Anders Wijkman intervjuas i SMB: Läget är allvarligt men går att förändra

Författaren, miljödebattören och Romklubbens hedersordförande Anders Wijkman har hamnat i klimat- och resursdebattens hetaste hörn – igen. Nu som medförfattare till rapporten ”Earth for All” med ett kärvt men nödvändigt budskap om världens alltför många felkonstruerade system.

Förändringarna är svåra att genomföra men fullt möjliga, säger Wijkman i en intervju med SMB.

”Earth for All” gavs ut i fjol som en uppföljning i ett halvsekel-perspektiv av Romklubbens banbrytande rapport ”Tillväxtens gränser” 1972.

1972 var budskapet egentligen detsamma som 50 år senare: Mänskligheten kan inte fortsätta att basera sin civilisation på ständig ekonomisk tillväxt eftersom världen har ändliga resurser och dess ekosystem inte tål hur mycket belastning som helst.

– Men världen lyssnade inte då, och idag har vi kommit närmare de här gränserna, säger Anders Wijkman.

Han ser sammanbiten ut, men inte nedslagen. Det hopp som ändå finns om att det ska gå att hamna rätt måste man ta vara på, lyder hans inställning.

Wijkman håller föreläsning om läget i världen vid en sammankomst i Borås, som han besöker för att ta emot ett hållbarhetspris på Textilhögskolan. Och utgår från rapporten han är medförfattare till. Här listas, mycket konkret, om än komplext och delvis svårfattligt, de fem mycket stora omläggningar av bland annat världsekonomi, energisystem, handel och resursuttag som måste till för att världen ska förbli beboelig och i funktion, allt enligt författarnas analys av läget (se faktaruta här nedan).

Du har ju varit med väldigt länge i miljö- och resursdebatten. Kan du säga något om skillnaderna och likheterna i hur de här rapporterna tagits emot?

– Rapporten 1972 slog väl ner mer som en bomb. Det var ett ovanligt budskap i en tid när världens länder satsade hårt på att bygga ut ekonomierna efter kriget. Det var en väldig satsning då – och så kom en rapport som sa att detta är problematiskt på sikt. Dagens rapport är mer ett inlägg i den pågående hållbarhetsdiskussionen. Den är översatt till tolv språk. Den säljer bra, vi gör många seminarier. Den har genomslag, men inte med samma ”splash”.

Vilka tar till sig rapportens innehåll, enligt din uppfattning?

– Jag vill säga olika internationella organisationer, och inte minst då FN. Vi har gjort en speciell rapport till generalsekretaren som visar att om vårt mest ambitiösa scenario genomförs skulle det underlätta enormt för att uppnå SDG (Sustainable Development Goals). Det vill säga hållbarhetsmålen enligt 2030-agendan som slogs fast 2015. Tyvärr visade en FN-konferens i september att dessa mål ligger väldigt långt bort ännu.

I vilken grad hittar du förståelse och vilja till förändring inom näringslivet?

– Det går inte att tala om näringslivet som en homogen enhet, det är väldigt varierande. Jämför exempelvis Hagainitiativet med Svenskt Näringsliv, det är helt olika saker. Näringslivet är framförallt på när det gäller energiomställningen. Men om vi skulle snacka om de felkonstruerade handels- och finanssystemen med SE-banken är jag inte säker på att man skulle hålla med.

–  Många ser energiproblemen, men inte alla. Vi är i hög grad energiblinda. Om vi talar om vår levnadsstandard skulle ekonomen säga att den beror på ”utbildad arbetskraft och innovationer.” De nämner inte fossila bränslen, som är själva utgångspunkten. Nu ska vi ersätta något som är billigt och lätt att använda. En liter olja har en otrolig potential, medan sol och vind kräver oerhört mycket mer. Den här omställningen ska göras medan allt rullar på, det är som att byta motorer på ett flygplan i luften.

När Sverige satsade på kärnkraft i början av 70-talet byggde utbyggnadsprogrammet på en prognos om mycket kraftig ökning av industrins elbehov. Nu sägs samma sak – tror du att även den här prognosen kan vara felaktig?

– Det ser ju olika ut i olika branscher. Om vi ser till stålet går det åt otroligt mycket el för att producera den vätgas som krävs. Problemet är där att samhället och myndigheterna enbart haft ett tillförselperspektiv och inte analyserat efterfrågan. Om vi bara har ett tillförselperspektiv blir ekvationen allt svårare. Det gäller att först gå in på efterfrågan och om hur vi ska tillfredsställa folks behov på ett smartare sätt.

Mycket handlar väl om att öka cirkulariteten av varor och material och komma till rätta med en felaktig prissättning?

– Det stämmer att prisfrågan är väldigt stor. Jag vill se högre skatt på resurser och lägre på arbete. Så är det inte och det är väl därför vi har fått den här utvecklingen. Det är orimligt att en t-shirt från Bangladesh kostar 55 kronor. För de pengarna ska bomull skördas och beredas, tyget färgas och sys och plagget distribueras.

