Inga mål för biologisk mångfald uppnås

Världen missar ännu en gång de globala målen för biologisk mångfald och ländernas ambitionsnivåer och åtgärder är långt ifrån tillräckliga. Det skriver FN:s konvention om biologisk mångfald i sin senaste rapport som sammanställt hur världens länder de senaste tio åren lyckats med att uppnå de 20 globala Aichimålen.

Det här är deprimerande.

Det säger Torbjörn Ebenhard vid Centrum för biologisk mångfald vid SLU, till Studio Ett angående att världen ser ut att misslyckas med att uppnå samtliga globala mål som FN för tio år sedan satte upp för att bevara den biologiska mångfalden (de så kallade Aichimålen).

Den sorgliga slutsatsen är budskapet i vad som kanske är den viktigaste globala rapporten om biologisk mångfald, the Global Biodiversity Outlook (GBO) från sekretariatet för konventionen om biologisk mångfald, vars värdinstitution är FN:s miljöprogram (UNEP).

Rapporten är den femte i ordningen av vad som räknas som flaggskeppet för konventionen om biologisk mångfald (Convention on Biological Diversity, CBD), vars syfte är att biologisk mångfald ska bevaras och nyttjas hållbart samt att nyttan som uppstår vid användandet av genetiska resurser ska fördelas rättvist. CBD brukar liknas vid ett Parisavtal för biologisk mångfald.

Nu är det inte förstå gången världens länder missar målet att hejda förlusten av biologisk mångfald. 2010 utnämndes nämligen av FN till det internationella året för biologisk mångfald, men då det fanns avsevärt mer att önska skapade FN istället årtiondet för biologisk mångfald 2011-2020 som även erkände behovet av att ta itu med de bakomliggande drivkrafterna som påverkar det direkta trycket på biologisk mångfald. Men trots en förlängning på 10 år verkar det inte ha hänt så mycket att glädjas åt, förutom det framgångsrika klimatarbetet som kulminerade med Parisavtalet 2015.

Påverkar Agenda 2030

Egentligen är biologisk mångfald en förutsättning för hela Agenda 2030 och även Parisavtalet, med tanke på hur viktiga naturbaserade lösningar är för att hantera utsläpp av växthusgaser, exempelvis hav och skog som kolsänkor. Samtidigt adresserar flera av de globala hållbarhetsmålen de drivkrafter som ligger bakom förlusten av biologisk mångfald, såsom klimatförändringar (delmål 13), miljöförstöring (delmål 6, 12, 14) och överexploatering (delmål 6, 12, 14 och 15) och andra adresserar även ohållbar konsumtion och produktion (delmål 12).

Därmed hotas möjligheten att uppnå de globala hållbarhetsmålen till 2030, eftersom flera av dessa antingen är direkt eller indirekt kopplade till biologisk mångfald. Den biologiska mångfalden framhålls uttryckligen i delmål 14 (hav och marina resurser) och delmål 15 (ekosystem och biologisk mångfald), men stöder också en mycket bredare uppsättning mål. Det är bland annat en nyckelfaktor för att kunna uppnå delmål 2 (ingen hunger) och delmål 6 (rent vatten och sanitet åt alla).

Samtidigt finns ett komplicerat förhållande mellan de globala målen och miljön där en studie nyligen nyligen föreslog att de globala målen inte bara är otillräckliga i sig själva utan även att deras fokus på socioekonomisk utveckling riskerar att osynliggöra miljöförstöring.

Achimålen

Konventionen om biologisk mångfald utformades vid konferensen i Rio de Janeiro 1992 och trädde i kraft 1993. Den har ratificerats av 196 länder. Dessa länder förbinder därmed sig att tillsammans arbeta för att bevara arter och nyttja naturresurser på ett hållbart sätt.

2010 enades länderna om de 20 Aichimålen (Nagoya-målen) som skulle gälla fram till 2020 (se Faktaruta). Dessa mål syftar till att på olika sätt hejda förlusten av biologisk mångfald, skydda känsliga ekosystem och säkerställa viktiga ekosystemtjänster (rent vatten, frisk luft, pollinering etc).

