Journalisten Gurgin Bakircioglu är aktuell i dokumentären ”Aldrig mer kebab”. Regissören Hogir Hirori har i fem år följt Gurgins resa från ett välbetalt och högprofilerat jobb med tillhörande livsstil till ett liv utan fast tjänst, som vegan och boende i husbil. ”Jag vill fungera som en motvikt till det nötta uttrycket om att små steg leder till stor förändring. Stora steg leder till stor förändring”, säger Gurgin i intervjun.
Gurgin Bakircioglu levde den svenska drömmen, med god inkomst och spännande jobb som programledare i TV och radio.
– Jag hade ett fint hem och två älskade hundar. Jag hade ett tolvårigt förhållande. En fast anställning på Sveriges Radio med olika arbetsgivare som ringde mig, inte tvärtom.
Sedan förändrades saker. Förhållandet tog slut, Gurgin bodde på en madrass i sin brors lägenhet och en av hundarna var tvungna att avlivas.
– Mitt liv som jag kände till det föll platt och till slut började jag känna att min karriär inte längre gav mig den tillfredsställelse som jag tidigare känt. Jag älskade mitt jobb tills jag inte älskade det längre.
Gurgin beskriver hur inget längre var normalt och att han var tvungen att omvärdera sättet han levde på innan han hade nötts ner av ekorrhjul och livsmall.
– Jag ville hitta tillbaka till mitt autentiska liv, och det var genom denna process som jag insåg vad som verkligen var viktigt för mig och så småningom även djuren och naturen. Jag är tacksam över att ha fått uppleva den käftsmällen, säger Gurgin.
Starka åsikter från omvärlden
Djuren har en viktig del i dokumentären. Inte minst tack vare hunden Ronja, men även på grund av kosten. Filmen visar reaktionerna på när Gurgin blir vegan, vilket inte är uppskattat av alla. Inom familjen visar Gurgins pappa starkt motstånd till hans nya matval och konflikten som syns i tv-rutan lär skapa igenkänning hos både motståndare och förespråkare av veganism.
– Jag och baba har fortfarande många diskussioner som ofta gränsar till konflikter, men trots det har vi en djup kärlek för varandra och det är det som verkligen betyder något. Han var en envis och obstinat rebell i sin tid, så jag tror att han ser mycket av sig själv i mig. För mig är det viktigt att fortsätta att utmana mig själv och att utvecklas, och jag vet att han är stolt över mitt självständiga jag, säger Gurgin.
Värre är det med kritiken från omvärlden. Efter att Gurgin bestämt sig för att publikt berätta att han avstår barn av klimatskäl får han utstå mycket hatiska kommentarer från både kända och okända debattörer.
– Det har lämnat mig sömnlös många nätter, men jag har valt att inte sluta bara för att det gör ont.
I dokumentären är Gurgin knappast anklagande mot andras val, utan väldigt tydlig om att alla borde få göra som de vill. Det betyder dock inte att han inte känner frustration över att så få tar ansvar för sina klimatutsläpp.
– Min frustration har tidigare varit enorm och periodvis tagit över mig. När jag pratar om omställningar får jag ofta höra att alla inte kan göra som jag, och det är sant. Jag vet att jag är radikal och att min resa inte är vad majoriteten strävar efter. Men om andra bara tittar på min resa utan att reflektera över hur de kan förändra sin egen kontext så är det bara ett sätt för dem att undvika att göra något överhuvudtaget.
Att våga börja om på allvar
Gurgin tror att det kommer av vår natur, som ”bekvämknarkare som högutsläppare”, att försöka hålla förändringar borta från oss så länge som möjligt. Det är stort och läskigt att tänka på vad vi stoppar i oss för mat, varför vi har ett människocentrerat förhållande till allt på denna planet och vad vi gör egentligen gör mot jorden och klimatet.
– För mig är det självklart att ett enklare liv är den enda vägen till en hållbar lycka, sett ur ett individ-, samhälls- och miljöperspektiv. Istället för att skrämmas av att ramla ner i ett svart hål och fastna i sorg, hopplöshet och skam så kan vi våga börja om på allvar. Men jag blir inte längre frustrerad av de som stänger av, istället fokuserar jag på de jag kan bygga något med.
För den som går i tankar på att göra samma sak som Gurgin har gjort tipsar han om att inte leva i det förflutna eller lyssna för mycket på andras tankar och känslor.
– En gång hörde jag en klok kurdisk tjej säga att vi egentligen inte är ledare. Vi är följare. Följare av seder och bruk som egentligen inte tillhör oss. Vi lever i det förflutna för mycket för att vara anpassningsbara till det som sker idag. Jag vill fungera som en motvikt till det nötta uttrycket om att små steg leder till stor förändring. Stora steg leder till stor förändring.
