EU:s hållbarhetspolitik – vad är det vi röstar om i juni?

I slutet av april röstade EU-parlamentet ja till ytterligare ett hållbarhetsdirektiv, Corporate Sustainability Due Diligence Directive (CSDDD). Det är ett regelverk som tvingar stora företag att identifiera, förebygga, mildra och redogöra för människorätts- och miljörisker i sina värdekedjor. Det är en del av EU:s hållbarhetspolitik. Men vad är det mer vi röstar om i juni? SMB ger här en överblick av EU:s hållbarhetspolitik och varför årets EU-val är viktigt.

Europiska unionen (EU) med dess 27 medlemsländer har under det senaste decenniet accelererat sina ansträngningar för att ta itu med globala hållbarhetsutmaningar. Genom en rad initiativ och regelverk strävar EU efter att främja en grönare, mer hållbar och resilient framtid för sina medlemsländer och deras invånare.

Den här relativt ambitiösa EU-politiken påverkar oss i Sverige både direkt och indirekt, men frågan är hur väl insatta svenskarna är i den. Enligt Eurobarometern från 2023 tycker 47 procent av svenskarna att de själva är välinformerade kring EU-frågor. Däremot svarar 74 procent att andra svenskar inte är välinformerade kring EU-frågor. Denna potentiella okunskap om EU-politiken har även identifierats av såväl TV4 som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR).

Så – från ett miljöperspektiv – vad handlar EU:s hållbarhetspolitik om? Vilka initiativ och direktiv har införts? Och varför är det viktigt att rösta i EU-valet?

EU:s hållbarhetspolitik

EU:s hållbarhetspolitik har vuxit fram som en omfattande och integrerad del av unionens agenda, med målet att främja miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet både inom och utanför dess gränser. Denna politik tog form i början av 2000-talet och fick betydande fart med lanseringen av EU:s strategi för hållbar utveckling år 2001, vilken syftade till att ta itu med och integrera olika hållbarhetsmål på ett mer sammanhängande sätt.

Inspirationen bakom EU:s hållbarhetspolitik kan spåras tillbaka till flera globala initiativ såsom Agenda 21 och Brundtlandrapporten från Världskommissionen för miljö och utveckling, vilka betonade behovet av en hållbar utveckling och lade grunden för många av principerna i EU:s politik. Dessutom har internationella överenskommelser såsom Kyotoprotokollet och senare Parisavtalet om klimatförändringar spelat en stor roll i att forma EU:s miljöpolitik och åtaganden.

EU:s hållbarhetspolitik kan beskrivas som en av de mest ambitiösa bland globala regioner, där den täcker allt från klimatåtgärder, energieffektivitet och förnybar energi till hållbar konsumtion och produktion, skydd av biologisk mångfald och övergången till en cirkulär ekonomi.

Till skillnad från många andra områden i världen, där hållbarhetsåtgärder kanske fortfarande är fragmenterade eller mindre bindande, har EU genomfört en rad rättsligt bindande direktiv och förordningar som etablerar tydliga mål och ramar för medlemsstaterna att följa. Denna proaktiva och reglerade strategi har positionerat EU och dess organisationer som en ledare på den globala scenen inom hållbarhet, vilket i sin tur inspirerar andra länder och regioner att följa efter. Dock ser många detta hållbara ledarskap som hotat i takt med att hållbarhetsagendan tenderar att smalna av.

EU:s Gröna Giv (European Green Deal)

En av hörnstenarna i EU:s hållbarhetsstrategi är EU:s gröna giv som lanserade 2019 och syftar till att göra Europa klimatneutralt till 2050. Detta ambitiösa mål inkluderar initiativ som sträcker sig över alla sektorer av ekonomin, inklusive energi, jordbruk, biodiversitet, och cirkulär ekonomi.

Hittills omfattar den gröna given över femtio olika direktiv och initiativ, vilka inkluderar åtgärder för att främja grön energi, hållbara transporter, cirkulär ekonomi, samt åtgärder för att bevara biologisk mångfald och minska föroreningar. Dessa initiativ täcker ett brett spektrum av sektorer och aspekter av ekonomi och samhälle, vilket gör strategin till ryggraden i EU:s miljö- och klimatpolitik.

