(Tryck ENTER för fler alternativ)
Sökförslag:
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.

Det finns inga långsiktiga lösningar för kärnkraftsavfall

Foto: Pixabay

Post-Tjernobyl var allmänhetens uppmärksamhet riktad mot frågor om kärnsäkerhet. Europeiska förhandlingar fokuserade på att uppgradera eller avveckla farliga kärnreaktorer i tidigare Sovjetunionen. Bekymmer över använt kärnbränsle och radioaktivt avfall kändes då inte lika betydelsefullt. Men mer än 70 år efter kärnkraftålderns början är situationen fortfarande lika outredd, och ännu har inget land i världen en fungerande plan för hur det radioaktiva avfallet skall förvaras tryggt. 

Varför är det så svårt då? Radioaktivt avfall förblir farligt i mer än 100 000 år. Det finns helt enkelt inte någon realistisk teknik som kan hålla sådana farliga material tryggt så länge. De nuvarande temporära lagringsmetoderna var aldrig menade att användas i stor skala och på lång sikt, men det har blivit en lösning som gjort det möjligt att skjuta upp beslut om slutförvaring av avfallet.

The World Nuclear Report från 2019 visar hur regeringar runt om i världen har kämpat i årtionden för att utveckla och genomföra omfattande strategier för hantering av kärnavfall, men utan resultat.

Vi vet att kopiösa mängder kärnavfall har samlats över hela världen, men hur mycket det är frågan om är fortfarande är okänt. Ett stort problem är att länders definition och kategorisering av kärnavfall skiljer sig avsevärt från varandra. Detsamma gäller hur de rapporterar om mängderna. Alla länder publicerar regelbundet information, men alla rapporterar inte om avfallet på ett grundligt sätt.

Det var först efter Fukushimakatastrofen 2011 som EU i sitt kärnavfallsdirektiv deklarerade att producenten faktiskt är ansvarig för sitt avfall och att det inte får skickas ut ur EU för att “hanteras” på annat håll. EU-länderna uppmanades också för första gången 2011 att skicka in planer för bortskaffande av radioaktivt avfall till EU-kommissionen.

Målet var att uppmuntra till öppenhet och gemensamma standarder i hela Europa. Det här låter kanske hoppfullt, men några särskilt höga standarder har inte nåtts. Europeiska kommissionens rapport från 2017 avslöjar att det fortfarande inte finns en enda långsiktig anläggning för bortskaffande av använt kärnbränsle i EU, vilket minst sagt är problematiskt då den radioaktiva avfallsmängden bara blir större. 

De flesta experter tycker att en djup geologiskt förvarsanläggning är det mest hållbara alternativet för förvaring av radioaktivt avfall. Trots det är det är det endast i Finland man för närvarande faktiskt börjat bygga ett sådant permanent förvar, men det är fortfarande tiotals år innan det kommer vara redo för användning.

I Sverige har Östhammars politiker precis sagt ja till slutförvar i kommunen, men det riktiga avgörandet ligger hos regeringen. Svensk Kärnbränslehantering bolaget (SKB) som ansvarar över att ta hand om allt radioaktivt avfall från de svenska kärnkraftverken har kommit fram med en metod för ett slutförvar av kärnavfallet skulle använda kopparavfallsbehållare nedsatta i tunnlar 500 meter under jord i granitgrund. En undersökning från Stockholms universitet har dock visat att kopparkapslarna korroderade mellan 1 000 och 10 0000 gånger snabbare än SKB ursprungligen hade uppskattat. Det skulle innebära att kapslarna inte skulle vara säkra på lång sikt och deras radioaktiva innehåll skulle komma ut i grundvattnet och så småningom till upp till ytan. Flera instanser, däribland Naturskyddsföreningen, varnar för att metoden som föreslås inte är tillräckligt säker.

Eftersom djupa geologiska förvar inte kommer finns tillgängliga under årtionden framöver är belastningen på mellanförvarsanläggningar stor. Men som The World Nuclear Waste Report visar börjar deras kapaciteten ta slut.

Till exempel har avfallsanläggningarna i Finland använt 93 procent av sin kapacitet, och motsvarande siffror i Sveriges lagringsanläggning CLAB var 80 procent år 2019. Detta innebär således en växande risk, tillför miljarder i kostnader och flyttar fullständigt över ansvaret för kärnavfallet till kommande generationer. 

Det radioaktiva avfallet har även blivit en väldigt dyr historia. År 2016 var 81 procent av Europas kärnavfall “temporärt” lagrat i våtanläggningar. Säkerheten upprätthålls genom att vätskan i bassängerna är värmeavlägsnande och isolerande, men det är både arbetsamt och dyrt. Anläggningar kräver en kontinuerlig strömförsörjning, underhåll, övervakning av läckage och en mängd andra hjälpsystem.

För att göra en svår situation svårare uppskattar världens regeringar i allmänhet inte kostnaderna för avveckling, lagring och bortskaffande av kärnavfall korrekt på grund av underliggande osäkerheter. Många regeringar gör sina kostnadsberäkningar alltför optimistiskt och baserar dem på föråldrad data.

Det här leder till allvarliga finansieringsgap för avfallshanteringskostnader som ingen är villig att betala. I dagsläget är frågan om kärnavfallet en förlustaffär för både ekonomi, miljö och människor.

Det finns dessutom en socio-ekonomisk dimension om kärnavfallet som sällan nämns. Placeringen av radioaktiva avfallsdepåer är ofta ett politiskt och inte ett tekniskt beslut. Avfallsanläggningar finns vanligtvis i perifera områden som är geografiskt avlägsna och ekonomiskt marginella. Områdena är ofta politiskt maktlösa eller redan miljöförstörda, vilket leder till ett slags kulturellt undergivenhet och en påtvingad acceptans av kärnavfallet. 

Många ser idag kärnkraften som en möjlighet till försäkrad energitillförselse samtidigt som klimatförändringarna mildras. Men dagens hantering av radioaktivt avfall är ett allvarligt hinder för att ens inleda en diskussion om kärnkraftens framtid i en hållbar värld. Hur många framtida generationer av människor utsätter vi inte för fara om avfallet medför risker i mer än 100 000 år?

Vera Arhippainen, skribent på Supermiljöbloggen

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är vera-arhippainen.jpg

På regelbunden basis skriver Supermiljöbloggens skribenter ledare. Fler opinionstexter från Supermiljöbloggen hittar du under etiketten SMB ledare.

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

Läs vad vi vill göra
Tipsa!

Tipsa oss

Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





    SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

    Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

    Läs vad vi vill göra
    Du kan nu spara nyheter!

    Lägg till något för att läsa senare eller att kunna återkomma till.

    OBS! De sparas endast i den här webbläsaren.