Edens lustgård – förlorad för alltid?

2003 skulle årtionden av utdikningar och konflikter rättas till och de uttorkade våtmarkerna i södra Irak bli som förr. Man släppte fram vattnet, och träsken skulle igen bli fulla med liv, vildvuxen vass, fisk och fåglar. De som tidigare bodde i området, folket ma’dan, hoppades kunna gå tillbaka till sin hållbara livsstil med betande vattenbufflar och yrkesfiske. Restaureringen av våtmarkerna beskrevs världen över som en framgång. Men livet för de hemvändande människorna blev inte som förr.

”Civilisationens vagga” har man kallat området mellan Eufrat och Tigris i Irak, en gång en del av Eurasiens största sammanhållna våtmark, och del av den så kallade bördiga halvmånen. Här bildades världens första städer, och vete blev en odlingsgröda. Bibelns Eden lär syfta på detta en gång så mäktiga delta, som också var hem för flertalet flyttfåglar.

Efter årtionden av utdikningar för att öka arealen av odlingsbar mark och öppna upp för oljefält, satte Saddam Hussein spiken i kistan genom att bygga flertalet dammar och vallar längs med floderna Eufrat och Tigris. I vassen gömde sig många opponenter av Husseins styre, och hans styrkor hade svårt att hitta dem i den täta vassmiljön. Han ville helt enkelt torka ut landskapet för att bli av med gömställena.

Ma’dan levde då som de gjort de senaste 3 000 åren, i vasshyddor. De livnärde sig på bland annat fiske och uppfödning av vattenbufflar, men med allt mindre områden att verka på flyttade allt fler till städerna och Iran. Under Saddam Husseins tid tömdes området då de sista människorna tvingades fly.

— 15.000 kvadratkilometer av våtmarker förvandlades till öken på 3-4 år, berättar Azzam Alwash från organisationen Nature Iraq.

Träsken hör till ett stort delta där floderna möts innan de mynnar ut i Persiska viken. Området har sedan minst 5 000 år tillbaka varit en viktig miljö för ma’dan, men även för många flyttfåglar som använder området som rastplats än i dag, och fisket var rikt.

Efter USA:s invasion av Irak 2003 blev det möjligt för den irakisk-amerikanska miljöaktivisten Azzam Alwash att ta sig in i landet och börja jobba för våtmarkernas bästa genom organisationen Nature Iraq. Före 2003 fanns bara 10 procent av landskapet kvar, men 2008 var upp till 75 procent av våtmarkerna restaurerade, bland annat med hjälp av flertalet hemvändare.

– Allt man behövde göra var släppa på vattnet igen så började vassen att växa och sen återvände fisken och vattenbufflarna, sa Azzam Alwash till radioprogrammet Klotet 2012.

Stora delar av det tidigare ekosystemet återhämtade sig inom ett par år, men allt är inte som det var förr. Landskapet torkar och vattnet minskar igen. Vattennivån når bara upp till 58 procent av dess tidigare nivå, och sjunker förmodligen till under 50 procent den här sommaren, bland annat på grund av klimatförändringarna.

Dammprojekt i grannländerna Turkiet, Syrien och Iran, har under de senaste årtiondena minskat flödet med en tredjedel. Flodernas sötvatten är viktiga källor för dricksvatten och konstbevattning hela vägen från dess källa till utflödet i Persiska viken. Länderna som floderna rinner igenom skulle enligt Alwash behöva samarbeta om skötseln av vatten som så många är beroende av. Det är förmodligen inte prioriterat under nuvarande svåra situation i regionen, i stället verkar det värdefulla sötvattnet användas som vapen i de olika konflikterna.

Det är framför allt Tigris vattenflöde som har minskat, vilket har ändrat sammansättningen av vattnet nedströms då Eufrats vatten innehåller mer salt. Det innebär att vattnet helt enkelt är för salt för en del fiskar som inte har kommit tillbaka till träsken. Det är generellt mindre fisk än tidigare, och några arter har redan hunnit försvinna sedan yrkesfiskare har flyttat tillbaka. Överfiske är ett problem, och en del fiskare använder sig av el för att bedöva fiskarna och kunna plocka upp så mycket som möjligt, något som dock förbjuds i allt fler områden.

— Minskningen av vattnet har varit förödande för fisket, men det finns inga andra inkomstmöjligheter i träsken så människor bara fortsätter som förr. Vad annars ska de göra? berättar Jassim Al-Asadi från Nature Iraq.

Vattenbufflarna som betar av vassen får inte tillräckligt med näringsämnen från betet efter restaureringen och blir antingen sjuka eller ger för lite mjölk för att det ska gå ihop ekonomiskt för bönderna.

Enligt IPCC:s beräkningar kommer Iraks klimat att bli allt torrare. Det i kombination med oreglerad bevattning i jordbruket kommer, enligt lokala miljögrupper, att krympa våtmarkernas omfång rejält framöver.

En alternativ lösning arbetas dock fram av James Morris, en expert inom restaurering av våtmarker, vid universitetet i South Carolina. Sötvattenlandskapet tror han är förlorat för gott, i stället lobbar han för att skapa en saltvattenmiljö, till exempel mangroveskog. Genom att föra in renat avloppsvatten eller restvatten från närliggande oljefält skulle landskapet få mer inflöde av vatten.

Saltvattnet skulle i och för sig skulle förändra växtligheten och de djur som trivs i dagens kämpande sötvattenträsk. Bland annat skulle inte vassen överleva, och vassen har haft stor betydelse för ma’dan-folket genom historien – för hantverk, bete och hyddor. Men ett stort våtmarklandskap är inte bara till nytta för de som kan verka och bo där, det är också ett viktigt naturligt och gratis reningsverk av både vatten och luft. Den funktionen, en ekosystemtjänst, skulle komma tillbaka även om vattnet är salt. Morris hoppas att ma’dan-folket skulle kunna återgå till fiske, om än med andra fiskar, och bygga vidare på sin kultur i ett marint landskap.

Planerna var långt framskridna förra året, men samtal med olika aktörer ställdes in på grund av ett växande hot från Islamiska Staten. Hotet, krigsläget, har knappast minskat sedan dess. Med allt fler städer som styrs av IS har de som har återvänt till området svårt att få sina varor sålda. I skuggan av både klimatförändringar och krig återstår att se vad som kommer att hända med detta en gång så rika landskap, och folket som lever där.