Några av direktiven och initiativen inom ramen för den gröna given

Företags hållbarhetsrapportering är ett fokus bland direktiven, varav Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD) är centralt. Direktivet fungerar tillsammans med den tillhörande standarden European Sustainbaility Reporting Standards (ESRS) som anger hur företagen praktiskt ska rapportera enligt CSRD. Dessa skapar en ram för detaljerad och enhetlig rapportering om företagens miljö- och sociala påverkan.

CSDDD som precis röstats igenom i EU-parlamentet kan beskrivas som en utökning av detta regelverk. Direktivet syftar till att förbättra och säkerställa företagens ansvar gällande deras påverkan på mänskliga rättigheter och miljön genom hela värdekedjan. Genom CSDDD har större (över 1000 anställda och 450 miljoner EURO i omsättning) företag krav på sig att utföra noggranna kontroller (due diligence) för att identifiera, förebygga, mildra och redovisa hur de hanterar sin påverkan på mänskliga rättigheter och miljön i hela värdekedjan.

Direktiv för förbättrad konsumentinformation

Företagens hållbarhetsrapportering är ett sätt att göra företagens hållbarhetsarbete mer transparent, men EU har även tagit fram mer konkreta direktiv och initiativ med direkt kommunikationskoppling. Det kanske mest kända direktivet är Green Claims. Direktivet handlar om att säkerställa att hållbarhetsrelaterade påståenden är pålitliga och verifierbara för att därigenom motverka ”greenwashing”.

Ytterligare krav på företagen kommer med det föreslagna EU-direktivet Ecodesign for Sustainable Products Regulation (ESPR), som bland annat inbegriper att produkter ska vara utrustade med ett digitalt produktpass. Förslaget förväntas antas sommaren 2024. Dessa digitala produktpass är tänkt att ge konsumenter och företag tillgång till utförlig information om produkters hållbarhet.

Direktiv kopplade till koldioxidjustering och marknadsstyrning

En del av EU:s regleringar är kopplade till koldioxidjustering och marknadsstyrning, däribland Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM) med syftet att justera prissättningen på importerade produkter baserat på deras koldioxidavtryck.

Även EU-taxonomin kan kopplas till den här typen av regleringar. Det är ett klassificeringssystem för att definiera hållbara ekonomiska aktiviteter och vägleda investeringar mot hållbara projekt.

Sektorsspecifika initiativ och direktiv

Bland initiativen och direktiven kopplade till den gröna given finns även de som är sektorsspecifika. Ett exempel är initiativ kopplade till energisektorn som syftar till att öka användningen av förnybar energi och förbättra energieffektiviteten, vilket inkluderar lagstiftningspaketet Fit for 55 som ställer krav på minskning av energirelaterade växthusgasutsläpp.

Ett annat sektorsspecifikt initiativ är Farm to Fork-strategin kopplad till jordbrukssektorn. Denna strategi fokuserar på att skapa mer hållbara livsmedelssystem genom att minska användningen av kemikalier och främja ekologiska jordbruksmetoder. Till detta kommer Biodiversitetsinitiativet som inkluderar strategier för att återställa ekosystem och skydda biologisk mångfald.

EU:s politiska struktur

EU:s politiska struktur är noggrant utformad för att balansera medlemsstaternas behov med unionens övergripande mål. Kärnan i EU:s politiska system består av fem huvudinstitutioner: Europeiska kommissionen, Europeiska rådet, Rådet för Europeiska unionen (eller Ministerrådet), Europeiska parlamentet och Europeiska unionens domstol.

