”Bränslepriset blir lätt en symbolfråga”

Vad innebär klimaträttvisa i Sverige? I en ny artikelserie lyfter SMB hur vägen till fossilfrihet påverkas av klyftan mellan stad och land. Först ut möter vi Arne Müller, författare och journalist, i ett samtal om populistiska bränslepriser, Gállokgruvan och decentraliseringens fördelar.

Arne Müller är den Umeåbaserade journalisten som skrivit flera böcker, bland annat om gruvindustrins påverkan på miljö och samhälle. År 2016 vann han tillsammans med fotografen Erland Segerstedt Guldspaden i klassen för boken Norrlandsparadoxen, enligt juryn ”för att med omfattande research ha visat hur gruv- och vindkraftbranschens luftiga kalkyler blir en paradox i glesa Norrlandskommuner”.

Hur knyter klyftan mellan stad och land an till klimatomställningen?

– Jag menar att en levande landsbygd och en verklig klimatomställning är extremt nära sammankopplat. Ska jag vara ärlig ser jag inte att en verklig klimatomställning har börjat. Ska vi klara omställningen måste behoven av resor och transporter minska. Så långt det är möjligt måste all form av service decentraliseras. Service, banktjänst och vårdcentral måste finnas nära människorna. Man ska inte behöva åka från Sorsele till Lycksele om man har pengar som måste in på banken. 

Müller är aktiv i SOL-nätverket, en sammanslutning av lokala initiativ som verkar för rättvisa i landsbygd och glesbygd. En av nyckelpunkterna är att rättvis klimatomställning ska ses som en möjlighet och inte ett hot för landsbygden. Under april genomför nätverket en folkbildningsturné runtom i landet.

– Bränslepriset blir lätt en symbolfråga. När man tankar är det enkelt att se hur mycket som försvinner från kontot. Som samhället ser ut idag så känner landsbygdsbor av kostnaderna mer. Då är det lätt att man blir förbaskad på just bränslepriserna. Men egentligen tycker jag det finns större skäl att bli förbaskad över att klimatomställningen går så långsamt. 

– Jag tycker det är extremt illa att jordbruket är i en sådan utsatt situation. I 25 år hade man kunnat se till att jordbruket – som är svårt att elektrifiera – skulle få tillgång till den begränsade mängd biobränsle som finns. Men det svar som politikerna ger nu är extremt populistiskt, att sänka bränslepriserna generellt genom olika åtgärder. 

Även vindkraften har på sina håll blivit en symbolfråga. Sverige måste bygga ut vindkraften för att klara elektrifiering i exempelvis industrin, men det förekommer mycket desinformation och processerna fördröjs på många platser. Varför tror du att vindkraftsdebatten är så konfliktfylld just nu?   

– En viktig förklaring tror jag är att man känner “här kommer ytterligare ett rejält ingrepp i naturen som inte ger något tillbaka”. Beräkningarna varierar, men ungefär 75 procent av investeringen hamnar inte i närområdet. Det ger en del jobb för åkerier och skogsavverkning, men det mesta hamnar någon annanstans. I värsta fall ger det väldigt lite för den lokala ekonomin. 

– Sverige sticker ut här. Alla grannländer har system för att återföra vinster från uttag av naturresurser, till exempel vindkraft, till lokalsamhället. I områden där man redan känner att man tär hårt på naturresurser kommer det en grej till som inte ger något tillbaka. Det sticker i ögonen att det byggs mycket i norr, samtidigt som nytillskotten i elproduktionen går söderut.

Skeptisk mot regeringens strategi

Arnes karriär som författare startade med den boom av nya gruvprojekt i Sverige som inleddes för femton år sedan.

– Jag såg att det fanns en tydlig informationsobalans, nästan all information kom från gruvbolagen och de var ganska ogranskade i media. Det fanns ett behov av att sammanfatta bilden av miljöproblemen som finns även i den svenska gruvbranschen. Vi hör ofta att svensk gruvindustri är ren, men det är en sanning med modifikation.

Regeringen sa nyligen ja till den omtvistade gruvan i Gállok. Du som länge har bevakat gruvindustrin – hur ser du på beslutet?

– Det stora konflikten rör ju renskötsel kontra gruvverksamhet. Här har FN pekat på att Sverige inte lever upp till sina åtaganden och Länsstyrelsen säger att det inte är samhällsekonomiskt rimligt att satsa så mycket pengar på en fyndighet som är så liten i internationell jämförelse. 

Enligt Müller är Gállok ett typexempel på felen i strategivalet i regeringens miljöarbete.

– Karl-Petter Thorwaldsson säger att järnmalm och stål behövs i den så kallade gröna omställningen. Jag tycker att vi måste vända på resonemanget. Det helt avgörande är att hejda den skenande ökningen av stålanvändningen. Oavsett produktionsmetod kommer det vara omöjligt att klara klimatomställningen om inte kurvan planar ut. Byter man från kol till vätgasmetod går det åt bisarra mängder el. För hela världen skulle det krävas tusentals terawattimmar – absurda energimängder som behöver komma från förnybar elproduktion. Sen 2000 har stålkonsumtionen i världen mer än fördubblats. Det går inte att fortsätta på den kurvan och samtidigt prata omställning. 

Ett argument är för ökad gruvdrift i Sverige är att sällsynta jordartsmetaller behövs i till exempel elbilsbatterier. Vad säger du om det?

– Det är viktig fråga som inte är tvärenkel. Det är sant att det finns områden i världen där arbetsförhållanden och miljöläget är värre än här. Men samtidigt så vänder argumentet bort oss bort från den centrala uppgiften: Hur kan vi både för stål och andra metaller hushålla så mycket som möjligt med resurserna? Det är självklart att bilarna måste elektrifieras, men den elektrifiering vi ser idag har jag svårt att se som hållbar. Bilarna är för stora, med större metallbehov. Måste antalet bilar ens vara detsamma? Diskussionen går förbi den centrala frågan: hur ska vi göra omställningen med så små resurser som möjligt? Det är ingen tvekan om att det behövs nya gruvor, men det gäller att få ner den nya mängden gruvor till en rimlig nivå. 

”Satsa på kollektivtrafik och spårtrafik”

Vilka konkreta åtgärder skulle du vilja se för att minska klyftor och samtidigt ställa om? 

– Det största är att verkligen göra en riktig klimatomställning. När det gäller rättvisan vet man från forskning att mer privat verksamhet, som man började mycket med på 90-talet, har en väldigt centraliserande effekt. Ett exempel är privatiseringen av apoteken. 330 nya apotek startades, men inget av dem låg i områden där tillgången på apotek var dålig. Samma mönster går igenom på område efter område, som mobiltelefonnät och kollektivtrafik.

Tror du att den här typen av åtgärder skulle ge mer acceptans åt klimatåtgärder i grupper som idag är skeptiska?

– Ja, det skulle jag säga. Jag pratar ibland med människor bosatta på landsbygden som inte längre känner sig som fullvärdiga medborgare. Man betalar mer skatt än andra, men samtidigt är sjukvården sisådär och vägarna är gropiga. Det är något slags grundläggande samhällskontrakt som brutits upp. Här behöver man satsa på exempelvis kollektivtrafik och spårtrafik för att folk ska få känslan att de både bildligt och bokstavligt är med på tåget.