Biobränslen – klimatlösning eller skogsskövling?

Biobränslen efterfrågas allt mer som klimatsmart drivmedel till många olika verksamheter. Det kan vara ett bra sätt att minska utsläppen på långt sikt, men det är stor skillnad i miljöeffekt beroende på vilken typ av råvara som används och hur råvaran framställs.

Biobränslen är ett samlingsbegrepp för bränslen som framställs av organiskt material – det vill säga slam, växter eller organiskt avfall. Biobränslen kommer i många olika former – allt från pellets och ved till biogas och flytande etanol.

Lätt att anpassa till befintlig fordonsflotta

Biobränslen är en viktig del i omställningen från fossila till förnybara bränslen. Biobränslebaserad kraftvärme kan ersätta värme- och elproduktion baserad på fossila bränslen, samtidigt som konventionell olja och fossilgas byts ut mot biodrivmedel och biogas.

Biobränslens största fördel är att de kan ersätta fossila bränslen i transportsektorn utan någon större förändring av fordonet i fråga. Till skillnad från exempelvis en elbil krävs inte en helt ny bil för att kunna bli fossilfri. Idag står fordon med förbränningsmotorer fortfarande för majoriteten av bilförsäljningen, och dessa fordon kommer troligtvis finnas på vägarna i många år till framöver. Därför är det bra att biobränsle kan ersätta det fossila drivmedel (olja, diesel eller fossilgas) som bilen annars hade tankats med.

Det innebär att biobränsle kan vara en lätt och ekonomiskt bra lösning för att minska transport- och energisektorernas klimatutsläpp. Många branscher som ingår i initiativet Fossilfritt Sverige utgår från att de ska använda mycket biobränsle i sina färdplaner mot fossilfrihet. Men klimatnyttan skiljer sig stort mellan olika typer av biobränsle.

Vilken råvara används?

Biobränsle kan tillverkas av en mängd olika odlade grödor, restavfall och avfallsslam. Biobränsle har mycket god miljönytta när restprodukter som annars skulle slängts tas tillvara, exempelvis genom rötning av slaktavfall.

Majoriteten av det biobränsle som Sverige använder idag är tyvärr inte gjort på svenska restprodukter, vilket riskerar att förstöra de goda effekterna som biobränslet kan ha. Den höga efterfrågan på biodrivmedel har lett till att bränslet ofta importeras och består av odlade grödor som majs, soja, ren palmolja och palmoljeprodukten palm fatty acid destillate (PFAD).

Siffror från Energimyndigheten visar att nästan hälften av all HVO-diesel som tankas i Sverige innehåller palmolja och PFAD. Såhär såg fördelningen ut 2019:

• PFAD 36%
• Palmolja 8%
• Slakteriavfall 42%
• Råtallolja 8%

Palmoljeproduktionen är hårt kritiserad för att orsaka ökad skövling av regnskogar i Amazonas och Indonesien, vilket utarmar regnskogarnas funktion som kolsänkor och riskerar att släppa ut ännu mer växthusgaser än konventionell diesel.

Förutom att ökad avskogning leder till direkta utsläpp är det dessutom förödande för den biologiska mångfalden. Stora monokulturella odlingar förstör naturliga habitat för både växter och djur, samtidigt som användning av bekämpningsmedel och industriella jordbruksmetoder orsakar utsläpp av farliga kemiska föroreningar i mark, luft och vatten. Dessa följder riskerar också leda till att ursprungs- och lokalbefolkningar hamnar i kläm.

WWF vill slopa palmolja och PFAD i biobränslen på grund av de negativa konsekvenserna. Även Naturskyddsföreningen är mycket kritiska till palmoljebaserat biobränsle.

Gröna och svarta kolcykeln – båda ger utsläpp

Det framstår ibland som att biobränslen inte skapar några utsläpp alls, men det stämmer inte riktigt. Förbränning av biodrivmedel ger direktutsläpp av koldioxid. Om man inte odlar råvarorna hållbart kan produktionen dessutom orsaka skogsskövling och markpåverkan som minskar de naturliga kolförråden i landskapet.

Men det finns en viktig skillnad mellan koldioxid från biobränslen och koldioxid från fossila bränslen. Utsläppen från biobränsle ingår i jordens naturliga gröna kolcykel, där växter och träd med jämna mellanrum fångar upp respektive släpper ifrån sig koldioxid, till exempel när de dör och förmultnar.

Utsläpp från fossila bränslen ingår i den svarta kolcykeln, som spänner över de hundratusentals år det tar för växter att brytas ned till kol och olja. När fossila utsläpp sker tar det alltså extremt lång tid innan de kan ”betalas tillbaka”. Att snabbt förbränna mängder med fossilt material rubbar därmed kolets naturliga kretslopp.

Kan ta 50-100 år innan utsläppen neutraliseras

Utsläppen från den gröna kolcykeln kan alltså bindas upp mycket snabbare än utsläppen från den svarta – men frågan är om det är tillräckligt snabbt.

