EU:s klimatmål – Del 1/4: ”Lena Ek i olika skepnader”

En miljöminister som måste förklara för riksdagen att hon inte är schizofren. En journalistkår som inte förstått vilken följdfråga de borde ställa. En miljörörelse som använder sig mer av ekonomiska argument än av miljöargument. Och en opposition som, kanske inte så oväntat, vill ändra regeringens position, men där nu två av de fyra regeringspartierna erkänner att de faktiskt också vill ändra regeringens position.

Och vem har sagt att klimatpolitik är tråkigt?

Supermiljöbloggen har denna vecka en artikelserie om EU:s klimatmål – ni minns, målet som hela Miljösverige pratade om inför toppmötet i Köpenhamn 2009, men som knappt debatteras längre. Ändå, som vi ska få se, finns det få andra klimatfrågor som är lika avgörande som denna när det handlar om att få ett globalt och bindande klimatavtal på plats.

I dag blir det en tillbakablick på vad det hela egentligen handlar om, i morgon kollar vi vad några av de stora miljöorganisationerna tycker om saken, på onsdag hör vi med oppositionspartierna hur de ser på detta och på torsdag lyssnar vi på vad regeringen har att säga. Ja, kanske kan vi lägga in något även på fredag om ni läsare vill ha mer.

***

Förra året, inför de FN-ledda klimatförhandlingarna som hölls i Doha, lät det så här:

”S, MP och V tycker till exempel att Sverige bör ta ställning för att EU till 2020 ska minska utsläppen med 30 procent i stället för utlovade 20 procent. Ett krav som Lena Ek säger att hon redan jobbar för.

Hur hårt driver du det?

– Jättehårt.”

Det exemplet kommer från Svenska Dagbladet som intervjuade miljöministern. Ett annat exempel kommer från Dagens Nyheter:

”Lena Ek menar att Sverige redan deklarerat sin positiva inställning till 30-procentsmålet tidigare. Den svenska delegationen i Doha arbetar nu bakom kulisserna.

– Vi jobbar strategiskt för att EU ska kunna höja till 30 procent, säger Lena Ek.”

Året innan när tidningen Fokus intervjuade Ek lät det ungefär på samma sätt:

”Som EU-parlamentariker drev du att EU ska minska sina klimatutsläpp med 30 procent till 2020. Men det hör man inte nu längre. Vad är egentligen regeringens linje i frågan?

– Att det vore önskvärt med det målet. Men vi ser att det finns länder som spärrar det, så vi jobbar mycket bakom kulisserna med den frågan nu.”

Vid en pressträff förra året berättade Ek, utan att få någon följdfråga:

– Vi jobbar för att EU ska gå upp till 30 procent.

Ja, och faktiskt just i dag så har Lena Ek också en debattartikel i Dagens Nyheter där hon skriver att Sverige verkar ”för att förutsättningarna ska öka för att EU ska kunna skärpa sitt mål för utsläppsminskningar till 2020 från 20 till 30 procent”.

Budskapet är alltså klart – regeringen jobbar för att EU ska höja sitt klimatmål och gå från -20 procent till -30 procent. Problemet är att det inte riktigt är hela sanningen. Det finns nämligen två möjliga vägar dit, som är väldigt olika varandra, och regeringen brukar oftast undvika att berätta vilken väg man valt.

Antingen kan Sverige nämligen jobba för att EU ska höja sitt klimatmål till -30 procent unilateralt – d.v.s. oavsett vad andra länder utanför EU gör.

Eller så kan Sverige jobba för att EU ska höja sitt klimatmål till -30 procent, men då med konditionalitet knuten till detta – d.v.s. höjningen är villkorad och ska ske först när övriga i-länder åtar sig att uppnå jämförbara utsläppsminskningar och först när ekonomiskt mer avancerade utvecklingsländer kommer med bidrag som är anpassade till deras respektive ansvar och resurser.

Regeringen har valt det senare alternativet.

För att EU alls ska kunna avgöra vad ”jämförbara utsläppsminskningar” innebär krävs i ett första steg analyser av vad alla de andra länderna har för åtaganden, med en utgångspunkt ”från en balanserad kombination av kriterier som: länders betalningsförmåga, för inhemska utsläppsminskningar och för reduktionsenheter från utvecklingsländer, länders potential för utsläppsminskningar, länders tidigare åtgärder för att minska utsläppen, befolkningsutveckling samt storleken på de totala utsläppen av växthusgaser. Analysen ska också ha uppfyllandet av 2 gradersmålet som utgångspunkt.”
(Naturvårdsverket, Konsekvenser av att EU skärper sitt klimatmål från -20 till -30 procent, sid. 25)

I ett andra steg måste sedan EU:s 27 medlemsstater med hjälp av dessa analyser komma överens internt om man därmed anser att länderna utanför EU tagit på sig tillräckligt ambitiösa åtaganden eller inte. Eller som Naturvårdsverket skriver: ”Vad som krävs för att de ovan nämnda villkoren ska kunna anses vara uppfyllda är i hög grad en politisk bedömning.”

Eftersom ansvaret för klimatfrågan inom den svenska regeringen ligger hos miljöminister Lena Ek är det också hon som främst måste försvara varför regeringen valt den position som man valt.

Problemet – eller humorn, beroende på hur man ser det – är att det är samma Lena Ek som samtidigt är en av de största kritikerna mot just denna position. Centerpartisten Lena Ek vill nämligen att EU höjer sitt klimatmål oavsett vad andra länder gör. Men miljöministern, som alltså också är Lena Ek, vill däremot inte att EU höjer sitt klimatmål innan det att andra länder tagit på sig jämförbara utsläppsminskningar.

