Johanna Grant: Gröna bilister och smarta mobilister

KRÖNIKA: Gröna Bilister har i över 20 års tid varit en stark och oberoende röst i debatten kring effektivare bilar och renare bränslen. Föreningen grundades av Per Kågesson år 1994, som ville skapa en ”alternativ bilistförening” för landets alla ansvarskännande och miljömedvetna bilister. Fokus låg på att miljöanpassa utvecklingen av biltrafiken och möjliggöra för ”kommande generationer att ha glädje av bilen”. Sedan dess har mycket skett.

Idag vet vi att det inte räcker med att göra bilen enbart ”ren”. En fossilfri bilkö är ju fortfarande en bilkö. I växande städer är det tydligt att bilen kommer med fler problem än bara utsläpp. Framförallt är den ineffektiv, skapar ohälsa och tar dyrbar plats. I synnerhet från våra barn vars möjlighet till lek, rörelse och interaktion med naturen är betydligt mer begränsad idag i takt med att konkurrensen om stadens ytor hårdnar. Genom p-tal ges en stillasittande bil en förutbestämd plats i planeringen, barnen däremot tilldelas inget mätbart utrymme för lek i utomhusmiljö. Bilen som norm måste brytas.

Städer behöver helt enkelt fler mobilister, inte fler bilister.

Här är fyra perspektiv på vad jag och Gröna Bilister, år 2016, vill se för att åstadkomma detta.

1. Ta hand om framtidens mobilister

Ungdomar är ingen homogen grupp, men på ett övergripande plan kan man sålla fram vissa generella tendenser. Exempelvis anser allt fler ungdomar att klimatfrågan är viktig, men det är dessvärre inget som avgör hur man väljer att resa. Istället kan ungdomars syn på mobilitet grovt sammanfattas i att de färdsätt som är mest effektiva och bekväma är de som kommer att efterfrågas. Om bilen begränsar ens rörlighet och flexibilitet, lämnas den hän. Presenteras man däremot för samma bilfokuserade mobilitetslösningar som tidigare generationer, kommer man troligtvis att fortsätta att gå i samma fotspår.

Med andra ord, om samhällsutvecklingen fortsätter att se ut som idag, kommer framtidens mobilist förmodligen vara ganska lik då som nu, i värsta fall bunden till fyra hjul och en ratt. Men, om vi kan skapa förutsättningar för att lösa vardagspusslet med resurssmarta lösningar som är tillgängliga, effektiva och bekväma, kommer framtidens mobilitet förhoppningsvis att se annorlunda ut. Bjud in ungdomar i samhällsdebatten!

2. Backa inte in i framtiden- målstyr!

Klimathotet kräver ett paradigmskiftet när det kommer till hur vi ska tänka, fatta beslut och planera. Enligt en uppmärksammad rapport från Trafikverket, måste 3 av 10 bilar plockas bort från storstädernas gator om vi ska nå klimatmålen. Därför är det ett stort problem att samhällsplaneringen och infrastruktursatsningar fortfarande styrs av prognoser om ökad trafik som går stick i stäv med de klimatpolitiska målen.

Men vi kan inte backa in i framtiden. Istället behövs målstyrning som förutsätter vi tar hand om de framtida mobilisterna och hjälper dem att ta del av klimatsmarta och resurssnåla alternativ.

3. Mer PR och sälj av klimatsmart mobilitet

Villa, Volvo och vovve är starkt inpräntat i den svenska folksjälen, en bild som kan tyckas förstärkas av påkostade och frekventa bilreklamer. Men hur skulle det se ut om Zlatan i stället satt på en elcykel, ett tåg eller i en bilpoolsbil? Offentliga myndigheter och kommuner har en viktig roll att spela när det kommer till att påverka resvanor i hållbar riktning. Men det räcker inte att bygga cykelvägar och endast ”informera” om att cykling är bra. Med reklam finns större möjligheter att väcka känslor och skapa resonans på människors emotionella drivkrafter.

Kan myndigheter ta rollen som motvikt till bilföretagen och bli mer av PR-byråer? En angelägen utmaning som förmodligen ställer krav på nya samarbeten.

4. Förståelse för människan måste in i stadsplaneringen

Att planera städer som är mer mänskligt orienterade är något den danske arkitekten Jan Gehl ägnat ett helt arbetsliv åt och som jag tycker är en inspirationskälla på området. Gehl gick i arkitekturskola under ”det värsta modernistiska” 60-talet men fick nya perspektiv på stadsplanering efter att han gifte sig med en psykolog. Hans intressanta slutsats är att vi vet mer om lämpliga habitat för bergsgorillor och sibiriska tigrar än om vad som är det lämpliga habitatet för vår egen art homo sapiens.

Förståelse för människors attityder och ambitioner saknas i stadsplanering, men det är just här lösningen ligger.

Om man tänker på hur vi har levt historiskt gjorde vi det i stammar, i stora byar och i släkter. Vår instinkt är att umgås med varandra. Och precis som nya vägar föder mer trafik, är Gehls iakttagelse att gemensamma ytor och offentliga rum för människor skapar mer möten och vitalitet. Liv uppstår på platser där vi får chans att mötas.

En enkel policy för stadsutveckling enligt Gehl är att ”bjuda in” folk att gå och cykla så mycket som möjligt inom ramen för vardagslivet”. Det görs genom att prioritera framkomlighet för gång, cykel och kollektivtrafik och göra dem tillgängliga och attraktiva. Många goda exempel finns till min glädje redan idag, men än är det långt kvar.

Mot bakgrund av ovan, kanske den främsta utmaningen egentligen handlar om värderingar? En enhetlig bild av vad som egentligen utgör ett attraktivt samhälle? Att Bilen, Bränslet och Beteendet är tre ben som måste gå åt samma håll står klart, men när det kommer till det sista har vi längst kvar. Och det är just här Gröna Bilister vill kraftsamla.

Vare sig du är bilist eller mobilist kan du bli medlem och stödja Gröna Bilisters arbete.

Johanna Grant

Klimatstrateg på ZeroMission och ordförande på Gröna Bilister

Supermiljöbloggens fasta krönikörer heter Johanna Grant, Mattias Svensson, Kitty Ehn och Anders Wijkman. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.

För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller höra av er till SMB-redaktören Beatrice Rindevall.