Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng
    Debatt

    Se upp för tankevurpa med konsumtionsmålen

    Foto: Maria Gullestrup / Pixabay License

    Miljömålsberedningen riskerar att falla när konsumtionsbaserade utsläpp sammanblandas med klimatnyttan från exporten, skriver Maria Wolrath-Söderberg, lektor i retorik.

    När vi köper prylar från Kina, flyger på solsemester till Kanarieöarna eller gör andra saker som genererar utsläpp utomlands räknas det inte in i de utsläpp som Sveriges klimatmål omfattar. Hela 63 procent av våra utsläpp kommer inte med i statistiken och är därför svåra att arbeta med systematiskt. Därför har Miljömålsberedningen fått i uppdrag att presentera en strategi för minskad klimatpåverkan från konsumtion. I dagarna ska denna strategi vara klar, och nu måste partierna komma överens.

    Men risken är stor att det spricker. Moderaterna och Centerpartiet ställer krav på att om man ska ha mål för konsumtionsbaserade utsläpp så ska systemet också ta hänsyn till exportens klimatnytta. Det låter ju vettigt vid första påseendet, men om vi tänker att man kan räkna bort klimatnyttan från våra utsläpp och därmed få ett mer förmånligt klimatbokslut så är man ute och cyklar. Då riskerar man inte bara att räkna dubbelt, man blandar också äpplen och päron.

    I debatten påpekas ofta att om man tar hänsyn till de utsläpp som våra importerade varor ger i ett annat land måste man också ta hänsyn till de varor som vi exporterar, men som konsumeras i till exempel Tyskland, annars blir det dubbelräkning. Det är riktigt, men så gör man redan nu när man tar fram statistik över konsumtionsbaserade utsläpp. I den nuvarande statistiken räknar Naturvårdsverket endast på varor och tjänster som konsumeras i Sverige. Varor som konsumeras någon annanstans, oavsett produktionsland, sätts upp på notan för det land som importerar.

    Klimatnytta är en annan sak. Att satsa stenhårt på att få ned utsläppen för det vi producerar och exporterar är viktigt. Men i förhandlingen inom Miljömålsberedningen tycks man kräva att man från de konsumtionsbaserade utsläppen ska få dra av de utsläpp som undviks genom att Sverige tillverkar klimatsmarta produkter som konsumeras i andra länder. Det vill säga skillnaden mellan vår klimatsmarta produkts utsläpp och vad det kunde ha blivit om man istället köpt en annan mer klimatskadlig produkt. Det är här det blir tokigt.  

    Man kan ha mål för konsumtionsbaserade utsläpp och för sådant som går på export, och det är troligen en utmärkt idé att ha båda, men det är två olika perspektiv som måste existera parallellt. De kan berika en och samma diskussion, men om de summeras blir det problem.

    När det gäller de konsumtionsbaserade ligger den individ och det land som köper utsläppsintensiva varor förstås sämre till när det gäller att nå låga utsläpp. Att ha liten konsumtion eller att välja varor med låga utsläpp är däremot en fördel i ett sådant system. Om både konsumenten och producenten får tillgodoräkna sig den fördelen, då däremot, blir det faktiskt dubbelräkning. 

    Vi kan lite förenklat jämföra med hushållsekonomi. Du har 1000 kronor på ditt lönekonto. Du går på restaurang och det kostar 200 kronor.  Nu är det 800 kvar på kontot. Egentligen hade du tänkt gå på en dyrare restaurang som skulle ha kostat 300 kronor. Men du var sparsam och gick på en billigare restaurang. Skillnaden är 100 kronor. Kan du lägga till dem på ditt lönekonto så att du nu har 900 kronor? Nej, så funkar det inte.  

    Den här tankevurpan som är så vanlig i klimatsammanhang (men inte i privatekonomin) brukar kallas the negative footprint illusion. Det bygger på att vi har normaliserat att förstöra vår planet. Det är förstås bra att göra saker med lägre klimatpåverkan, men när vi tror vi kan tillgodoräkna oss det som ett plus på klimatkontot blir det fel. Utsläpp som undvikits är nämligen inget plus utan ett mindre minus. För att det skulle blivit ett plus hade de behövt återbindas i jordskorpan eller marken.

    Men det finns värre problem med sammanblandningen mellan de här två systemen av mål. Det har att göra med syftet. Syftet med klimatmål för konsumtionsbaserade utsläpp är både att minska utsläpp och att minska konsumtionen, eftersom all konsumtion av resurser skapar utsläpp. I ett sådant system är fokus kvantitet. Det är också viktigt att kunna räkna utsläpp per individ. Det öppnar för jämförelse med andra nationer. Men det ger också möjlighet för ett land att ta ansvar för sin andel utifrån ett globalt rättviseperspektiv, även oberoende av om andra gör det. Så resonerar vi ju i andra frågor. Vi tömmer inte diesel i kanalen eller slår våra barn, även om andra gör det. 

    När det gäller mål för produktionsbaserade utsläpp och utsläpp av export är inte syftet att minska utsläppen maximalt utan att optimera produktionen. Det är bättre att ett land som kan odla bananer eller producera stål klimatsmart gör det, och sedan exporterar till andra. Sådana klimatmål får heller inte motivera till att exempelvis flytta klimatskadlig industri utomlands. Här vore det kontraproduktivt med ett kvantitativt bruttomål. Och det är irrelevant att räkna per capita – det måste räknas per enhet av produkten eller så fokuserar man på själva produktionsteknologin. Det är svårt att få till ett rättvisande system men forskning pågår om hur det bäst kan göras. 

    Separata system för att räkna konsumtionsbaserade utsläpp och för produktionens klimatpåverkan kan alltså båda fungera för att hjälpa en nation att få ordning på sina utsläpp. Men faktum är att det trots allt finns idéer om system som på ett avancerat sätt kombinerar de här två perspektiven. De förutsätter emellertid hållbara internationella överenskommelser där alla länder accepterar att betala extra för klimatskada. Då kan också klimatnytta av export belönas. Men belöningen kan inte vara rätten att generera motsvarande utsläpp någon annanstans för då får vi inte bukt med klimatkrisen.

    Det vi nu ser i debatten är den förenklade föreställningen att vi i Sverige skulle kunna dra av klimatnyttan av exporten från våra utsläpp och därmed slippa en del åtstramningar. Det är lockande, men kvalificerat önsketänkande. 


    Maria Wolrath-Söderberg, fil.dr i retorik, forskar om hur vi resonerar och argumenterar i klimatfrågor 

    Maria Wolrath-Söderberg. Bild: Privat

    Stötta SMB

    Sedan 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
    Här kan du läsa vad pengarna går till.

    Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.