Vilket är Sveriges ansvar för global rättvisa?
Sveriges koldioxidutsläpp per capita har trendmässigt minskat stadigt sedan 1970 – och kommer att vara nere i nära noll år 2050, om trenden står sig. Detta innebär att Sverige skulle ta sin rättvisa del av det globala klimatansvaret för att nå Parisavtalets mål – givet att det kvarvarande utsläppsutrymmet delas ut lika mellan världens alla människor. Det skriver professor Christian Azar i sin slutreplik.
SLUTREPLIK. I ett debattinlägg på Supermiljöbloggen skrev jag att Sverige och flera västeuropeiska länder har minskat sina utsläpp i relativt snabb takt de senaste decennierna. En av anledningarna till att jag skrev artikeln var att väldigt många svenskar tycks vara omedvetna om att utsläppen minskat. Det talas om att omställningen inte ens börjat, att vi i Sverige står och stampar, eller att våra utsläpp till och med skulle ha ökat.
Kjell Vowles har nu inkommit med en replik. Han invänder inte mot att utsläppen minskat, statistiken är ju som den är. Men han menar att man också måste sätta de minskningar som skett i relation till de som behövs, för att vi i Sverige ska göra vår rättvisa del av Parisavtalets mål.
Jag delar hans uppfattning. Det är också viktigt, men allt kan inte skrivas i en och samma artikel. Jag uppskattar sålunda att han därmed ger mig möjlighet att också diskutera dessa frågor.
Låt mig börja med en figur över Sveriges koldioxidutsläpp per capita sedan 1970:
Diagrammet visar Sveriges utsläpp av koldioxid per capita över tid (heldragen linje, åren 1970-2019) samt en linjär extrapolation av den historiska trenden (prickad linje).
Här ser vi att utsläppen per capita har minskat med ca 65 procent sedan 1970. Det är en anmärkningsvärd utveckling. Att utsläppen minskat så mycket vittnar om att det kanske är enklare att minska utsläppen än vad många tycks tro.
I figuren har jag också extrapolerat den historiska, linjära trenden. Man ser då att vi kommer att nå nollutsläpp någon gång runt 2050 – om vi fortsätter minska utsläppen på samma sätt som vi gjort sedan 1970. Den historiska trenden är alltså ungefär i linje med vårt nationella mål för 2045.
Är en sådan utveckling, om vi lyckas med den, förenlig med att vi gör vår rättvisa del av den globala minskningen för att nå Parisavtalet?
”Global rättvisa” måste definieras
Mitt svar är att det beror på vad som menas med begrepp som ”rättvisa” och att ”ta vårt ansvar av det globala”. Men om vi antar att vi fördelar det globala kvarstående utrymmet från år 2020 lika mellan världens människor – ja, då räcker det att Sverige fortsätter att minska utsläppen per capita i ungefär samma takt som vi gjort de senaste 50 åren.
Det går att göra en enkel överslagsberäkning för att se att så är fallet. Enligt IPCC finns det ca 500 Gt CO2 (miljarder ton koldioxid) kvar i koldioxidbudgeten från år 2020, om vi vill nå 1,5 gradersmålet (se IPCC Tabell SPM2). Delar vi det på hela världens befolkning, ca åtta miljarder människor finns det 62 ton CO2 kvar per person. I Sverige har vi en befolkning på ca 10,4 miljoner människor. Sveriges budget blir räknat på detta sätt ca 650 miljoner ton.
Om vi fortsätter att minska våra per capita utsläpp i ungefär samma takt som vi gjort sedan 1970-talet – ja, då kommer våra kumulativa utsläpp under perioden 2020-2050 bli ca 60 ton CO2 per person (se figuren ovan: arean under den linjära extrapolationen anger de kumulativa utsläppen under denna period till ca fyra ton CO2 per capita per år, multiplicerat 30 år delat med två = 60 ton CO2per capita).
Svenska målen ligger i linje med utsläppstrenden
Vi skulle alltså i stora drag göra vår rättvisa del av det globala för att nå en ambitiös tolkning av Parisavtalet.
Sveriges mål ligger också i linje med det. Ja, det är faktiskt lite mer ambitiöst än den historiska trenden. Vårt nettonollmål till år 2045 motsvarar en minskning med fyra procent per år linjärt, räknat under perioden 2020-2045. En extrapolering av den historiska trenden motsvarar en minskning på drygt tre procent per år linjärt. Det kan noteras att en minskning på 3-4 procent per år linjärt motsvarar 6-8 procent per år exponentiellt, vilket är vad Klimatpolitiska rådet skrivit om. (Se även tabell 3 i Morfeldt et al för mer info och bakgrundsberäkningar).
De här resonemangen bygger på att det kvarvarande utsläppsutrymmet delas ut lika per capita. Det är en rättviseprincip av flera, som det finns ett betydande stöd för. I en artikel på DN Debatt (1/6-2015) tar exempelvis 21 ledande miljö-, utvecklings- och konsumentorganisationer ställning för den här principen. De skriver att ett nytt konsumtionsmål bör införas i Sverige och att målet ska ”ska formuleras med utgångspunkt i att alla människor i världen har rätt till ett lika stort utsläppsutrymme och att tvågradersmålet ska kunna nås.”