Många av världens länder, däribland hela EU, har lovat att vara klimatneutrala till 2050. Men förbränning av biobränsle ger som sagt också höga koldioxidutsläpp på kort sikt. Det kan ta 50-100 år innan ett nyplanterat träd fångat upp tillräckligt med koldioxid för att anses vara klimatneutralt. Då är 2050-målen redan passerade. Därför menar en del forskare att det mest klimatsmarta vore att omgående helt sluta hugga ner skog och göra skogarna till gigantiska kolsänkor istället.

För att biobränsle ska kunna bidra till utsläppsminskningar på kort sikt behövs det alltså omfattande mekanismer som garanterar snabb återplantering av större mängder grödor och träd än som huggs ned. Samtidigt behöver man också ta mycket större hänsyn till skogens och markernas ekosystem. Det är en knivig fråga och många intressen som krockar med varandra.

Svensk biobränsleproduktion i framtiden

Sverige har globalt sett relativt goda förutsättningar för produktion av biobränslen då vi har mycket skogsplantager. Idag binder den svenska skogen mer kol än någonsin. Men uttagen måste ske på ett bra och effektivt sätt för att inte biobränsleproduktionen ska utarma skogarnas kollagring och skada den biologiska mångfalden.

Även uttag av rester från skogsavverkning (så kallad grot – som grenar, toppar skadat virke eller stubbar) påverkar skogens kolförråd. Enligt Naturskyddsföreningen gör särskilt stubbar extra stor klimatnytta om de får ligga kvar i skogen och lagra kol än att användas som biobränsle.

Däremot har Sverige god potential i att använda exempelvis ängsmarker som är på väg att växa igen, påpekar DN:s klimatkommentator Jannike Kihlberg. Sverige kan också bli mycket bättre på att ta tillvara på matavfall. Under 2018 producerades det i Sverige ungefär 1,3 miljoner ton matavfall. Om allt matavfall sorterades rätt skulle det kunna omvandlas till biogas eller biobränsle.

Hur mycket biobränsle kan vi använda?

Idag är det huggsexa mellan olika branscher som alla vill använda biobränsle i sin omställning. Både biltrafiken, flyget, fartygen och industrin planerar för ökad biobränslekonsumtion. Men forskare varnar för att den råvara som kan framställas hållbart inte kommer räcka åt alla som vill ha den. Om vi planerar att kraftigt öka förbränningen av biomassa kommer också koldioxidutsläppen på kort sikt öka.

Debatten om biodrivmedel belyser även frågan om rätten till livsmedel. En del miljöorganisationer menar att det inte är okej att upplåta allt stor ytor dyrbar jordbruksmark för odling av fordonsbränsle, samtidigt som de odlade grödorna lika gärna hade kunnat föda jordens växande befolkning.

Frågan aktualiseras inte minst med tanke på att den globala uppvärmningen redan visat sig leda till mer torka och översvämningar, och därmed svårare odlingsmöjligheter i stora delar av världen. Konkurrensen om jordbruksmarken lär alltså växa ännu mer, och konsekvenserna riskerar slå hårdast mot redan socialt och ekonomiskt utsatta grupper.

Biobränsle är ingen automatisk klimathjälte – men behövs i omställningen

Sammantaget finns det alltså stora begränsningar i hur mycket biodrivmedel som kan produceras på ett hållbart sätt. Samtidigt är det tydligt att en del biobränsle ändå kommer att behövas i klimatomställningen – men debatten behöver nyanseras. Biobränsle kan både vara bra och dåligt.

Först och främst behövs minskad energianvändning och energieffektivisering. För att vi ska få hållbart biobränsle behövs tydliga regleringar i både produktions- och användarledet, så att uttagen görs med stor varsamhet om både den sociala och ekologiska hållbarheten. Man behöver dessutom garantera att palmolja och PFAD inte används i biobränslet.

Genom en effektiv och hållbar markanvändning samt ökad användning av de restprodukter som faktiskt ger klimatnytta kan man integrera produktionen av biobränslen i jord- och skogsbruket. Vi behöver inse att biomassan är en begränsad resurs, som kan vara jättebra om den används på rätt sätt. Men den är inte automatiskt klimatneutral bara för att den är förnybar.

Läs mer

• ”Vad är biobränsle?” WWF
• ”Fossilt, förnybart, flexibelt”, rapport av Naturskyddsföreningen
• ”Klimatnyttan med biobränsle ifrågasätts” Vetenskapsradion Klotet
• ”Svårt att få skogen att räcka till allt biobränsle” Vetenskapsradion Klotet
• ”Måste vara det enskilt dummaste vi gör inom klimatpolitiken”, Supermiljöbloggen
• ”Biobränsle- inte hela lösningen”, Göran Finnveden KTH
• ”Palmolja – viktig men problematisk” WWF