Enligt Global Biodiversity Outlook 5 har inget av de 20 målen uppnåtts helt, men sex mål har delvis uppnåtts (mål 9, 11, 16, 17, 19 och 20). Mål 10, 16 och 17 skulle dessutom egentligen varit uppnådda redan 2015. Samtidigt är Aichimål 12 extra intressant med tanke på den senaste tidens larmrapporter kring minskade populationer av arter och risk för utrotning. Mål 12 säger nämligen att senast i år ska utrotning av kända hotade arter ha stoppats och deras bevarandestatus varaktigt förbättrats, och dessutom i synnerhet vad gäller de arter som minskar snabbast. Och är det en utveckling som går åt fel håll är det denna, där forskare varnar för att vi nu befinner oss i den sjätte massutrotningen, vilket Anne Larigauderie, chef för FN panel för biologisk mångfald (IPBES), nyligen betonade till AFP:

Just nu är vi på väg mot att systematiskt utrota allt icke-mänskligt liv.

Bara en vecka före Global Biodiversity Outlook släpptes kom WWF Living Planet Report 2020 som visar att på bara 46 år har bestånden av ryggradsdjur i världen minskat med hisnande 68 procent. Ett år tidigare kom IPBES med sin uppmärksammade globala rapport som varnar att en miljon arter riskerar att utrotas inom bara några få årtionden. Via forskningsstudier vet vi nu dessutom att människan redan beräknas ha utrotat 60 procent av planetens vilda djur sedan 1970 och att djurarter nu dör 114 gånger snabbare än normalt, att utdöende av fågelarter sker fem gånger snabbare än tidigare trott och att nästan hälften av världens insekter riskerar utrotas. Även Torbjörn Ebenhard, som även är en del av den svenska förhandlingsdelegationen inom konventionen om biologisk mångfald, är orolig över den ökande artutrotningstakten:

De insatser vi gör, som räddat några djur från utrotning de senaste tio åren räcker inte på långa håll. Hela ekosystem är också på väg att förloras. Om det fortsätter som nu är alla korallrev borta om tio år. Det kommer påverka en tredjedel av världens marina arter. I Australien dör djur av värmeslag och världen över lever stora däggdjur bara kvar på små fläckar av deras tidigare utbredningsområden.

Bygger på frivillighet

Varför ser det då ut så här? Torbjörn Ebenhard tror inte att det inte handlar om kunskapsbrist till varför inget händer utan att det snarare allvarligare än så:

Anledningen till att målen inte nås är framför allt att det finns motstående intressen som inte vill se dessa investeringar för miljön och inte vill ha förändringar.

Och eftersom det handlar om en konvention bygger arbetet för biologisk mångfald dessutom på frivillighet och inget land är tvingat att göra något de inte vill. Det finns inga straff ifall ett land inte uppfyller målen. Det gör att man kommer osökt in på förslaget att vid sidan om eller inom den internationella brottmålsdomstolen borde det etableras en miljödomstol med sanktionsmöjligheter. Den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden i USA-valet har i sin massiva klimatplan förslagit att skapa en Environmental and Climate Justice Division inom det amerikanska justitiedepartementet och i Frankrike stödjer president Macron ett förslag från ett medborgarråd att göra det straffbart med ”ekocid” – det vill säga miljömord. Så visst finns förslag.

En annan förklaring som hänger ihop med den första är att de nationella målen inom CBD är förvånansvärt dåligt anpassade till Aichimålen, både när det gäller omfattning och ambitionsnivå. Färre än en fjärdedel är väl anpassade till Aichimålen och endast ungefär en tiondel av alla nationella mål liknar dem. Det verkat som att länderna brister i både engagemang och ambition för att faktiskt nå Aichimålen, som om de inte bryr sig. Dessutom är det mål som är lågt satta.

I Sverige har Aichimålen införlivats i miljömålsarbetet och de 16 miljökvalitetsmålen. Besvärande nog missar Sverige missar idag 14 av 16 miljömål och flera av målen i Agenda 2030. Endast två mål visar en positiv utveckling (luftkvalitet och försurning). Alla andra miljömål, inklusive bevarandet av biologisk mångfald, levande skogar, myllrande våtmarker, ett rikt odlingslandskap och ett rikt växt. och djurliv, går åt fel håll. De styrmedel och åtgärder som behövs för att nå miljömålen finns ännu inte på plats. Biologisk mångfald och ekosystemtjänster har tyvärr inte fått den uppmärksamhet de behöver.

Vissa positiva tecken

Trots missade mål och övergripande mörka bild ser Sveriges chefsförhandlare i de globala förhandlingarna om mål för biologisk mångfald Charlotta Sörqvist ändå ljusglimtar i FN-rapporten:

Även om avskogningen ökar, så har takten minskat där man har agerat och försökt minska avskogningen. Det visar att det går att påverka utvecklingen.

