Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.
Tryck ENTER för fler resultat, då kan du även förfina din sökning.
    Stäng

    Det finns många saker skattepengarna inte borde gå till. Subventionerade charterresor till Kanarieöarna, subventionerade bubbelpooler och subventionerade bränslepriser för bekvämlighetsresor med bil, skriver Simon Vinokur, socialantropologistudent.

    Kunde man cykla fyrtio minuter som barn på 80-talet för att ta sig till en bra badplats så kan man ta bussen med barnen till ishockeyträningen på 2020-talet – eller betala sitt eget bränsle. 

    Det börjar bli dags att dela upp bilåkandet i två delar: bilresa på grund av bekvämlighet och bilresa på grund av nödvändighet. Bilresa på grund av bekvämlighet borde bilägaren ifråga betala betydligt mer för än en bilägare som kör på grund av nödvändighet.

    Staten subventionerar inte folks soffor bara för att de är bekväma. Varför subventionera folks bilresor om det finns kollektivtrafik?

    Att definiera en nödvändig resa är lite krångligare än att definiera en bekvämlighetsresa, så varför inte börja i den senare änden?

    Alla bilresor man försvarar med att ”det är så jobbigt att ta bussen” eller ”det tar så lång tid att ta bussen” är bekvämlighetsresor. Hinner man inte med alla barnens aktiviteter eller orkar man inte med alla middagarna hos vännerna om man inte tar bilen så går det utmärkt att låta bli en del av de resorna – eller räkna in kostnaden för bränslet i kostnaderna för ungarnas fotboll, klarinettlektioner eller vad de nu sysslar med.

    När man väl etablerat skillnaden mellan bekväma och nödvändiga resor börjar det bli dags att ta tag i problemet med att det finns folk som måste använda bil i ett rikt land som på många sätt är ett föregångsland ur miljö- och klimatsynpunkt. Nödvändighetsbilåkandet bland allmänheten borde vara extremt lågt – om inte i princip obefintligt. 

    Att bo på landsbygden och ha långa sträckor till arbete, skola och matbutiker borde inte kräva att man har bil. Det finns ingen bra ursäkt till varför vissa delar av landet har en obefintlig eller nästintill obefintlig kollektivtrafik.

    Storsatsa på bussar på landsbygden – initialt för att täcka resor till och från skola och arbete. Varför lägga flera miljarder på bränslesubventioner till alla när man istället kan satsa dem på kollektivtrafik i de delar av landet där det verkligen behövs.

    Höj bränslepriserna lite till – folk i städer och samhällen behöver sällan bil – och subventionera istället bränsle till bönder och folk som är skrivna på adresser med mer än till exempel en kilometer till närmsta busshållplats. 

    Låt konsumenterna ta effekten av högre transportkostnader och satsa mer på svenska bönder. All mat behöver inte finnas året om – och vill man ändå ha jordgubbar, tomater och avokado året runt så får man köpa det om man har råd. Det är ingen mänsklig rättighet att ha råd med precis vad som helst när som helst. Däremot borde det ses som en mänsklig rättighet att slippa undan en framtida klimatkatastrof i mesta möjliga mån.

    Det kan omöjligen vara något annat än lathet och populism som gör att det inte satsas fullt ut på kollektivtrafik på landsbygden. Folk vill ha sina bilar och ingen politiker vågar på allvar säga emot det. Nu är det både krig och klimatkris. Bättre läge att skapa förändring än såhär lär vi inte få. 

    Simon Vinokur, socialantropologistudent


    Det här är en debattartikel publicerad på SMB:s opinionsida. Åsikterna tillhör skribenten.

    Stötta SMB

    Sedan 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
    Här kan du läsa vad pengarna går till.

    Tipsa!

    Tipsa oss

    Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.