Den här minst sagt märkliga situationen ledde häromåret till ett av de mer klassiska replikskiftena i riksdagen i en debatt mellan Lena Ek och Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet:

– Jag skulle därför vilja fråga miljöministern Lena Ek om centerpartisten och EU-parlamentarikern Lena Ek hade fel. Eller är det i själva verket så att centerpartisten och EU-parlamentarikern Lena Ek hade rätt men att man som miljöminister i en borgerlig regering, som pratar klimat men inte gör speciellt mycket, inte längre har utrymme att säga det man egentligen tycker? Min första fråga är alltså: Anser miljöminister Lena Ek att Lena Ek hade fel eller rätt när hon var EU-parlamentariker och centerpartist?

– Det här blir en lite rolig debatt med Lena Ek i olika skepnader. Det blir lite Ture Sventon av det: Ständigt denna Vessla! Jag tror att våra två partier faktiskt är väldigt överens om väldigt mycket när det gäller klimatmålen. Jag och regeringen med mig vill se att EU tar steget till 30 procent. (…) När vi har konstaterat att vi till stora delar är mycket överens och att jag inte är schizofren tror jag fortfarande att vi skulle kunna resonera om strategin.

För att bättre kunna förstå replikskiftet ovan behöver man gå tillbaka till 2008. Det var då som EU:s medlemsstater beslutade att EU till år 2020 samlat skulle sänka utsläppen av växthusgaser med 20 procent jämfört med 1990 års utsläppsnivåer. Beslutet var unilateralt – d.v.s. EU ska göra detta oavsett vad andra länder tänker hitta på.

Samtidigt gjorde EU klart att man var beredd att höja målet till -30 procent. Men detta var villkorat, d.v.s. det krävs att andra länder utanför EU först bidrar med sin beskärda del. Europeiska rådet, alltså Fredrik Reinfeldt och stats- och regeringscheferna från de andra medlemsstaterna, förklarade i december 2008 vad som måste till för att EU ska höja målet:

”Europeiska rådet bekräftar Europeiska unionens åtagande att höja denna procentsats till 30 % inom ramen för ett övergripande, ambitiöst och globalt avtal i Köpenhamn om klimatförändringen för tiden efter 2012, förutsatt att övriga i-länder åtar sig att uppnå jämförbara utsläppsminskningar och att ekonomiskt mer avancerade utvecklingsländer kommer med bidrag som är anpassade till deras respektive ansvar och resurser.”

Många inom EU, som den svenska regeringen företrädd av miljöminister Lena Ek, menar nu därför att bollen ligger hos länderna utanför EU. Och många utanför EU, men också inom EU, som centerpartisten Lena Ek, menar att EU har ett ansvar att leda och agera som ett föredöme och att man därför borde skärpa målet till -30 procent oavsett vad andra länder gör.

Tidningen Miljöaktuellt kunde häromåret visa hur Lena Ek var tvungen att hoppa fram och tillbaka mellan de här två positionerna i samband med att hon ersatte Andreas Carlgren som miljöminister. I mars 2011, vid en tidpunkt då Ek fortfarande var Europaparlamentariker, kom EU-kommissionen ut med en rapport som visade att utsläppen av växthusgaser från EU:s 27 medlemsstater minskat snabbare än vad någon tidigare räknat med. Utsläppen hade sjunkit med 16 procent år 2009 jämfört med 1990 års nivåer. Kommissionen konstaterade att om endast den redan beslutade klimatpolitiken genomfördes, (20 procent förnybara energikällor och 20 procent energieffektivisering fram till år 2020), då skulle EU automatiskt komma upp till cirka 25 procent i utsläppsminskningar på hemmaplan.

Bara några dagar efter kommissionens rapport hade Lena Ek en debattartikel i Göteborgsposten där hon skrev att målet om 30 procent borde genomföras oavsett vad resten av världen gör.

”I dag är EU:s mål att koldioxidutsläppen ska minska med 20 procent till år 2020, men den ambitionsnivån är för låg. Den finansiella krisen har redan sänkt utsläppen av växthusgaser i Europa så mycket att vi ser ut att kunna nå målet på 20 procent med lätthet.

(…) Att öka det nuvarande utsläppsmålet från 20 till 30 procent till år 2020, oberoende av vad resten av världen gör när det gäller klimatpolitiken, skulle vara en värdefull insats för att återuppliva den europeiska ekonomin.

(…) Som liberalernas förhandlare i Industriutskottet i Europaparlamentet arbetar jag i stället för att höja EU:s ambitioner till 30 procent. Det är nu hög tid att även finansdepartementet på hemmaplan börjar att göra detta.”

Men ett halvår senare när Miljöaktuellt frågade Lena Ek – då i samband med att hon precis blivit miljöminister i Sverige och då hon därmed stod i mer eller mindre daglig kontakt med finansdepartementet på hemmaplan – hur hon nu ställde sig till målet, så svarade Ek att det inte längre var aktuellt att jobba för -30 procent oberoende av vad resten av världen gör, utan att Sverige nu i stället ”driver på för att ytterligare underlag ska tas fram om konsekvenserna av att gå upp till 30 procent”.

Men detta är på inget sätt slutet på historien. Som vi ska se senare i denna artikelserie så uppmanade Lena Ek (som representant för Centerpartiet) så sent som i november förra året den svenska regeringen att ändra sin position. Och, ska det visa sig, ett ytterligare parti från regeringen har nu också gjort klart att man vill att regeringen ändrar position och höjer sina klimatambitioner.

***

Missa inte vad Naturskyddsföreningen, Greenpeace och Världsnaturfonden har att säga.
I morgon, endast på Supermiljöbloggen:
EU:s klimatmål – Del 2/4 – ”Ingen hemlighet att det finns dinosaurier inom industrin”