Stefan Back, TransportGruppen: Om klimatförhandlingar, polskt kol och luftfart

Denna och nästa vecka pågår COP19, en konferens i raden av Kyotoprotollets klimatförhandlingar. Jag deltar för egen del för andra gången i dessa evenemang, som representant för näringslivsgruppen inom EU:s ekonomiska och sociala kommitté (EESK). Förhandlingsspelet är som ofta i FN-sammanhang svårgenomträngligt, diskussionen här pågår om 150 agendapunkter i diverse undergrupper och först i slutet av nästa vecka vet vi det verkliga utfallet, i detta fall en överenskommelse om ämnen och innehåll i de texter som skall manglas fram under nästa år fram till den stora konferensen 2015 i Paris, då Kyotoprotokollets globala överenskommelser om utsläppsminskningar skall få en reell fortsättning. Alldeles oavsett att klimatfrågan under de senaste åren hamnat en hel del i skuggan av näraliggande ekonomiska kriser i Europa låter det väl kanske inte som om resultatet här kommer bli någon verklig medial kioskvältare… Den verkliga upplevelsen för oss deltagare är i stället det stora engagemanget hos alla ”NGOs”, organisationer av alla möjliga former och färger som arrangerar eller deltar i otaliga ”side events”, manifestationer och debatter, formella eller informella, tillsammans med förhandlingsdelegationerna. Känslan av att vara i samhällsdebattens ”stormöga” för en kort tid påminner lite om Almedalsveckan i Visby fast utan shorts, om liknelsen tillåts, lyft till global nivå och med en enda övergripande fråga på agendan, låt vara med många olika aspekter. Att så många världen över lägger ned så mycket tid och tankemöda på frågorna samtidigt är faktiskt imponerande och ger lite hopp om att klimatfrågan trots allt kommer att få en rimlig lösning i sinom tid.

Denna gång sker förhandlingarna i Warszawa i Polen, av många av oss förknippat med allt annat än klimatsmart tänkande. På ett sätt är det väl lite utmanande både för klimatförhandlingarna och för Polen att vara värd för detta evenemang – båda sidor har väl måhända förhoppningar om att påverka motparten i sin riktning genom evenemanget i sig och de tillfällen till samtal och kunskapsinhämtning som dessa konferenser ger. Huruvida polska regeringen kommer uppfattas som pådrivande i klimatarbetet efter COP19 låter jag dock vara osagt, därtill är de nationella positionerna alltför djupt rotade. I polsk debatt talar man t.ex. inte gärna om ”low carbon society”, utan hellre om ”low emission society”. Att Polen är det EU-land där kolet har störst betydelse för näringsliv och energiförsörjning har nog många lärt sig via mediernas bevakning. Detta nationella beroende (63% av energiproduktionen 2011 var från kol, liksom 52% av CO2-utsläppen) är också en av huvudorsakerna till att landet spelat rollen som bromsare i diskussionerna inom EU om skärpta åtaganden. Kolet står för något positivt hos många polacker – nationellt självbestämmande över energi, för sysselsättning, tillväxt och välfärd. På kort sikt är det säkert sant. Frågan hur omställningen till utsläppsnivåer som naturen tål skall kunna ske även i Polen har dock hittills i stort lämnats obesvarad på regeringsnivå, vid sidan av förhoppningar om energieffektivisering och framtida genombrott för carbon capture and storage, CCS.

