Klimataktivisten: ”Vi vill bara ge våra barn en dräglig framtid”

Klimataktivismen har diskuterats intensivt den senaste tiden. Kritiker menar att aktivisterna gör mer skada än nytta och regeringen anser att klimataktivister stör det demokratiska samtalet. Men är inte civil olydnad en viktig del av demokratin, snarare än ett hot mot den? Är inte klimatkrisen skäl nog för uppseendeväckande aktioner?

Supermiljöbloggen träffade Ragnhild Larsson, medlem i nätverket Extinction Rebellion, för ett samtal om demokrati, hårdare tag, drivkrafter och politiska visioner.

Nyligen publicerade statsminister Ulf Kristersson (M) ett inlägg på Instagram, där han skrev att Extinction Rebellion försöker “sabotera de politiska processerna i Sverige”. Han använde begreppet “ilskna aktivister” och anklagade dem för att låtsas bry sig om klimatet – och jämförde gruppen med totalitära krafter.

Bakgrunden? Klimataktivister deltog på en öppen after work i Malmö, vilket inte uppskattades av statsminister Ulf Kristersson och finansminister Elisabeth Svantesson (M), som medverkade från regeringens håll.

Därefter ställde klimatminister Romina Pourmokhtari (L) in sin medverkan i ett evenemang med hänvisning till ett säkerhetshot kopplat till Extinction Rebellion. Scientist Rebellion-medlemmen Ola, 70, hade anmält sig till evenemanget – i övrigt fanns inga kopplingar till Extinction Rebellion. Regeringen har inte velat kommentera saken ytterligare.

Ragnhild Larsson, journalist och grundare av podcasten Klimatpodden, är en av aktivisterna i Extinction Rebellion. Vi ses under en minst sagt hektisk period. Regeringen har precis presenterat en budget som ökar utsläppen och klimataktivister och deras aktioner diskuteras vilt.

Ragnhild ger ett lugnt och vänligt intryck, men på insidan är hon sorgsen och upprörd. Kanske är det just den kombinationen som karaktäriserar en klimataktivist. 

– Vi är helt vanliga människor som insett hur extremt allvarligt läget faktiskt är och att vi inte kan vänta på att våra politiker ska agera. Vi vill bara ge våra barn en dräglig framtid. Då ser jag det som min medborgerliga plikt att göra allt jag förmår, säger Ragnhild.

”Det är ingen popularitetstävling”

När vi ses har Bokmässan precis dragit igång. En av programpunkterna var en debatt om klimataktivism och kultur – hur långt får man gå i klimatets namn? – och som så ofta lyfte kritiska röster saker som köbildning på motorvägar och konstverk som förstörts. 

Men i de flesta fall av aktioner i konstvärlden har ingenting förstörts. Och frågor om bilköer och hindrande av ambulanser har Ragnhild fått besvara länge. 

– Media rapporterar ofta okritiskt. Vi har alltid kontakt med polisen och vi släpper alltid fram ambulanser. Och om man verkligen är orolig för att blåljusfordon inte ska komma fram, då borde man kanske inte köra så mycket bil. Dessutom gör vi ju så mycket mer än vägblockader. Vi blockerar fossilindustrin, uppvaktar politiker och skriver debattartiklar.

Kritiker av klimataktivism menar att ni inte får med er folk, utan att ni bara skapar ilska och motstånd. Får ni med er människor?

– Det är ingen popularitetstävling, då hade man gjort något annat. Samtidigt har media ett stort ansvar. Det blir ofta en polisrapport med fokus på det negativa, när de skulle kunna förklara varför vi gör det här, sätta det i ett sammanhang, berätta om hur illa läget är och hur vi kan skydda oss, säger Ragnhild.

Extinction Rebellion ser inte bara kritikerna. De känner också ett stort stöd – även bland de som påverkas av aktionerna. Och studier visar att även om man uppfattar aktionen som störande kan man hålla med om budskapet, menar Ragnhild.

