Frida Hylander: I regeringens värld är klimataktivister ett större hot än trollfabriker

När Sverigedemokraternas trollfabriker relativiseras och tillåts reduceras till åsiktsfrågor undermineras både det demokratiska samtalet och tron på vetenskapen. Det är dåliga nyheter för klimatet, skriver SMB:s krönikör Frida Hylander.

När trollen svärmar runt en gör jag alltid samma saker: blockar, svarar inte, men tar ibland skärmdumpar av kommentarer som anklagar mig för att vara psykiskt sjuk, vilja tjäna pengar på människors lidande och som hävdar att klimatpsykologer borde kriminaliseras. Jag sparar dem för att då och då kunna påminna mig om hur surrealistisk den här tiden är att leva och verka i. 

Jag tänker på detta surrealistiska tillstånd när jag ser Kalla Faktas avslöjande av Sverigedemokraternas trollfabriker – men ännu mer när jag läser regeringspartiernas reaktioner, relativiseringar, whataboutism och totala avsaknad av faktiska åtgärder. Ord som inte följs av konsekvenser och som till slut inte blir mer än en jämntjock ljudmatta utan substans. 

Demokrati och klimatfrågan hänger ihop

När Ulf Kristersson säger att det inte är regeringens ansvar att se till att dess närmsta samarbetsparti inte underminerar demokratin står det i bjärt kontrast mot hur regeringen uttalar sig mot fredliga klimataktivister som höjer sina röster för att hålla klimatfrågan högt på agendan. För Tidöregeringen är stickande rebellmammor en större säkerhetsrisk än anonyma nätkrigare bekostade av våra skattepengar. Det kanske mer än något annat handlar om att klimataktivisterna utmanar regeringens makt medan Sverigedemokraterna säkrar den. 

Det visar också vad regeringen tycker bör rymmas i den svenska demokratin: trollfabriker är någon annans ansvar att hantera medan klimataktivister ska förläggas med hårdare straff. Så krymper handlingsutrymmet för alla som utmanar makten.  

Klimatfrågan må ha sin grund i vetenskapen men möjligheten att genomföra klimatomställningen är i allra högsta grad en fråga om demokrati, om vem som har möjlighet att göra sin röst hörd och bli lyssnad på. Om vilka som har möjlighet att vara med och påverka de politiska besluten, i det stora och lilla. Om trollfabriker får härja fritt medan klimataktivister målas ut som säkerhetshot, om gränsen mellan sanning och lögn luckras upp ännu mer, om konsekvenserna för nätkrigandet stannar vid uddlösa tillsägelser så kommer också klimatarbetet försvåras och viktiga klimatröster riskera att tystas av ihärdiga troll. 

Dåliga nyheter för klimatet

När delar av media dessutom låter avslöjandet om trollfabrikerna bli en fråga om vem som brutit Tidöavtalets respektklausul, och när Jimmie Åkesson får stå i public service och oemotsagd ljuga om saken görs hela avslöjandet till en åsiktsfråga som gestaltas av så kallad falsk balans där två sidor framställs som lika legitima. En gedigen granskning ställs mot Åkessons ogenerade lögner som vore de två lika legitima sidor av saken.

Att göra sakförhållanden till åsiktsfrågor genom att relativisera och så frön av tvivel är en vanlig strategi hos klimatförnekarrörelsen, vilka vi numer vet har ett stort överlapp med just högernationalism likt den Sverigedemokraterna företräder. Görs allt till åsiktsfrågor bereds också mer plats för anonyma nätkrigare vars uppgift är att såväl manipulera folks åsikter som ge en falsk bild av vad opinionen tycker. Så undermineras både det demokratiska samtalet och tilltron till vetenskapen. Det är dåliga nyheter för klimatrörelsen, men nyheter som bara kan bemötas på ett sätt: att inte låta sig tystas, sluta samman och fortsätta göra motstånd