Tim Isaksson: Den irrationella produkten

Ledtråd: vi utnyttjar den i alltför hög grad, den är inte det billigaste alternativet,
dess produktion är utsträckt bortom effektivitetens gräns, vår tilltro till den är
närmast religiös på sämsta tänkbara vis och bättre substitut finns men används
inte. Den underminerar alltså synen på människan som en rationell varelse. Kan
du gissa vilken produkt det handlar om?

Tanken att människan är rationell är en grundbult för ekonomiskt tänkande. Många
ekonomiska modeller och teoriers precision är direkt proportionell mot detta
antagandes riktighet. Rationalitetstanken används också närmast som ideologi, som
ett krav som måste uppfyllas och som rättfärdigar allt från massavskedningar i
vinstmaximeringens tecken till negligerande av andras lidanden.

Det råder inga tvivel om att människan på en kollektiv skala inte kan anses vara särskilt rationell. Visst, vi hade inte kommit dit vi är idag om vi inte var
rationella till viss del, men vårt överutnyttjande av planetens resurser och vårt
ekonomiska system byggt på evig tillväxt i en ändlig värld och på skuldsättning in
absurdum ställer det utom tvivel att vi inte är rationella nog att leva inom våra
tillgångar. Ett annat exempel är vår produkt. Dess användning utarmar en av våra
viktigaste naturresurser och bidrar avsevärt till många av våra största problem,
däribland klimatförändringarna. Vidare sker dess produktion med inputs som hade
kunnat användas mycket effektivare, för samma huvudsakliga syfte t.o.m. I ett senare
led av produktionen sköts också inputsen väldigt dåligt, trots att förtjänster för alla
parter finns att göra med ett annat system; de hade t.ex. kunnat sättas till bättre
användning i andra sektorer, antingen genom en komplett omstrukturering av
produktionen eller genom mindre justeringar av processen.

Påeldade av snygga reklamfilmer, produktplaceringar och en kändisodlad statusjakt
har tilltron till produkten blivit nästintill allsmäktig, ja nästintill religiös, och den ses
idag som en nödvändighetsvara. Detta har gjort att vi använder den långt mycket mer
än vad vi behöver. Detta är problematiskt i sig av ovanstående anledningar. I ljus av
att alternativet är ett nästintill fullvärdigt substitut som dessutom är billigare blir
ekvationen än svårare att få ihop.

Irrationellt nog leder den stora användningen av produkten även till försämringar i
andra delar av världen som på lång sikt kostar oss alla betydliga summor. Dessa
summor överstiger dessutom vida de kortsiktiga förluster som producenter skyddade
av handelshinder och subventioner skulle lida.

Men på individnivå är vi väl ändå rationella? Använder vi inte logik i vårt resonerande och är inte nyttomaximering ett av vår arts mest framträdande
karaktärsdrag och syftet med de flesta av dagens, årets, livets beslut? Intuitivt kanske
vi tänker så, men stämmer det verkligen? Vår produkt är ett starkt motargument.

För även om vi intalar oss annorlunda är nyttan den ger oss endast kortvarig och
flyktig, särskilt när den används slentrianmässigt istället för med måtta och
intelligens. Att vi använder den långt mer än vad vi egentligen behöver straffar sig
genom sämre hälsa i en ond spiral där (tänkt) beroendeframkallande och lathet leder
till ännu mer användning. Av de produktvarianter som finns att tillgå väljs dessutom

de som minst effektivt fyller sin funktion allt oftare över de resterande.

Sen har vi plånboksargumentet igen, som på individnivå ofta är det mest avgörande.
Genom att skifta till smartare beteende skulle nästan alla kunna öka sin disponibla
inkomst betydligt och därmed lägga pengarna på saker som betyder något, som ger
något mer bestående. Det skrämmande är att vi alla är medvetna om detta men ändå
inte gör något.

Mindre påtagligt men ändå viktigt är det konstanta gnagandet i bakhuvudet, den
själsliga påfrestningen av att vi vet vilka konsekvenser produkten får, både i
användningsskedet och under produktionen. Men vi tvingar oss själva att trycka
undan den obekväma sanningen eller hittar på bortförklaringar om det kollektiva
ansvaret, och detta trots att vi alla har känt och borde eftersträva den sköna känslan av
ett rent samvete.

Denna till synes tanklösa användning är en paradox. Ekonomiska modeller

antar ofta att aktörerna kommer göra rationella val ifall de har full information. Denna
situation kan sägas gälla för vår produkt – alla vet allt det här, åtminstone
huvuddragen – men ändå fortsätter och ökar dess användning långt över gränsen för
vad som är rationellt. Hur kan det komma sig?

Det är sannerligen en paradox. Förklaringen är dock simpel: människan tänker
kortsiktigt eftersom vi av naturliga skäl förr tvingades att göra det. För de flesta av oss
är det inte längre så och eftersom människan är så flexibel och dynamisk har vi
förmågan att ändra vårt beteende, vilket vi visat prov på otaliga gånger under vår
historia. Nu behöver vi göra det igen, ja det är t.o.m. rationellt att göra så, men tyvärr
ser det mörkt ut.

Antagandet om att människan är rationell har alltså i vår produkt ett starkt
motargument som genom sin skala har kraft nog att försvaga antagandet rent allmänt,
hävdar jag. Om inte så är fallet måste vi i alla fall omdefiniera vad vi menar med
nytta.

Vilken produkt är det då jag pratar om?

En ledtråd till: bilen är inte rätt svar, men bilresorna till affären bidrar stort till produktens ekologiska fotavtryck. Att många av dessa dessutom är korta, onödiga och lätt kan planeras bort gör saken än värre.

——————–
Tim Isaksson,
Studerar politices kandidatprogrammet inriktning samhällsgeografi i Lund. Slutade äta kött för ett år sen och har aldrig mått bättre.
Krönikan även publicerad här.