Framtiden vi inte vill ha

”Världen kan inte räddas av hopp eller miljardärer”, skriver George Monbiot i sin analys av Rio+20 och undrar var alla folkrörelser är. Kanske är vi förförda av hopp istället för att mobilisera underifrån, undrar Monbiot? Jag tillhör en av dem som är förförd av mitt hopp inför att den representativa demokratin och mellanstatliga samarbeten som FN kan leda till stora framsteg för miljö och rättvisa, även om det tar tid som vi inte har.

Men förslaget med rubriken The Future we Want som förhandlas på Rio+20 är inte baserad på det akuta läget som vi befinner oss i. Besvikelsen är stor från folkrörelser runt om i världen, samtidigt kvartstår hoppet att de beslutsfattare som samlats i Rio ska förhålla sig till vetenskapliga fakta om det akuta läget, solidaritet med världens fattiga och framtida generationer. Är det för mycket att hoppas på?

Efter att mötet formellt påbörjades igår hade civila samhället en chans att uttrycka sitt missnöje och sina förhoppningar inför de kommande förhandlingarna, och budskapet var att: ”The text as it stands is completely out of touch with reality”. The future we don’t want är svaret från civila samhället på det nuvarande förslaget och en namninsamling har startats. Förslaget som förhandlas på Rio+20 erkänner inte naturens gränser och misslyckas att fastställa det akuta läget. Skrivningar om kvinnors reproduktiva rättigheter har försvagats jämfört med Rio 1992 och förslag om alternativa mått för utveckling och subventioner till fossila bränslen har strukits. Alltstå completly out of touch with reality. Men hoppet kvarstår.

”We urge you to create new political will that would make us stand and applaud you as our true leaders.” Vi hoppas ändå att något avgörande ska inträffa de kommande dygnen. En av de starkaste rösterna för detta hopp som mötte stats och regeringscheferna igår var 17 åriga Brittany Tilford från Nya Zeeland, som vunnit tävlingen ”A date with history” och fick chansen att tala till den samlade makteliten. Greenpeace däremot har tappat hoppet för dessa forum och drar slutsatsen att det nu är dags för civil olydnand.

”Vad är det för fel på mänskligheten”, undrar Mary Robinson, fd premiärminister på Irland, i en paneldiskussion på Riocentro. Den massförstörelse som vi är på väg att åstadkomma saknar motstycke, samtidigt är vi den första art och generation människor som är förmögna att se vad som kan ske. Vart finns rationaliteten när 190 länder har samlats och missar den unika möjligheten att undvika undergången? Jag är fortfarande förförd av hoppet!