Sill och strömming – nästa fiskekollaps?

Sillen, eller strömmingen som den heter norr om Kalmarsund, är själva motorn i Östersjöns ekosystem. Ändå tillåts ett intensivt och riskfyllt överfiske på arten.

De senaste decennierna har mängden sill och strömming sjunkit i oroväckande hastighet.

• I Centrala Östersjön har beståndet minskat med över 80 procent jämfört med 1970-talet. De senaste fyra åren har beståndet minskat med 40 procent, och befinner sig nu på en kritisk nivå.
• I Bottniska viken har beståndet minskat med över 50 procent sedan början av 1990-talet.
• I Västra Östersjön har beståndet minskat med över 80 procent sedan börjat av 1990-talet, och är på en kritiskt låg nivå.

Mönstret oroväckande likt torskkollapsen

Forskning visar att sillen blivit könsmogen tidigare, samtidigt som fiskarna blivit magrare och växer långsammare. Det är samma varningstecken som drabbade torsken innan beståndet i östra Östersjön kollapsade 2019.

Utvecklingen för Östersjötorsken har visat vilka enorma konsekvenser som kan ske om en nyckelart försvinner. Bland annat har torskkollapsen inneburit mer algblomning, eftersom avsaknad av rovfisk påverkat näringssystemet ända ner till planktonnivå. Läget för torsken är nu så allvarligt att det inte längre är säkert att beståndet kan återhämta sig, trots stora kraftansträngningar.

Och nu befaras att nästa nyckelart – sillen – går samma väg till mötes.

Överfisket ligger bakom

En av de största orsakerna till det kritiska läget för sillen och strömmingen är det hårda fisketrycket från industrin. Fisket i Östersjön bedrivs dels av småskaliga kustfiskare och fritidsfiskare, dels av stora trålfartyg som ägs av fiskeindustrin. Fördelningen är ojämn – under 2021 tog 20 industritrålare upp 96 procent av all svensk fångst i Östersjön, trots att Sveriges flotta är på över 450 båtar.

Historiskt sett har svenskarna ätit mycket fisk från Östersjön, men så är det inte längre. Industrifiskets fångster blir inte mat åt människor – majoriteten av sillen mals ned till djurfoder, som bland annat går till laxodling och uppfödning av minkar, kycklingar, och grisar.

Förutom överfiske på sill kritiseras industrifisket ur miljö- och klimatsynpunkt även för andra faktorer. Bland annat leder användning av trålarna till stor risk för bifångst, det vill säga oavsiktlig fångst av andra fiskar. Dessutom har trålarna mycket hög bränsleförbrukning, vilket ger negativa effekter på både klimat och spridningen av miljögifter i Östersjön.

Slår mot Östersjöns känsliga ekosystem

Utfisket av sillen sätter ekosystemets balans ur spel. Eftersom sill är huvudföda åt många arter, däribland säl och tumlare, får beståndens kraftiga nedgång konsekvenser på andra håll i ekosystemet. När sillbestånden sjunker söker djuren ny föda i exempelvis lax och gädda, som därmed också försvagas av det hårda fisketrycket. Sillen är också huvudföda åt torsken, och påverkar därför de kollapsade torskbeståndens möjlighet till återhämtning.

Samtidigt innebär minskad sillmängd även ett överskott av den föda som sillen normalt äter. Det kan gynna exempelvis spiggen, som de senaste åren vuxit explosionsartat till ett stort problem för Östersjön. Spiggen äter ägg och larver från exempelvis gädda och abborre, så dess nya övertag i ekosystemet riskerar att slå hårt mot flera arter.

Artbalansen i Östersjön är extra avgörande eftersom havets speciella läge gör det särskilt känsligt för både fiske, klimatförändringar, syrebrist, övergödning och miljögifter. Ett stabilt marint ekosystem är mycket viktigt för att havet ska kunna fungera som buffer för miljö- och klimatförändringar. Östersjön har redan problem med flera av dessa faktorer – då gäller det att inte förvärra läget.

Samhällsekonomiska förluster

De sjunkande fiskbestånden ger inte bara stora effekter på ekosystemet, utan påverkar dessutom samhällsekonomin. Det storskaliga industrifisket kan kosta samhället över 600 miljoner kronor om året, visar en rapport av BalticWaters2030.

Det finns fortfarande relativt många individer av sill, men de är så pass små och outvecklade att det endast är trålfartygen som är intresserade. Småskaliga kust- och fritidsfiskare vittnar däremot om att de lämnas utan fångst.

Dålig förvaltning riskerar förvärra läget

Det är EU som bestämmer hur mycket sill och strömming som fås tas upp i Östersjön – de så kallade fiskekvoterna. Det finns idag många problem med de modeller EU och Internationella Havsforskningsrådet (ICES) använder för att bedöma läget för fisken.

Beräkningarna tar sällan hänsyn till flera arter, och baseras på en strategi om att fiska maximal mängd snarare än att använda försiktighetsprinciper. Dessutom tar beräkningarna inte in klimatförändringarnas effekter på havet i bedömningen. Flera gånger har det i efterhand visat sig att ICES överskattat mängden sill i tilldelningen av kvoter.

Trots en historia av felbedömningar och många oroade forskare på hemmaplan menar Sveriges regering att det saknas vetenskapliga bevis för att sillen minskar. Ansvarig myndighet är Havs- och vattenmyndigheten, som även de påstår att kunskapsläget är för svagt för att agera.

Läs mer

• SLU svarar på frågor om sill/strömming
• Östersjön – vårt hotade hav
• Östersjöcentrum, Stockholms universitet: Minska det kustnära trålfisket för att skydda Östersjösillen
• En vision för Östersjöns fiske
• Fyra utmaningar för världens hav

Mejla ministern! Det storskaliga industrifisket pressar Östersjöns ekosystem till bristningsgränsen. Det är inte hållbart att fortsätta överfiska hotade bestånd – nu måste fiskeripolitiken förändras. Högst ansvarig är Sveriges nya landsbygdsminister Anna-Caren Sätherberg. Låt henne få veta att Östersjön förtjänar bättre – skriv ett meddelande! Här hittar du mer information och mejladress.

Supermiljöbloggen samarbetar med stiftelsen BalticWaters2030 för att lyfta det allvarliga läget i Östersjön.