Sörqvist säger också att de skyddade områdena totalt sett har ökat, vilket hon menar visar att det går att göra skillnad om man har tydliga mål och mätbarhet. Även miljö- och klimatminister Isabella Lövin väljer i ett pressmeddelande från Miljödepartementet att lyfta fram rapportens positiva delar:

Det här visar att vi inte kan vänta med att agera. Läget för den biologiska mångfalden är akut, men det är positivt att den här rapporten också visar att trenden går att vända.

En vision för biologisk mångfald

Men vad kan då göras? Enligt GBO-rapporten behövs särskilt åtgärder inom fem områden för att uppnå visionen för biologisk mångfald 2050:

• Starkare/mer omfattande skydd och mera restaurering av biologisk mångfald
• Åtgärder mot klimatförändringar
• Åtgärder mot föroreningar, invasiva främmande arter och överutnyttjande
• Hållbar produktion av varor och tjänster, inte minst livsmedel
• Minskat konsumtion och avfall.

Torbjörn Ebenhard poängterar att det är viktigt att målen måste vara mätbara och uttryckas i kvantiteter och tydligare ta upp vilka insatser som ska göras. Just införande av mätbara mål är något forskare nyligen föreslog i en studie som ett sätt att begränsa den globala artdöden.

Torbjörn tar Sverige som exempel där vi saknar en tydlig definition på vad ”hållbart nyttjande” innebär och därmed vet vi inte heller hur det ska mätas. Samtidigt känner han en frustration över att det händer så lite trots att det blir allt mer bråttom:

Det är det som är så frustrerande. Det är inte första gången vi säger detta, men folk reagerar som att de hör det för första gången.

Han betonar därför att det behövs en genomgripande samhällsförändring. Det räcker inte att skapa naturreservat utan kommer krävas mer än så. Samtidigt poängterar han att det positiva med förändringar är att när väl åtgärder kommer på plats spelar de en roll och har betydelse framåt.

Vägskäl

Inger Andersen, chef för FN:s miljöprogram, skriver i förordet till GBO-rapporten att det börjar bli bråttom:

Nu måste vi påskynda och utöka samarbetet för att uppnå positiva resultat för naturen- att bevara, återställa och använda biologisk mångfald på ett rättvist och hållbart sätt.

Med andra ord är detta inget arbete som längre kan skjutas på framtiden (om nu någon trodde det). Om vi inte agerar kommer den biologiska mångfalden försämras under förändringen av land- och havsanvänding, överexploatering, klimatförändring, utsläpp och invasiva arter.

Regeringen har aviserat att den i budgetpropositionen för 2021 kommer att presentera flera åtgärder för att värna biologisk mångfald och skydda djur och natur finns därför med i budgetpropositionen för 2021. Kritiker menar dock att det är långt ifrån tillräckligt, och särskilt med tanke på vad som satsar på andra områden i denna rekordbudget på 105 miljarder kronor.

Det är därför glädjande att Nya Zeeland har lanserat en strategi för biologisk mångfald med fem mål som ska uppnås inom 30 år, även om tidsaspekten skulle behöva vara snävare. Viktiga delar av strategin – som konstaterar att Nya Zeelands miljö är vid en brytpunkt – innebär förbättrad kollagring och bekämpning av föroreningar och invasiva arter är viktiga delar av strategin. En sådan kan vara av intresse för andra länder att ta efter.

Global Biodiversity Outlook 5 blev alltså ytterligare en publikation av den senaste tidens larmrapporter kring en biologisk mångfald i kris som sorgligt nog inte behandlas som en sådan. I den allra första meningen i rapportens översikt betonas att mänskligheten befinner sig vid ett vägskäl gällande det arv man vill lämna åt kommande generationer. I en situation när den biologiska mångfalden minskar i en oöverträffad takt och trycket som driver nedgången dessutom intensifieras borde det inte vara en svår fråga att svara på.

Världens ledare har helt enkelt inte gjort sitt jobb, trots att de förbundit sig genom avtal att skydda världens ekosystem och djurliv. Torbjörn Ebenhard vid SLU sammanfattar på ett nästan tragikomiskt vis rapporten i intervjun med Studio Ett:

Det är ett totalt misslyckande.

Det är något vi alla borde ta med oss. Den biologiska mångfalden är grunden för vår existens, men hur många tänker på det så?