(Tryck ENTER för fler alternativ)
Sökförslag:
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.

Gästinlägg från en av de giftigaste platserna på jorden

På en soptipp i Ghana bränns världens elskrot okontrollerat. Vår gästskribent Joanna Svärd har varit där. Det här är hennes berättelse.
Jag slogs av hur tyst det kändes, trots att det var fullt av liv och rörelse. Hela området låg som i ett dis. Överallt fanns högar med gamla kylskåp och frysar, tv-apparater, bildäck och skrotade motorer. Vagnar transporterades runt. Kvinnor sålde vatten medan män satt i grupper och hamrade isär bildelar för hand, och längre bort sågs rökpelare stigandes från eldandet av apparater. Det var svårt att greppa att jag befann på kanske en av de mest giftiga markerna en människa kan vistas på.
Jag besökte Agbogbloshie i mars 2013 i samband med mina studier, för att se både miljöproblem och sociala problem på nära håll, bland annat genom att möta lokalbefolkningen. Det är ett besök jag aldrig kommer att glömma.
Mitt bland gator och hus i Ghanas huvudstad Accra, bredvid en lagun och med en matmarknad tvärs över gatan, ligger det stora slum- och avfallsområdet. Här dumpas elektronik som köps upp från länder i hela världen som inte kan eller vill ta hand om sitt e-skräp. Det skickas hit för att plockas isär, brännas och säljas vidare i ett komplicerat nät av händer. Det finns inga säkra siffror på hur många människor som sysselsätter sig i området, vissa visar på 30 000 och andra på upp emot 80 000. Det är en stor dominans av män på området, vilket gör området extra osäkert för tjejer och kvinnor. Det är också okänt hur mycket illegal aktivitet som förekommer.personer
Vi fick bland annat prata med några unga killar som var så kallade “burners”, längst ner i Agbogbloshies hierarki. Genom att bränna gamla el-apparater fick de fram värdefulla metaller som t.ex. koppar och guld, som de sedan kunde sälja till så kallade ”middlemen”. Sedan såldes metallen vidare längs kedjan, så småningom kanske till företag eller så smältes de ner till återanvändning.
Många unga killar vi mötte kom från början till Agbogbloshie för att tjäna pengar så att de kunde bekosta fortsatta studier, flera såg ut att vara långt under myndighetsålder, men många blev också nedsända från norra Ghana för att försörja familjen som inte längre kunde leva på endast jordbruk. Trots drivkraften om ett bättre liv lever större delen av människorna här under extrem fattigdom.
Jag kände inte mycket hopp när jag gick omkring där, hela den komplexa situationen kändes så hopplös att kunna förändra. Men mest berodde det nog på att människorna själva inte utstrålade något hopp. De pratade om drömmar, men de uttalades i nedstämda toner. Många var bara glada att de hade jobb, för det var bättre än ingenting alls. Ändå väckte besöket en enorm motivation i mig att vilja ändra på situationen.
Det värsta enligt mig är den enorma förorening som dessa människor utsätts för varje dag, året om. Jag kunde riktigt se framför mig hur giftiga partiklar satte sig på mina kläder, bubblade under mina skosulor och trängde sig ner i mina lungor med varje andetag. Många vi mötte led av hosta, bröstsmärtor och hade ont i var och varannan kroppsdel. Jag kunde inte låta bli att tänka på marknaden intill, alla dess lökar, potatis och andra matvaror som såldes till hem över hela landet. Hur smittade av föroreningarna var de?
Områden som Agbogbloshie finns på många andra ställen i världen. Människor världen över får dagligen handskas med enormt farligt avfall med sina bara händer – kemikalier, radioaktivitet och förorening som världens i-länder inte vill låtsas om. Det finns många faktorer som behöver påverkas för att kunna lösa detta. Det behövs ordentligt utbildade sophanterare, politiskt tydliga och förbättrade regler för avfallshandel, både internationellt och nationellt, socialt ansvar från företag (inkluderande tillverkning), mer forskning och för människor världen över att minska konsumtionen.
Jag har själv frågat en sopstation här i Sverige vart min mobiltelefon skulle ta vägen om jag lämnade in den på Återbruket, och de kunde inte garantera att den inte skulle hamna på ett ställe som Agbogbloshie. Man ska inte behöva samla på sig högar av gamla elprylar av rädsla för att de inte tas om hand på ett socialt och miljömässigt ansvarigt sätt, men än så länge ligger min gamla mobiltelefon fortfarande kvar hemma i lådan.
Joanna Svärd

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

Läs vad vi vill göra
Tipsa!

Tipsa oss

Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





    SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

    Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

    Läs vad vi vill göra
    Du kan nu spara nyheter!

    Lägg till något för att läsa senare eller att kunna återkomma till.

    OBS! De sparas endast i den här webbläsaren.