Jag kan tro att många läsare blir förvånade över att de svenska målen kommer ut så väl. Kjell Vowles nämner t ex en studie av Kevin Anderson m fl som hävdar att de svenska målen är alldeles för svaga, att de inte är förenliga med rättvisa och vetenskap, och att vi behöver minska med mer än 20 procent per år, ja uppemot 40 procent per år, exponentiellt.
Studien har fått mycket uppmärksamhet. En del kommuner har anammat dess metod för att sätta mål för sina kommunala utsläpp, och DN har i ett stort antal artiklar på nyhetsplats drivit tesen att de svenska målen, enligt vetenskapen, inte är tillräckliga.
Hur resonerar Kevin Andersons m fl ?
Så hur ser kommer egentligen Anderson m fl fram till sitt resultat? Den grundläggande metoden är följande: Anderson m fl (2020) delar först ut en betydande andel av det kvarvarande globala utsläppsutrymmet till det globala syd (principen för denna tilldelning är dock något oklar). Sedan tar de det utrymme som är kvar och tilldelar länderna i det globala nord. Tilldelningen i industriländerna sker i proportion till de enskilda ländernas utsläpp.
De tillämpar helt enkelt grandfathering när det gäller tilldelningen bland i-länderna. Detta nämner Vowles i sin replik, men det är annars något som sällan uppmärksammas när deras resultat beskrivs. Det innebär att de som släppt ut mest också får rätt att släppa ut mest i framtiden.
Det är en princip som förkastas i den internationella litteraturen, om man vill ha en rättvis fördelning av det kvarvarande utsläppsutrymmet.
Studien fokuserar på Sverige och Storbritannien, och Anderson m fl tilldelar mer utsläppsutrymme per person till Storbritannien. Metoden innebär därmed att USA tilldelas tre till fyra gånger mer utrymme (sic!) per person vad än vad Sverige får.
Man kan så klart tycka att USA ska få släppa ut flera gånger mer än Sverige per person, men jag kan inte se varför den idén skulle vara rättvis.
Man kan undra om de miljöorganisationer och kommuner som ställt sig bakom deras krav på Sverige, skulle göra det om de verkligen förstod att Sverige måste minska utsläppen extra snabbt bara för att USA ska få släppa ut mer.
Rättvisa med historiskt ansvar
Kjell Vowles hänvisar också till en studie av Johannes Morfeldt, Daniel Johansson och mig själv. I den visar vi att:
- Sveriges utsläppsmål är förenliga med Parisavtalet och rättvisa, om vi fördelar utsläpp lika per person, alltså i linje med det jag skrev ovan.
- Sveriges utsläppsmål är förenliga med Parisavtalet och rättvisa också om vi tar historiskt ansvar tillbaka till någon gång på 90-talet.
- Om vi däremot har en global fördelningsprincip där man måste ta historiskt ansvar tillbaka till år 1980 – ja, då behöver Sverige skärpa sina mål.
Frågan om Sveriges mål, och huruvida våra historiska minskningstakter är tillräckligt ambitiösa, reduceras därmed i stora drag till en fråga om vilket år man bör gå tillbaka till när det gäller att ta historiskt ansvar.
Det här är svåra frågor och det finns inga uppenbara rätt och fel. Men intressanta frågor man kan ställa sig innefattar: Ska en 20-åring som lever idag hållas ansvarig för utsläpp som hennes farföräldrar gjorde år 1975 när de reste med flyg för att roa sig på Mallorca? Vad finns det för moraliska argument för det?
”Årlig fyra-procentig minskning är fullt görbart”
Vidare kan man fundera över i vilken utsträckning vi bör hållas ansvariga för utsläpp som skedde på 70- och 80-talen, med tanke på att man då inte alls hade samma kunskap om klimatet som nu. Visst visste man mycket redan då, men kom ihåg att IPCC inte ens fanns på 80-talet. Därtill, att det dröjde åtminstone till år 2001 innan man med säkerhet började slå fast att det var vi människor som genom våra utsläpp orsakat huvuddelen av den temperaturuppgång man noterat. Vowles för fram viktiga argument som också är värda att fundera över.
Vetenskapen kan inte svara entydigt på vilken rättviseprincip som bör användas och hur långt tillbaka i tiden man bör gå. Jag menar att det går att argumentera för att man ska gå förhållandevis långt tillbaka i tiden, men det går också att argumentera för att en per capita-baserad tilldelning är rimlig.
Principen om per-capitafördelning innebär alltså att:
1. Våra nuvarande mål är förenliga med Parisavtalet, det vill säga att vi gör vår rättvisa del av det globala.
2. Den takt med vilken Sveriges per capita utsläpp minskat sedan 70-talet i stora drag faktiskt ligger i linje med vad vi behöver göra för att ta vår del av det globala rättvisa ansvaret för att nå Paris-avtalets mål.
Allt det här kräver att vi kommer ned till nollutsläpp inom i runda slängar ett kvartssekel, vilket innebär en minskning med fyra procent per år, linjärt. Det är en stor utmaning, men jag tror det är görbart.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till