Historiskt avtal för att stoppa artutrotning

I motsats till vad skeptiska röster sagt, kunde ett avtal nås på övertid vid FN:s möte om biologisk mångfald i Montreal. Nu ska bland annat 30 procent av hav och land skyddas och rika länder ska bidra med mer finansiering.

Trots ett utdraget och ovisst miljömöte slutade COP15 i Montreal på övertid med det som många efterfrågat: en överenskommelse som beskrivits som ett Parisavtal för den biologiska mångfalden. Efter fyra år av förhandlingar och 12 år sedan de senaste målen för biologisk mångfald undertecknades kunde så världens regeringar enas kring ett avtal för att stoppa förstörelsen av jordens ekosystem till 2030. 

För det är bråttom. Människan beräknas redan vara ansvarig för att 70 procent av planetens vilda djur minskat sedan 1970 och att djurarter nu dör 114 gånger snabbare än normalt, att utdöende av fågelarter sker fem gånger snabbare än tidigare trott och att nästan hälften av världens insekter riskerar utrotas. Av jordens åtta miljoner kända arter är cirka en miljon hotad i olika grad.

Utgångspunkten för ett avtal var inte god. Världen missade tydligt de förra globala målen för biologisk mångfald och ländernas ambitionsnivåer och åtgärder har varit långt ifrån tillräckliga. De tidigare så kallade Aichi­målen var väldigt ambitiösa och välformulerade, men samtidigt har inga av länderna uppnått dem. De byggde dessutom på frivillighet och inget land är tvingat att göra något de inte vill. Aichi­målen saknade även en tydlig mekanism för rapportering och en tydlig form för hur man rapporterar.

Det nya avtalet innebär att det finns fyra olika mål och 23 punkter om hur arbetet ska gå till. Några exempel är att man ska skydda 30 procent av hav och land, skadad natur ska återställas, olika subventioner som skadar arternas livsmiljöer ska fasas ut årligen med 500 miljoner dollar och matsvinnet ska halveras. Här befinner sig Sverige långt från målen, med knappt 15 procents skydd på land och 12 procent till havs. Globalt är för närvarande 17 procent och 10 procent av världens land- och havsområden under skydd.

Dessutom ska farliga kemikalier och bekämpningsmedel och övergödning motverkas och invasiva arter ska hindras från att spridas. De rika ländernas bidrag ska öka till 20 miljarder dollar per år, ungefär en fördubbling jämfört med idag, men av erfarenhet vet vi att det inte alltid är lätt att få dessa löften uppfyllda.

FN:s generalsekreterare António Guterres har tidigare påpekat att de närmaste tio åren är ”vår sista chans att avvärja en klimatkatastrof, vända tillbaka den dödliga utvecklingen av föroreningar och avsluta artförlusten”.

Nu återstår hur avtalet ska implementeras, vilket vi av erfarenhet vet kan vara en lika stor utmaning som att få avtalet på plats. En annan fråga är om 30 procent räcker. Den kända och numera framlidne evolutionsbiologen Edward O. Wilson föreslog att halva planeten behövde avsättas för att stävja massutrotning.

Henrik Smith, professor i zooekologi vid Lunds universitet och ledamot i Klimatpolitiska rådet som bevakat mötet på distans säger till Ekot att han är ändå är optimistisk:

Och då är avtalet naturligtvis precis som alla sådana här avtal en kompromiss och man kan då diskutera om glaset är halvfullt eller halvtomt och jag föredrar just nu att betrakta glaset som halvfullt