(Tryck ENTER för fler alternativ)
Sökförslag:
Du kan trycka Shift + S för att få fram sökfältet när som helst och Esc för att stänga det.

“Ingen vill upprepa det som hände i Köpenhamn”

Foto: Regeringskansliet

Med anledning av förra veckans möte i Genève har Supermiljöbloggen bett Anna Lindstedt, Sveriges klimatambassadör, att skriva ner några tankar om läget i de internationella klimatförhandlingarna:

Klimatförhandlingar är som grekiska dramer. Ibland slutar det i tragik, ibland i optimism. Denna gång känns det som både och. Världens länder ska i Paris i december i år fatta beslut om ett nytt globalt klimatavtal, under klimatkonventionen. I Lima i december förra året lade The Lima Call for Climate Action grunden för de åtaganden, så kallade INDCs, som konventionens parter ska lägga fram i det nya avtalet. I beslutet från Lima fanns också ett första utkast till det nya avtalet. Det var en lång och spretig text, långt ifrån det slutliga avtalet.

När vi nu samlas för nya förhandlingar i Geneve hoppas vi kunna fortsätta arbetet med texten och komma ett steg närmare avtalet. Kanske måste texten svälla lite till innan vi kan börja strama åt den. Så förhandlarna börjar lägga in ny text. Det blir mer. Och mer. Och ännu mer. Efter några dagar är Genevetexten dubbelt så lång som Limatexten – 86 sidor. Alla länder och ländergrupper får efterhand in sina särskilda formuleringar. Kan vi då inte börja ta bort det som är uppenbara upprepningar? Nja, då kanske vi tar bort någons favoritformulering. Och det som nu är en text som parterna till denna partsdrivna process äger kanske då inte längre känns ägd. Så vi ägnar en dryg veckas dyrbar förhandlingstid åt att i huvudsak inte förhandla. Ändå verkar alla ganska nöjda.

Hur hänger detta ihop? Och har denna tid inneburit att vi gått bakåt? Nej, den allmänna meningen är att vi ändå gått framåt. Förtroendet mellan parterna synes ha stärkts. Processen har varit transparent. Och bakom kulisserna har många konstruktiva samtal förts. EU har inlett ett bred “outreach”-arbete, där inte bara några få, utan alla medlemsstater varit aktiva. Från svensk och nordisk sida har vi talat med en lång rad länder från världens alla hörn. Med en fond av schweiziska alptoppar har vi talat om hur planerna för länders INDCs ser ut, hur länder ser den rättsliga formen för det nya avtalet och om man vill se ett långsiktigt mål som säkerställer att den globala temperaturökningen hålls under 2 grader jämfört med förindustriell nivå, eller allra helst 1,5 grader, vilket de små ö-staterna strävar efter.

Jag har fått se ett utkast till Dominikanska republikens INDC, som i princip är klar och omfattar nedskärningar av landets utsläpp med 25 procent mellan 2010 och 2030, jämfört med Business as Usual. Jag har fått höra att Argentinas INDC kommer att omfatta alla viktiga sektorer utom jordbruk. Och att såväl Argentina som Saudiarabien kan tänka sig ett långsiktigt mål – förutsatt att det är differentierat mellan olika länder. Och att även Saudiarabien strävar efter att gå mot ett stringent uppföljningssystem à la Kyotoprotokollet – förutsatt att det kan ske på landets egna villkor. Många i Afrikagruppen är rädda för den nya klimatregim som ska omfatta alla världens länder och efterlyser stöd, men också förståelse för att det tar tid att bygga upp robusta strukturer och rutiner. Men även de minst utvecklade länderna planerar för sina INDCs och många stödinsatser är igång – där även Sverige bidrar.

Det finns ett grundmurat förtroende för Sverige, som ett land som både föregår med gott exempel för våra klimatinsatser, men också visar solidaritet i ord och handling med de fattigaste och mest sårbara. Det bidrag vi utlovat till den gröna klimatfond som nu är operativ är det största av alla, räknat per capita. Jag gör återigen ett försök att få arabländerna att bidra till den gröna fonden. Det ligger inte i korten just nu, men jag får reda på att Saudiarabien lägger 5,8 procent av BNP på syd-sydsamarbete.

En av de allra svåraste frågorna inför Paris är den om förluster och skador orsakade av klimatförändringarna, det vi på förhandlingsspråk kallar Loss and Damage. Här har Sverige ett betydande förtroendekapital, inte minst efter våra insatser i Warszawa, då vi genom att agera facilitator kunde säkerställa beslutet om en internationell mekanism för förluster och skador – mot alla odds. Här vill många u-länder gå längre, medan vissa i-länder inte ens vill nämna Loss and Damage i det nya avtalet.

Det är ingen lätt uppgift som väntar när vi ses i juni för nästa förhandlingsmöte. Men de som var med inför Köpenhamn 2009 menar att läget då var mycket sämre än det är nu. Då var texten mer än 300 sidor lång och den alternativa text som cirkulerade ägdes av bara några få. Och ingen vill upprepa det som hände i Köpenhamn. Nu vill alla verkligen nå ett nytt globalt klimatavtal där alla världens länder är med. Men vi lär få uppleva många fler dramatiska stunder innan vi är där.

Anna Lindstedt, klimatambassadör, miljö- och energidepartementet

SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

Läs vad vi vill göra
Tipsa!

Tipsa oss

Har du något du tror vi missat och kanske borde skriva om? Vi tar tacksamt emot alla tips du kan bidra med. Maila direkt till tips@supermiljobloggen.se eller fyll i formuläret nedan.





    SMB kämpar för en hållbar framtid. Sedan starten 2010 har våra utgifter helt täckts av oss skribenter. Nu vill vi utveckla vårt arbete – och vi hoppas att du vill hjälpa oss.

    Stötta vårt arbete genom att swisha en slant till

    Läs vad vi vill göra
    Du kan nu spara nyheter!

    Lägg till något för att läsa senare eller att kunna återkomma till.

    OBS! De sparas endast i den här webbläsaren.