← Tipsa oss!
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.

Varför gör vi för covid-19 vad vi inte gör för klimatet?

Coronakrisen har fått länder runt om i världen att ta till drastiska åtgärder för att begränsa rörelsen av människor, höja beredskapen inom sjukvården och stimulera ekonomier som riskerar att krympa till följd av virusets framfart. Handlingskraften har väckt en del förvåning bland miljöaktivister och klimatmedvetna. Hur kommer det sig att samhället verkar kunna agera på ett hot och inte ett annat?

Den senaste tiden har nyheterna haglat om hur den globala pandemin covid-19 fått oväntade bieffekter i form av renare vatten och luft samt minskade utsläpp. Denna lilla ljusglimt i sjukdomskaoset väcker en hel del frågor gällande varför stora förändringar som tidigare verkat omöjliga att få till nu plötsligt kunnat realiseras på bara några få månader.

Svaret skulle kunna ha att göra med människans kognition. Evolutionärt har vi människor nämligen formats till att svara på direkta, konkreta hot mot vår överlevnad, medan vå är desto sämre på att verkligen ta till oss och agera på komplexa samband, långsiktiga trender och gradvisa förändringar. 

Dessutom riskerar ett så globalt, sektorsöverskridande och på vissa sätt diffust problem som klimatkrisen att väcka passivitet hos människor eftersom det stora antalet ansvariga gör att man själv lätt känner sig mindre ansvarig. Detta senare refereras ofta till som “the bystander effect”. Coronaviruset är också globalt men faller tydligare inom en myndighets uppdrag: Folkhälsomyndighetens. Konsekvenserna av det egna agerandet är också tydligt för den enskilde när det kommer till covid-19 – begränsa den mänskliga kontakten, så begränsar du även hotet om att bli sjuk och sprida smittan vidare.

Sammantaget gör de kognitiva förutsättningarna människan väl förberedd på att visa handlingskraft inför ett sjukdomsutbrott, ett terrordåd eller en torka men desto mer oförmögen att agera mot klimatkrisen.

Forskare har även diskuterat ett antal andra psykologiska anledningar till bristen av mer långtgående klimatåtaganden.

Människor har till exempel en tendens att underskatta den negativa klimatpåverkan de orsakar. Miljöpsykologisk forskning från Högskolan i Gävle visar att människor lätt får för sig att små handlingar som ses som “bra” för miljön, exempelvis att dricka havremjölk istället för komjölk, väger upp de stora handlingar som anses vara dåliga för miljön, som att flyga på långa semesterresor. Detta feltänk får många att tro att de är “klimatneutrala” trots att det är långt ifrån sant, vilket leder till minskad handlingskraft. 

Att människor som är medvetna om effekten deras livsstil verkar ha svårt att agera utefter denna information kan också delvis förklaras med vad som kallas “the sunk cost fallacy”: en mänsklig tendens att vilja hålla fast i beteendemönster, åsikter och/eller planer som man redan investerat i. Att ställa om mentalt är obekvämt och ansträngande, och det ligger därför närmare till hands att fortsätta framåt trots bättre vetande. Detta hänger även ihop men en mänsklig fallenhet för att värdera nuet högre än framtiden.

Det finns dock även goda nyheter. Forskningen visar nämligen att man också kan använda sig av kunskapen om människans kognitiva förutsättningar för att skapa engagemang i klimatfrågan. 

Till exempel vet man att positiva formuleringar som talar till människors värderingar – att man pratar om hur åtgärdsplaner kommer gynna åhörarnas intressen och politiska preferenser, snarare än om de negativa konsekvenserna som följer på om man inte handlar –  ofta fungerar bra för att motivera olika klimatåtgärder. 

Att människor tenderar att jämföra sig med andra inom sin egen grupp är en annan sak som kan användas för att kommunicera effektivt kring miljön. Till exempel har det visats sig att människor är mer benägna att minska sin energianvändning om de jämför sig med sina grannar.

Vad säger då allt det här sammantaget om klimatkrisen? 

Kanske att det krävs att klimathotet kommuniceras med fokus på det dramatiska och konkreta och att åtgärder argumenteras för med fokus på hur många liv och livsmiljöer som står att rädda, snarare än på vad de negativa konsekvenserna av klimatförändringarna kan bli.

Slutligen är det fortsatt viktigt att trycka på att alla tar sitt ansvar och att ingen blir ståendes passiv vid sidlinjen. Även ett litet land som Sverige kan spela en stor symbolisk roll om vi inspirerar resten av världen till att minska sin energianvändning.

Hedvig Goldhahn, skribent för Supermiljöbloggen


På regelbunden basis skriver Supermiljöbloggens skribenter ledare. Ledarna behöver inte nödvändigtvis representera en åsikt som delas av hela redaktionen. Fler opinionstexter från Supermiljöbloggen hittar du under taggen ”SMB ledare”.


SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till Kopierad123 270 12 33

Läs vad vi vill göra
Tipsa!

Tipsa oss

Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till Kopierad123 270 12 33

Läs vad vi vill göra