Gustav Ramestad: ”Jordens resurser är inte oändliga”
På den fria marknaden framstår naturresurserna som oändliga – och de går till den som betalar mest. Samtidigt kräver klimatomställningen sand och grus till betongproduktion och mineraler och metaller till batteriproduktion. Men vi måste inse att resurserna kan ta slut, skriver Gustav Ramestad i en krönika.
Ända sedan de första människorna vandrade på jorden har våra liv styrts av naturens resurser. Jägarna och samlarna fick följa djuren och bönderna anpassa sig efter jordarna som de brukade. Men för oss i väst i dag verkar naturresurser finnas i överflöd. Fyllt på hyllorna i butiken och låga priser – varför klaga?
Dagens människor förbrukar naturresurser i en otrolig takt. Med moderna maskiner och tekniker kan en människa idag använda naturresurser i en takt som tidigare tagit många människor många generationer. Med det moderna jordbruket kan miljarder människor mättas, samtidigt som mängden jordbrukare blir färre och färre. Människans förståelse för naturens processer och fri handel har lyft många ur fattigdom, men den fria marknad som i dag dominerar handeln av naturresurser har även baksidor.
Det kan sanden på ett bra sätt exemplifiera. Med ökat välstånd har behovet av sand ökat explosionsartat. Lika mycket betong som göts i USA under hela det nittonde århundradet, använder Kina på bara tre år.
Sand är huvudingrediensen i betong och även om det på jorden finns otroligt mycket sand, finns sand av rätt sort inte överallt. Därför skeppas idag sand från exempelvis Australien till Dubais ständer. Högkvalitativ sand är samtidigt nödvändig för halvledare och glas, viktiga produkter i den gröna omställningen. Produkter som hotas om fin sand i framtiden saknas.
På den fria marknaden får den som betalar mest för sanden använda den. Det gör att Dubai med oljepengar kan köpa sand till sina stränder, sand som hade kunnat göra mycket mer nytta i solceller eller bara ligga och vänta på framtida behov. Frågan är om våra begränsade naturresurser verkligen ska gå till högstbjudande. Med den kunskap vi har idag verkar det mer och mer förlegat.
Ett svenskt exempel på hur naturresurser enbart ses som en inkomstkälla är minerallagen och koncessionssystemet. I den svenska berggrunden finns många värdefulla mineraler, men prospektering, letandet efter dem, är dyrt. Staten har gjort en stor del av prospekteringen, men för att uppmuntra till privat prospektering finns ett särskilt koncessionssystem.
Den som vill prospektera får ansöka hos Bergstaten, en del av myndigheten Sveriges geologiska undersökning, och om den hittar värdefulla mineraler får den ensamrätt att bearbeta fyndigheten. Självklart krävs miljötillstånd, men utgångspunkten är att mineral ska brytas om det kan göras med vinst.
Värdet i att för framtiden ha en god tillgång till mineraler erkänns inte av lagen. Den ser hellre att vi idag gräver upp alla mineraler, säljer dem och i framtiden måste köpa in mineral från andra länder. Det verkar för övrigt vara våra politikers syn. Både Socialdemokraterna och Moderaterna är mycket positiva till nya gruvor. Det är en förlegad syn, från en svunnen tid då naturresurser i princip var oändliga. Men det är de inte längre.
Koncessionssystemet är bara ytterligare ett exempel på den bristande helhetssyn som dominerar användningen av våra naturresurser. Historiskt har de människor som funnits på en plats brukat jorden där med de medel de haft, ofta i harmoni med naturen. När samhället individualiserades är det inte konstigt att äganderätten även fick omfatta marken som brukades i ett småskaligt jordbruk. Idag kan däremot en människa med hjälp av kapitalmarknaderna och våra tekniska framsteg göra sådana ingrepp i naturen att ett fritt nyttjande, drivet av kortsiktig vinstintresse, leder till att oersättliga värden går förlorade. Miljölagstiftningen som skyddar miljön från skada är inte tillräckligt. Vi måste hushålla med våra naturresurser.
Till skillnad från våra förfäder har vi lyckats slå oss fria från naturens begränsningar. Allt finns i otroliga mängder. Kött, betong och gnistrande sand behöver ingen gå utan. Men oändligt med tid fick vi inte. I framtiden kommer vi också att behöva mineraler, åkermark, orörda och brukade skogar, levande sjöar och hav. Då kan vi inte i dag leva och handla som om det inte fanns en morgondag.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till