Forskare ger ut bok om våtmarker – regeringen får ett ex

Världens våtmarker, och alltså även Sveriges, ruvar på jordytans största kollager. Och de dikade våtmarkerna har en enorm potential att bli stora kolinfångare igen. Nu har forskare i Göteborg sammanställt det internationella kunskapsläget om vad som bör göras i en ny bok – och skickat ett exemplar till klimatministern.

”Återställ våtmarker” är ett fältrop som på senare tid gett fler svenskar viss kunskap om våtmarkernas betydelse för inte bara biologisk mångfald och hydrologisk balans – utan också för klimatet.

Men för att närmare förstå hur viktig roll våtmarkerna spelar i jordens totala ekosystem behöver man lyssna till experterna. Två av dem, Amelie Lindgren och Åsa Kasimir på Göteborgs Universitets geovetenskapliga institution, delar nu med sig av sina egna och andra forskares vetande i boken ”Torvmarker, klimat och återhämtning.”

– Det är en kunskapssammanställning och inte en studie gjord av oss själva, och vi ger ut boken med syftet att informera makthavare, myndigheter och samhället om kunskapsläget, säger Amelie Lindgren till SMB vid boksläppet.

Nyligen höll de båda ett kortseminarium om våtmarksforskningens senaste rön när boken, finansierad av statliga forskningsstiftelsen Formas, släpptes till publiken.

Svår balansgång att återväta för att få rätt effekt

De båda har tillbringat mycket tid i fält. Inte minst på universitetets egna forskningsruta Skogaryd norr om Göteborg, där intressanta iakttagelser gjorts om hur svår balansgången är för att hamna rätt, om och när våtmarker restaureras.

Överlag, för hela jordklotet, utgör världens myrar – våtmarker som bildar torv – ett kollager som rymmer dubbelt så mycket kol som samtliga världens skogar. Den stora skillnaden är att lagret hela tiden växer. Torven växer till med cirka en millimeter per år, och är inte känslig för bränder på samma sätt som växande skog är.

Men när dikade, torvrika, marker ska återställas och blötläggas igen, vare sig det handlar om skogsbeklädda marker eller jordbruksmark, måste det göras korrekt. Effekten kan annars bli att växthusgasutsläppen ökar istället för minskar.

Lindgren och Kasimir betonar i sin bok hur känslig den balansgången är.

– Om återvätningen av dikade myrar leder till för hög grundvattennivå, ökar metanutsläppen mer än koldioxidutsläppen minskar och då blir följden en ökad klimateffekt, berättar Åsa Kasimir.

Forskarna har funnit att återvätning av dikad, torvrik skogsmark ger god effekt om grundvattnet höjs från cirka 30 till cirka tio centimeter under markytan. Om grundvattnet höjs mer, ökar produktionen av den starka växthusgasen metan vilket bör undvikas.

I nordligare delar av Sverige, där temperaturen är lägre och nedbrytning av kol i marken till växthusgasen koldioxid är mindre, är återvätning av skogsmark inte ens att rekommendera.

I boken visar forskarna att de högsta klimatvinsterna med återvätning av torvrik, dikad mark finns att hämta i jordbrukssektorn. Klimateffekten om dikad jordbruksmark återväts på lämpligt sätt blir stor. Dikad, torvrik jordbruksmark läcker 30 ton koldioxidekvivalenter per år. (Med ekvivalenter menas att samtliga växthusgaser, metan, lustgas och koldioxid räknas samman till ett, ekvivalent värde).

Görs återvätningen korrekt kan växthusgasutsläppen minska från 30 ton per hektar och år till mellan ett och 12,7 ton, visar de i boken.

Svenska jordbruksverket långt efter Danmarks dito

– Det är lättare att lyckas med återvätning av jordbruksmark än skogsmark, säger Amelie Lindgren. Samtidigt finns för jordbruksmark en konflikt med andra intressen, till exempel att öka den nationella livsmedelsproduktionen, betonar hon.

Forskarna pekar på att Sverige, liksom övriga länder inom EU, har ett beting att öka lagringen av kol i mark och skog. Båda de statliga myndigheterna Skogsstyrelsen och Jordbruksverket jobbar med frågan. Men har inte kommit särskilt långt, tyvärr.

– Jordbruksverket hoppas nå upp till återvätning av 1 000 hektar i år. Det kan jämföras med Danmark som har en plan på återvätning av av 100 000 hektar mark till 2030, förklarar Åsa Kasimir läget.

Den sammanlagda avgången av växthusgaser, det vill säga koldioxid, metan och lustgas, från dikade våtmarker i Sverige beräknas till elva miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. (Vilket kan jämföras med de totala territoriella utsläppen på ca 45,2 miljoner ton år 2022, räknat i samma mått). Här återfinns alltså en mycket stor andel av hela det nationella utsläppsbetinget som enligt såväl Parisavtalet som den svenska klimatlagen och EU:s klimatpaket ska vara nere i så kallad netto-noll nivå i mitten av seklet.

Amelie Lindgrens och Åsa Kasimirs bok kan köpas, lånas på bibliotek eller nedladdas fritt via länken https://www.gu.se/forskning/atervatning.