Europeiska kommissionen är unionens verkställande gren, ansvarig för att föreslå lagstiftning, genomföra beslut, upprätthålla EU-fördragen och hantera den dagliga administrationen. Kommissionen består av kommissionärer från varje medlemsland, vilka inte är valda genom allmänna val utan nomineras av varje medlemsstats regering och måste sedan godkännas av Europeiska parlamentet. Kommissionärerna ansvarar för specifika politikområden, såsom handel, miljö eller transport. Kommissionens ordförande, som för närvarande är Ursula von der Leyen, spelar en central roll och är ansvarig för att leda och samordna kommissionens arbete.

Europeiska rådet sätter den allmänna politiska inriktningen och prioriteringarna för EU. Det består av stats- eller regeringscheferna från alla medlemsländer som är ansvariga inför sina nationella väljare. Även om Europeiska rådet inte lagstiftar, spelar det en avgörande roll för att definiera EU:s övergripande strategiska agenda.

Rådet för Europeiska unionen, ofta kallat Ministerrådet, är det forum där ministrar från varje medlemsland möts för att anta lagstiftning och koordinera politik. Vilka ministrar som deltar varierar beroende på vilket ämnesområde som diskuteras. Till exempel deltar finansministrar i Ekofin-rådet (ekonomi och finans), medan miljöministrar deltar i miljörådet. Dessa ministrar är medlemmar av sina nationella regeringar och är ansvariga inför sina nationella parlament och väljare. Detta råd samarbetar med Europaparlamentet för att godkänna och anta EU-lagstiftning.

Europeiska parlamentet är den institution där medlemmarna (ledamöterna) direkt väljs av EU:s medborgare genom allmänna val vart femte år – det vill säga det val som hålls 6-9 juni i år. Parlamentet spelar en central roll i EU:s lagstiftningsprocess, där det granskar, debatterar och godkänner lagförslag tillsammans med Ministerrådet. Det har också befogenhet att granska andra EU-organ och är ansvarigt för att godkänna unionens budget.

Europeiska unionens domstol (EU-domstolen), tidigare känd som EG-domstolen, är en central rättslig institution baserad i Luxemburg. Domstolen säkerställer enhetlig tolkning och tillämpning av EU-lagstiftning över alla medlemsländer, övervakar efterlevnaden av EU-fördragen och löser tvister mellan EU:s medlemsstater, institutioner, företag och individer. Genom att skydda rättigheter och friheter enligt EU-lag och upprätthålla rättsstatens principer stöder domstolen EU:s integration och rättsliga stabilitet. EU-domstolen har överordnad auktoritet jämfört med nationella domstolar i frågor som rör EU-lag, vilket bidrar till en konsekvent och rättvis tillämpning av EU-lagar över hela unionen och förhindrar olika tolkningar av dessa lagar i olika medlemsstater.

EU-medborgares möjligheter att påverka EU-politiken

Som EU-medborgare kan man påverka politiken på flera sätt, varav ett sätt är att rösta i EU-valen. Indirekt kan dock EU-medborgare även påverka genom sina nationella regeringar, som är representerade i Europeiska rådet och Ministerrådet samt utser EU-kommissionärerna.

Man kan även påverka debatter och beslut via civilsamhällets ideella organisationer och branschorganisationer, eller genom det så kallade Europeiska medborgarinitiativet där EU-medborgare har möjlighet att direkt föreslå ny lagstiftning på områden där EU har befogenhet att agera.

Varför är det viktigt att rösta i årets EU-val?

Att rösta i årets EU-val är av stor betydelse på grund av den centrala roll EU-politiken spelar i att adressera avgörande globala och regionala utmaningar för såväl privatpersoner som offentliga och privata organisationer.

Nu mer än någonsin är EU-politiken i fokus på grund av dess proaktiva strategier mot klimatförändringar, hållbar utveckling och social rättvisa. Dessa frågor hanteras genom EU:s lagstiftningsinitiativ som till exempel CSRD, EU-taxonomin, CSDDD och utvecklingen av digitala produktpass.

EU:s hållbarhetsinitiativ påverkar inte bara den ekonomiska och sociala framtiden inom Europa, utan sätter också globala standarder för miljöskydd och socialt ansvarstagande. Det är ett regelverk som både direkt och indirekt påverkar vår samhällsstruktur.