Svenska klimatmål viktiga för att minska globala utsläpp

”Det är bara länder som idag kan införa klimatskatter, stoppa kolgruvor, bygga om energisystem och transportsystem, och sluta kretslopp för världens sinande resurser. Därför måste fokus för en effektiv global klimatpolitik vara nationell”, skriver Åsa Romson.

Debatt 2020 blir ett prövningens år för klimatpolitiken. I takt med skogsbränder i Sverige, Kalifornien och nu Australien verkar allt fler inse nödvändigheten av klimatpolitik. Tyvärr finns många som helst ser en politik där det är andra som främst ska ändra på sig. ’Nånannanismen’ är en av klimatpolitikens snuttefiltar. Den brådskar det att vi vänjer oss av med.

Parisavtalet, som börjar gälla på allvar i år, kan stå modell när vi ska vänja oss av med oskicket att skylla på andra istället för att agera själva. Med Parisavtalet gäller faktiskt principen att var och en måste ta eget ansvar för att göra vad den kan för att minska utsläppen. Med avtalet finns också en global uppföljning och strikta regler om hur länder måste visa hur utsläppen från deras länder utvecklas och vad som görs för att minska dem. Men grunden i Parisavtalet är att få länderna att själva leverera reformer som minskar deras utsläpp i allt kraftigare tempo. 

En del tror att denna frihet för länderna att ange de initiala klimatlöftena i Parisavtalet gör avtalet tandlöst i kampen om att klara de globala temperaturmålen. I teorin skulle inget land nämligen göra något eftersom det är enklare att låta andra lösa problemet (s k gratisåkarnde). Men frågan är om det verkligen går att ’gratisåka’ för länder i klimatpolitiken idag? I alla rimliga framtidsscenarier kommer världen framöver snarare bestå av länder som alla måste betala ganska hårt för klimatförändringarna. De som gratisåker är snarare hela dagens vuxna generation som blundar för vad man lämnar efter sig, vilket är en annan sak. Det visar att forskningsteorier kring rättvisa mellan generationer kan vara mer relevanta än teorier kring gratisåkande.

Innan man kritiserar modellen att låta länder ta ansvar för sina utsläpp bör man fundera på var att de kraftigaste politiska verktygen mot klimatutsläppande verksamhet finns någonstans. Det är bara länder som idag kan införa klimatskatter, stoppa kolgruvor, bygga om energisystem och transportsystem, och sluta kretslopp för världens sinande resurser. Därför måste fokus för en effektiv global klimatpolitik vara nationell. Beslut över naturresurser, energisystem och skatter är inget som dagens länder överlämnar beslutsmakten över till andra. Inte ens om snälla Sverige har alla de goda och ekonomiskt rationella argumenten för varför Indien ska begränsa sina kolkraftverk så kommer det inte kunna beslutas av Sverige. Det kommer vara Indiens beslut. 

Med ett Parisavtal där Indien får stå vid sitt klimatlöfte och Sverige vid sitt finns ändå chansen att vägleda varandra till att ta fler steg. På så vis är faktiskt genomförandet av de svenska klimatmålen en del i att även minska kolkraften i Indien. Det sker genom diplomati (som trots Trumps barnsliga attityd faktiskt levererar det starkaste globala klimatsamarbetet som finns). Parisavtalets principer är inga flummiga visdomsord utan det rättesnöre som moraliska nationer följer för att påverka globala klimatutsläpp. År 2020 är det upp till bevis att vi kan ta det ansvaret.

Åsa Romson
Forskare klimaträtt
Tidigare klimat och miljöminister