tema i den svenska politiska debatten. Inte ens i miljödebatten.

Ifrågasättande av den gängse ordningen möts med rynkade pannor och menande blickar. Tystnad, raljerande eller anklagande toner om framstegsfientlighet. Jag skulle vilja flytta över bevisbördan till dem som prisar frikopplingen och den gröna tillväxten. Enligt beräkningar måste koldioxidintensiteten i produktionen ner till 1% av dagens för att det ska vara möjligt. Och då snackar vi bara klimatkris. Hur ska det gå till? Självklart måste också kritiken mot nuvarande ekonomiska system förenas med tankar om ett alternativ. Men ingen har ensamt svaret. Och just nu finns inget utrymme att ens diskutera en värld uppbyggt på andra principer. Det finns ett stort arbete att göra, och vi har bråttom.

Under tiden finns det dock saker vi kan göra, här i Sverige, inom systemet. Som att öka den offentliga konsumtionen i stället för den privata. Offentlig konsumtion i form av social välfärd och kollektivtrafik är en betydligt bättre användning av resurserna än att subventionera köksrenoveringar. Vi kan göra långsiktiga investeringar i förnybar energi och infrastruktur som successivt avlägsnar vårt beroende av fossila energikällor och massbilism. Vi kan välja att ta ut produktivitetsvinster i minskad arbetstid i stället för ökad konsumtion, och i högre grad dela på de arbeten som finns. Men då måste vi först erkänna att vårt samhälle och levnadssätt är ohållbart. Inte bara på marginalen, utan i grunden.

Sara Karlsson
riksdagsledamot Socialdemokraterna

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

Läs vad vi vill göra
Tipsa!

Tipsa oss

Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

Läs vad vi vill göra
Du kan nu spara nyheter!

Lägg till något för att läsa senare eller att kunna återkomma till.

OBS! De sparas endast i den här webbläsaren.