Ideologisk teknikoptimism är en farlig väg att gå

Sverige riskerar att köra in i en återvändsgränd där människor och natur far illa, utan att de planetära utmaningarna är lösta. Det är hög tid att släppa tanken på att det räcker att byta teknik. Som samhälle behöver vi jobba med fler dimensioner. Ideologiskt betingade teknikval försenar de stora förändringar som krävs.

Ensidig tilltro till att tekniken ska lösa människors ohållbara bruk av jordens resurser är inget nytt. Under 1900-talet var det oljeekonomin med sina fossilbaserade produkter som av många sågs som garanten för ekonomisk utveckling och välstånd. I början av 2000-talet fanns en livskraftig diskussion om olika lösningar för att klara klimatmål och nya sätt att nå en biobaserad ekonomi debatterades. Vätgas, biogas, elektrifiering, närproduktion och agenda 2030-mål som världens stater enats om för att främja inte bara det egna landets utveckling, utan världens alla länder, stod högt på beslutsfattarnas agenda. Elektrifiering var en del, men inte den enda vägen att gå. 

Från mångfald till ensidighet

För endast ett par år sedan fanns ett aktivit arbete i Sverige för att arbeta med biogas som en viktig del i att lösa transportsektorns utmaningar. Kopplingar gjordes till lantbrukets utveckling och minskat beroende av bränsleimport. Såväl Västra Götalandsregionen som Skåne gjorde stora satsningar.

Hur kan det då komma sig att Sverige år 2024 i elektrifieringens namn ensidigt fokuserar på att plocka upp extrema mängder resurser ur jordskorpan för att bygga de elektriska fordon som den ensidiga teknikoptimismens förespråkare kräver? På köpet kommer också en tilltro till kärnkraftsutbyggnad utan gängse prövning av kostnadskalkyler. Borta är tilltron till marknadskrafter som hade gynnat en mångfald av energilösningar med vind, sol och befintlig vattenkraft som väsentlig del. Regeringen tycks av rena ideologiska skäl vara beredda att helt strunta i studier som visar det ekonomiskt orimliga i att bygga ut kärnkraften.

Det kraftigt ökade elbehovet som följer med elektrifieringen är i sig problematisk om det används som alibi för kärnkraftsutbyggnad utan vare sig hänsyn till ekonomi eller miljö. Men priset för människor och miljö när norra Sverige exploateras är också högt. Supermiljöbloggen har tidigare skrivit om kritik från både FN och miljöorganisationer mot de gröna omställningssatsningarna i norra Sverige.

Batterier är helt enkelt inte svaret på alla våra miljöproblem, vilket Naturvårdsverket också konstaterat i en rapport som granskar miljöpåverkan av elektrifieringen av transporter i Sverige. Detta då batteriframställning har en negativ påverkan på miljön genom vattenföroreningar, markförstöring, växthusgasutsläpp och stora avfallsmängder. I rapporten jämförs också uttaget av mineral vid framställning. Elbilen drar betydligt högre resurser i tillverkning jämfört med en gasbil.

Nya sätt att se på industrisystem

Innovationsmyndigheten Vinnova använder en klok uppdelning i fem dimensioner som krävs för att få till samlad förändring av industrisystem:

• Teknik
• Affärsmodeller
• Policy och regelverk
• Beteende, kultur och värderingar
• Industriell infrastruktur

När vi vid Högskolan i Borås arbetar för att förändra de textila systemen arbetar vi med samtliga dessa dimensioner. Teknikutveckling är en självklar och viktig del, men lika viktigt är lönsamhet i nya affärsmodeller, regelverk som stödjer förändring, förändrad och minskad konsumtion och att peka på behovet av ny industriell infrastruktur för att kunna cirkulera material så att vi äntligen ska sluta såga av grenen vi sitter på när det gäller textil och modeindustrins föråldrade linjära ekonomiska premisser.

För elektrifieringen av fordonsbranschen tycks arbetet med minskad och förändrad konsumtion, förändrade beteende och omprövning och utforskande av nya kulturer och värderingar som bortblåsta. Det riskerar att köra Sverige rakt in i en brutal återvändsgränd där både människor och natur far illa, utan att de planetära utmaningarna är lösta. Ideologisk och ensidig teknikoptimism är helt enkelt en farlig och kostnadsdrivande väg att gå.

Artikelförfattaren är skribent på Supermiljöbloggen och arbetar som hållbarhetsstrateg vid Högskolan i Borås.