Allt medan de sociala klyftorna fortsätter växa, såväl i Sverige som globalt, höjs röster som menar att ekonomisk ojämlikhet bidrar till att skapa ett miljöskadligt, konsumtionsinriktat samhälle – med orimligt svag krisberedskap.
Klimatkrisen sker i en tid av skenande ekonomisk ojämlikhet. Den rikaste procenten av världens befolkning tjänar idag 20 procent av de globala inkomsterna, medan den fattigaste halvan av jordens befolkning bara tar hem drygt 10 procent av kakan – och värre förväntas det bli inom de närmaste decennierna om inget görs.
De ojämlika inkomsterna speglas i ojämlika utsläppsmönster. I USA släpper den rikaste tiondelen av befolkningen ut mer än tre gånger så mycket koldioxid som den fattigaste tiondelen. I Sverige kan vi se att storstadsbor släpper ut mycket mer i snitt än övriga medborgare – trots bättre tillgång till kollektivtrafik – bara på grund av sina i regel högre inkomster.
Samtidigt tillhör både USA och Sverige den rika delen av världen. Den fattigare halvan av världens länder står tillsammans bara för 14 procent av de globala utsläppen, vilket gör att en stark befolkningstillväxt i låginkomstländer knappast leder till någon märkbar skillnad i utsläppsnivåer alls. Ironiskt nog är det trots detta i dessa länder som människor – och speciellt de redan ekonomiskt utsatta – påverkas först, mest och värst av klimatförändringarna.
Dessa ojämlikheter både inom och mellan länder har potentiellt stora konsekvenser för vår gemensamma förmåga till omställning. I boken A Good Life on a Finite Earth: The Political Economy of Green Growth beskriver statsvetaren Daniel Fiorino hur ojämlikhet både kan skapa klimatkriser – och förhindra samhällen från att effektivt bemöta dem.
Fiorino menar att mer ojämlika samhällen i allmänhet är mer individualistiska och statuscentrerade, vilket i sin tur leder till en materialistisk kultur. De rikas konsumtionsmönster kommer i sådana samhällen att fungera som statusmarkör, vilket leder till att samtliga invånare kommer att sträva efter att ständigt öka och diversifiera sin konsumtion. Denna hypotes stöds av forskning som visar att länder med större inkomstspridning också tenderar att vara större utsläppare.
Samtidigt leder den ekonomiska ojämlikheten enligt Fiorino till en ökad social distans mellan människor och lägre nivåer av tillit. Detta gör att väldigt ojämlika samhällen har svårt att bemöta existentiella hot med kollektiva lösningar, vilket innebär att frågan om ojämlikhet också blir en fråga om krishanteringsförmåga.
Enligt Fiorino riskerar ojämlikhet och klimatkris att bli en ond cirkel, där åtgärder mot och konsekvenser av ett förändrat klimat leder till större ojämlikhet, samtidigt som ojämlikheten försvagar samhällets möjligheter att ta krafttag mot klimatet.
På grund av detta borde den ökande ekonomiska ojämlikheten inte ses som separat från klimathotet: dessa kriser interagerar med varandra och bör i hög grad adresseras tillsammans. I praktiken kan det betyda att klimatskatter borde utformas tillsammans med åtgärder som motverkar dessa skatters negativa fördelningseffekter, för att bara ge ett exempel.
Ett sådant policytänkande skulle behöva implementeras redan idag om vi ska undvika att hamna i den självförstärkande spiralen av ökande ojämlikhet och djupnande klimatkris. Mycket tyder annars på att vi redan är fast i den.
Hedvig Goldhahn, skribent på Supermiljöbloggen
På regelbunden basis skriver Supermiljöbloggens skribenter ledare. Ledarna behöver inte nödvändigtvis representera en åsikt som delas av hela redaktionen. Fler opinionstexter från Supermiljöbloggen hittar du under taggen ”SMB ledare”.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