Ändå är det inte alls hela bilden av vad Polen egentligen gjort och gör i miljö- och klimatfrågor. Vid ett seminarium här på konferensen redovisades bransch efter bransch i polsk industri som genomfört stora energieffektiviseringar, bytt bränslen i förnybar riktning och minskat sina egna klimatgasutsläpp kraftigt, i vissa fall upp till 80%. Totalt sett har Polen sedan 1990 fördubblat BNP och samtidigt minskat utsläppen med 30%. Utsläppen från tillverkningsindustrin har halverats samtidigt som man har omvandlat denna och kunnat bibehålla och ibland även ökat sin konkurrenskraft globalt. Givetvis har det varit en smärtsam omställning, men på många sätt kan faktiskt Polen mer framstå som en förebild för utvecklingsländer i andra delar av världen än ”toppländer” som Danmark, Sverige eller Tyskland med helt andra förutsättningar. Det pågår också intressanta projekt runt om i jordbrukslandet Polen med att producera biobränsle för lantbrukens egna behov på en så liten areal att man kan bli lokalt kommersiellt självförsörjande – en modell som givetvis är mycket intressant också för bönder i länder i andra världsdelar. På samma sätt pågår också utvecklingsprojekt i Polen m.fl. länder som EESK lyfter fram i ett ”side event” och som handlar om småskalig förnybar energiproduktion (vind, biogas m.m.) genom samverkan med lokala organisationer (”det civila samhället”). Kanske ligger, som många menar, en del av lösningen på framtidens energiproduktion och distribution i decentralisering. Kan den även kopplas samman med lokalt ägande och ekonomiska vinster kan intresset snabbt bli stort och processen påskyndas. Det finns alltså en hel del att hämta i Polen för intresserade i klimat- och energidebatten, kanske fortfarande överraskande för en hel del svenskar som otroligt nog efter 30 år sitter kvar i mentala bilder av vårt stora grannland i sydöst som någon slags gråtrist östblocksvärld. Så möjligen kan COP19 trots allt vara en ögonöppnare för en del?

Annars pågår som numera oftast här den aningen tröttsamma diskussionen om vem som skall gå ”mest före” i klimatarbetet: Sverige/Norden/EU, välj det som önskas. Detta ”föregående” översätts nästan alltid i politiska egna åtaganden om minskade utsläpp oavsett omvärldens motsvarande. Men att gå före med gott exempel innebär ju egentligen något annat, nämligen att visa hur man kan klara både att sänka klimatpåverkan och behålla samhällets tillväxt och välfärd. Då måste rimligen debatten utgå BÅDE från de ramar jordklotets natur OCH den globala handeln faktiskt innebär. Det finns en stor samstämmighet inom Svenskt Näringsliv och dess medlemsföretag om att klimatarbetet är en strategiskt prioriterad fråga. Men det är inte så enkelt att vi kan lösa en global miljöfråga genom nationella/regionala egna åtaganden utan hänsyn till effekter på näringslivets konkurrenskraft och jobbskapande. Om vi i stället i Sverige och inom EU i dialog med alla inblandade parter enas om på vilka områden vi verkligen kan visa vägen genom goda exempel (produkter, processer, tjänster) finns en stor potential för ett givande samarbete.

Ett paradexempel på hur fel det kan bli om man agerar alltför ensamt kommer från mitt eget arbetsområde hållbara transporter. Efter långa förhandlingar accepterade flygbranschen ett handelssystem (ETS) för koldioxidutsläpp i europeisk luftfart. I frustration över den internationella flygorganisationen ICAO:s inaktivitet beslöt emellertid politikerna att detta handelssystem även skulle omfatta luftrummet utanför EU på flygningar till och från ett EU-land. Följden blev uttalade hot om handelskrig med repressalier från stora luftfartsländer och handelspartner som USA, Kina och Ryssland. Att utsträcka sin jurisdiktion utanför eget territorium ansågs vara ett flagrant avsteg från etablerad handelspraxis. Den europeiska flygbranschen togs som gisslan i en strid som egentligen handlade om att ”visa vägen” i klimatarbetet. Nu har ICAO tagit steg mot ett internationellt marknadsbaserat system för utsläppsbegränsningar från 2020 och EU-kommissionen har beslutat att dra tillbaka utsläppsrättshandel utanför eget territorie, vilket förhoppningvis skall bekräftas av parlamentet i vår. Ännu har dock inte vågorna från denna strid helt lagt sig, Trots att länderna i ICAO alltså kunnat enats i det så viktiga klimatarbetet inom luftfarten har EU:s ensidiga agerande skapat stor oro i branschen utan att leda till några egentliga minskningar av flygets utsläpp. Tydligare än så kan inte riskerna med att ”gå före” i klimatarbetet illustreras. Låt oss enas om att effektivt arbete för att få ned utsläppen av klimatgaser kräver långsiktighet och internationell förankring. Det är mödosamt men får desto större effekt när det lyckas!

Stefan Back
Chef hållbar Logistik
TransportGruppen inom Svenskt Näringsliv