Att stärka samernas rättigheter är att stärka naturen

Hur kan vi synliggöra sambandet mellan en hållbar miljö och urfolkens frihet? Minda Holm funderar över Sveriges syn på samer.  

I förra veckan deltog jag vid ett panelsamtal om samers rättigheter och nyttjande av naturresurser, arrangerat av Naturskyddsföreningen och Civil Rights Defenders. Samtalet handlade bland annat om att samernas rättigheter går hand i hand med ett hållbart brukande av naturen.

Ett värnande om naturen överlappar ofta med samers och andra urfolks intressen. Omkring 80 procent av jordens biologiska mångfald existerar i de landområden som ägs, hanteras eller bebos av urfolk, vilket utgör åtminstone en fjärdedel av jordens landmassa. Bevarandet av biologisk mångfald är otroligt viktig för att öka ekosystemens resiliens och skydd mot naturkriser såsom klimatförändringar. Därför är det också tydligt hur pass central urfolkens traditionella kunskap är för miljön.

Uppslitande kamp för rätten till naturen

Enligt svensk och internationell lag har samer idag rätt till icke-diskriminering och lika behandling. Lagarna slår fast att samer ska ha inflytande i frågor som berör dem; och att staten är skyldig att vidta positiva åtgärder för att garantera samers möjlighet att behålla och utveckla sin kultur.

Dessa lagar tillämpas dock sällan i praktiken, varken på kommunal eller statlig nivå. Sveriges hantering av sitt urfolk har fått stark internationell kritik på senare år, som inte minst handlar om samers rätt till inflytande och medbestämmanderätt över sina traditionella marker.

Rättsprocesser om samers rätt till mark, jakt och fiske river upp starka känslor och riskerar att öka motsättningarna i lokalsamhällena. I början av året vann Girjas sameby  mot svenska staten i Högsta domstolen i ett fall om ensamrätt att upplåta jakt och fiske i området. Efter en tio år lång rättsprocess sågs Girjas-domen som en seger för samer, men i kölvattnet av domen har rasismen blivit alltmer tydlig. Flera rapporter om hot mot samer och djurplågeri av renar har kommit in sen dess.

Flera kontroversiella gruvärenden, däribland de omtalade planerna på en gruva i Gállok, ligger sedan länge på regeringens bord. Allt detta sätter stor press på det samiska samhället och de som lever av renskötsel och andra traditionella näringar. Det har också lett till en utbredd psykisk ohälsa bland samer.

Politikerna har ett ansvar

På en internationell nivå skapas nya policydokument och lagar för att ta större hänsyn till urfolks och lokalsamhällens rättigheter. Till exempel pågår just nu förhandlingar inom FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD) om ett nytt avtal där urfolks kunskap erkänns som betydande för bevarandet av natur och biologisk mångfald. Det är lovande, men inte tillräckligt.

Istället för att prioritera bolags avkastningskrav och kortsiktiga vinstintressen, borde Sverige höja sig till den internationella standarden och bana väg för en mer hållbar värld genom att stärka de samiska rättigheterna. 

Under tidigare nämnda panelsamtal talades det också om att det inom regeringen förs diskussioner om att etablera en sanningskommission mellan svenska staten och det samiska folket. Syftet med sanningskommissionen vore att utreda de övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter som samer fått utstå. Det skulle också handla om att komma med förslag på lämpliga åtgärder för att komma till rätta med det historiska traumat.

Samtidigt finns det splittringar även bland samer gällande förhållandet till staten och huruvida en sanningskommission skulle kunna bidra till lösningar. Historiskt har det skapats konflikter och splittringar mellan olika samebyar, då till exempel renskötande samer har prioriterats av svenska staten, medan samer utanför rennäringen har exkluderats från de särskilda rättigheterna.

Åratal av rasism behöver komma upp i ljuset

Att vi är människor med olika åsikter om vad lösningarna till alla världens problem bör vara, det är inte något som är unikt för den här frågan. Men oftast när det gäller frågor om kolonisering, ras och etnicitet är det lager på lager av problem och trauman som måste redas ut.

”Lika mycket som vi protesterar mot rasism i andra länder, behöver vi belysa det i vårt eget land. De djupa sår det har lett till, det ansvar vi har att ställa till rätta.” sa Camilla Hansén från Miljöpartiet under panelen.

Jag delar den meningen – om oförrätterna inte lyfts upp i ljuset kan Sverige inte göra sig fri från gamla föreställningar om vare sig samer eller de miljöproblem vi står inför idag.

Frågorna är komplexa, men inte omöjliga. Någonstans måste vi börja nysta i trådarna, lösa upp knut för knut, för att långsamt kanske börja försonas och blicka framåt tillsammans.

Det här är ett viktigt samtal i en viktig tid, var en av de avslutande kommentarerna i panelsamtalet. Även jag lämnade samtalet med en ökad känsla av hoppfullhet om att det kanske är en tid då de här frågorna tas på allvar, för alla urfolks, människors och jordens skull.

Minda Holm, skribent på Supermiljöbloggen