Under resan finns det bara två saker han skulle gjort annorlunda – att tidigare i processen börja träna och meditera dagligen.
– Det gör mig immun mot bullshit.
”Svenskar med utomnordisk bakgrund besitter avgörande kunskap”
Den svenska klimatrörelsen har enligt Gurgin mycket att vinna på ett tydligare rättviseperspektiv och starkare inkludering. Han ser nu att rörelsen gör en förändring mot det bättre, även om det är en lång väg kvar.
– Vi måste sluta tycka synd om invandrare och istället ta reda på vad de kan bidra med och hur vi kan ge dem ledande positioner inom omställningsrörelsen. Vi måste ha medvetenhet om vår egen blinda fläck och inse att en somalisk kvinna faktiskt kan besitta mer kunskap än en akademiker med fjällrävenväska.
Rent konkret tror Gurgin att alla organisationer kan börja se odlingslotterna i Sveriges förorter som en perfekt rekryteringsbas för varje årsstämma, men inte innan klimatrörelsen avlägsnar hierarkiska strukturer och vågar erkänna att svenskar med utomnordisk bakgrund besitter kunskap som är avgörande för att lösa klimatkrisen.
– Att tala om sina barns framtid är viktigt, men det visar också hur lite vi faktiskt förstår om hur illa vissa barn har det idag och hur klimatförändringarnas indirekta effekter kommer att slå hårdast mot de som inte har råd att köpa mat eller betala hyran nästa månad. Vi måste sluta se syriska pappor och somaliska mammor som passiva deltagare och istället ge dem med bruten svenska och låga inkomster ledarskapsroller i möten och beslutsfattande processer.
”Deras historia är vår framtid”
På sin instagram skriver han både om Mellanösternminimalism och om hur omvärlden borde ta rygg på det progressiva arbetet för en hållbar framtid som pågår i syrianska Rojava i västra Kurdistan.
– Jag tror att ett hållbart klimathumanistiskt samhälle börjar med rättvisefrågor där människans, djurens och naturens rättigheter står i centrum. Rojava har blivit en experimentverkstad för frihetliga idéer och ekologism. Det är idéer som praktiseras mitt i krig och misär där naturen kan komma att bli en självständig del av samhället och alla folkgrupper i området erkänns. Jag har verkligen imponerats av produktionen som sker i kvinnokooperativ och hur utbildningen utformas så att den är tillgänglig för alla, oavsett vilken folkgrupp som är i majoritet i området.
Trots att Gurgin och hans pappa inte alltid ser saker på samma sätt så är det ändå samma naturnära livsstil som pappan växte upp med som Gurgin menar att han förespråkar.
– Där han kommer ifrån var gemenskap, gemensamma uppgifter och att använda resurser sparsamt en del av vardagen. Att vara sparsam ligger djupt inbäddat i min pappas kurdiska kultur och min mammas armeniska kultur och jag påminner dem ofta om att deras historia är vår framtid.
Om ”Aldrig mer kebab”
Vad har du fått för reaktioner på dokumentären?
– Det har varit en mediacirkus utan dess like. Regissören Hogir Hirori, som filmat mig i fem år utan att jag riktigt förstått vad han ser hos mig, har fått mitt fulla förtroende och lyckats skildrat min omställningsresa på ett så underhållande och rörande sätt att folk som tidigare kritiserat mig nu hurrar. Men det som är större än den positiva responsen från publiken och kritikerna är ändå att något djupt har väckts, samtalet om förändringsbenägenhet och vad vi gör med den här jorden.
Skulle du säga att det är någon skillnad på Gurgin idag jämfört med den vi ser i dokumentären?
– Nej, jag är lika galen som jag ser ut. Jag försöker äga det. Mitt gamla jag, som var fast i medelklassens pengacirkus och toxisk hyperindividualism, hade hånat den här personen jag är idag och tyckt att han var förvirrad som ett sätt att slippa öppna upp för de jobbiga frågorna. Mitt gamla jag behövde en ordentlig krasch i livet för att våga säga nej tack till förnekelsehejarklackens applåder och ja till vår globala oroskänsla.
Du genomförde inte steriliseringen. Varför inte?
– Efter 6 månader i steriliseringskön såg jag att en bekant ingick i en forskningsstudie av ett nytt preventivmedel för män. Det är en p-gel som ser ut att vara på frammarsch. Jag tror att det är lättare att normalisera samtalet om biologisk barnfrihet med andra män om vägen dit innebär något annat än att sädesledarna måste skäras av.
SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har vår ideella redaktion drivit miljödebatten framåt genom nyhetsbevakning och granskningar. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.
Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till