Men ingen är väl skyldig att springa iväg och köpa detta?

– Nej, absolut inte. Men trycket på inte minst unga konsumenter är oerhört hårt, med all reklam och social påverkan på dem.

Er rapport lämnas i ett svårt läge – vad vill du peka ut som mest positivt tecken på utvecklingen ändå kan vara på väg åt rätt håll?

– Mest positivt är nog vad som sker inom energiteknologin. Bara härom dagen kunde vi till exempel höra att Northvolt kan ersätta den problematiska metallen litium med sodium, som det finns gott om i världshaven. Kina dominerar ju här, vilket är ett problem när det till exempel är så mycket spänningar mellan Kina och USA. När elektrifieringen ökar förbättras både klimat och luftkvalité, men viktigt är också att energisystemet blir så mycket mer effektivt med eldrift.

– Sedan hoppas jag mycket på den här jordbruksrevolutionen, så kallat regenerativt jordbruk som skapar många förbättringar. Det gäller bara att politiken orkar med att ändra i stödsystemen.

När 1972 års rapport kom fanns farhågor om att oljan skulle ta slut. Nu gäller rädslan snarare att den är kvar för länge till skada för klimatet. När blev klimatet en fråga för dig?

– Det var 1988, när klimatforskaren James Hansen höll sitt stora tal i den amerikanska kongressen och IPCC bildades. Sedan kom ju FN:s klimatkonvention 1992. Klimatet nämndes i tillväxtrapporten 1972 men var ingen stor fråga då, det tog 15 år till.

Vi har ett högerpopulistiskt narrativ i många länder, med en slags fientlighet gentemot såväl miljö- och klimatfrågor som rörelserna kring dessa. Tror du att de som har de här uppfattningarna någonsin blir mottagliga för ditt budskap?

– Ju tydligare skadorna blir, desto mer hoppas jag att människor som idag tvekar om eller avfärdar klimatfrågan nyktrar till. De har i huvudsak två argument. Dels att klimatfaran är överdriven, dels att Sverige är så litet att vad vi gör spelar ingen roll. Det sista är ett korkat argument, eftersom alla utsläpp har samma dignitet. Tänkte alla så skulle ju inget hända.

– Men det finns en motreaktion och en spänning mellan stad och land. Många på landsbygden tycker att eliten i städerna driver den här frågan. Det finns ett problem. Och vi som driver de här frågorna måste ta in de sociala aspekterna mer och bättre – den diskussionen har varit bristfällig anser jag.

Utvecklingen har knappast gått åt rätt håll, vare sig vänster eller höger styrt politiken. Men dagens förnekande av klimatfrågan verkar nästan bara komma från höger, är det din uppfattning också?

– Ja, och när man försöker föra ut budskapet att om vi bygger massor med kärnkraft är frågan löst, är också det en oerhörd förenkling. Man talar inte heller alls om varifrån uranet ska komma. Det är Ryssland och Kazakstan som i huvudsak har de resurserna. Om vi inte ska vara beroende av Ryssland när det gäller naturgas, ska vi vara det med uran?

En avslutande fråga: i det här mörka nyhetsläget, ska man ta fasta på ljuspunkterna? Vad säger du om ångestfaktorn?

– Det är en bra fråga. Om man inte ger hopp samtidigt som man rapporterar om många negativa nyheter då blir folk utelämnade på något sätt. Det är ingen lätt fråga. Och just nu har vi en debatt i Sverige, fast vi är rätt ensamma om den, där vissa politiker hävdar att vind och sol inte alls är effektivt. Det är bara kärnkraft som är det. Den diskussionen har gemene man mycket svårt att orientera sig i.

– Så hur man kommunicerar och får en vettig balans mellan hot och problem på den egna sidan, och lösningar på den andra, det är jätteviktigt!

Faktaruta

Earth for All-rapporten föreslår, i stark sammanfattning, att fem genomgripande globala systemskiften genomförs genom internationell samverkan. Rapporten levererar även två scenarier, ett som beskrivs med orden ”för lite och för sent” (motsvarande dagens utveckling och trender) och ett som kallas ”det stora språnget” (som inkluderar de fem systemskiftena). Dessa är följande:

• Genomför storskaliga insatser för att utrota världsfattigdomen, med bland annat ökade biståndsinsatser.
• Stärk kvinnors makt, rättigheter och hälsa, och prioritera utbildning av flickor.
• Revolutionera jordbruket genom att införa regenerativa brukningsmetoder. Minska matsvinnet drastiskt och förändra dieten, bland annat lägre köttkonsumtion.
• Accelerera energiomställningen genom snabb utfasning av fossila energislag, elektrifiering och energieffektivisering.
• Minska den tilltagande ekonomiska ojämlikheten, av både rättviseskäl och för att dämpa den sociala oron. Genomför mer rättvis beskattning av både tillgångar och inkomster.