– Vi är nog en jobbig påminnelse. Många är nog rädda innerst inne och känner att vi hotar deras livsstil, jag förstår det, det är människor som jobbat hela sitt liv för att göra karriär, tjäna mycket pengar, flyga långt bort och konsumera mycket. Då blir det förstås jobbigt när vi ifrågasätter evig tillväxt på en ändlig planet. Men många inser nog ändå att vi gör rätt.

”Jag är orolig för den demokratiska utvecklingen”

Både tonläget kring och den faktiska hanteringen av aktivister har tveklöst trappats upp den senaste tiden. Supermiljöbloggen har bland annat rapporterat om hur aktivister gripits för en långsam promenad, misstänkta för sabotage. Polisingripanden vid klimataktioner har ökat och samtidigt har högerextrema börjat hänga ut klimataktivister, något bland andra Arbetaren har rapporterat om. 

Har det blivit ett hårdare klimat? 

– Ja, det har definitivt trappats upp de senaste åren. Jag är väldigt orolig för den demokratiska utvecklingen, säger Ragnhild Larsson.

I Ulf Kristerssons Instagraminlägg pekas Extinction Rebellion specifikt ut som ett säkerhetshot. Statsministern skriver också att aktivister stör det demokratiska samtalet. Extinction Rebellion har svarat på anklagelserna och markerat mot retoriken i en tråd på X (tidigare Twitter).

Där citeras Karin Lundberg, presskontakt för Extinction Rebellion: ”Det är riktigt illa att statsministern beskyller en fredlig klimatrörelse för att vara ett säkerhetshot. Han skjuter budbäraren istället för att ta sitt ansvar och ta klimatkrisen på allvar.” 

Ragnhild Larsson vill lyfta fram att civil olydnad inte är ett hot mot demokratin – tvärtom. 

– Civil olydnad är en viktig del av demokratin, det är en ventil för att få uttrycka sin åsikt. Men folk känner inte till sina rättigheter. Under aktioner kan polisen också skydda vår rätt att uttrycka vår åsikt, till exempel genom att blockera oljehamnen en timme, innan de ger oss en ordningshållande befallning att flytta på oss. Det är först om vi då sitter kvar som vi gör civil olydnad och kan bli rapporterade för ohörsamhet mot ordningsmakten, förklarar Ragnhild.

”Varför är det inte fler människor ute på gatorna?”

Vi diskuterar drivkrafter och känslor. Vad är det som gör att vissa tar steget och blir aktivister? Varför är inte fler människor upprörda? Vad driver politikerna, och vad tänker de på när de lägger sig på kvällen?  

Hur började det för dig? 

– Jag intervjuade flera ledande  klimatforskare och insåg att läget var mycket värre än jag trodde. Då kände jag att jag måste sätta mig i vägen för systemet som förstör. Som journalist var jag van att betrakta, som aktivist fick jag agera. Jag tänker att en aktivist är en aktiv medborgare, och man vill väl inte vara en passiv medborgare? Det vill i alla fall inte jag, säger Ragnhild.

Svensk klimatpolitik har onekligen förändrats det senaste året, parallellt med att värmerekord efter värmerekord – både på land och i havet – registrerats. 

Ragnhild Larsson försöker hitta en positiv vinkel. Kan det möjligtvis leda till att folk vaknar och blir arga? 

– Ett tag tänkte jag att folk kommer att fatta. Det brinner, vägar rasar. Men varför är det inte fler människor ute på gatorna? Det är som om vi tror att någon annan ska lösa våra problem. 

Extinction Rebellion vill bland annat att regeringen börjar tala klarspråk och utlyser nödläge för klimatet och jordens arter, och att man inrättar ett medborgarråd för klimaträttvisa. 

Vad skulle få er att sluta med era aktioner? När är ni nöjda?

– Att politikerna erkänner att vi har ett klimatnödläge och att vi måste ställa om hela samhället. Att vi känner “nu gör vi det här tillsammans”. Att det finns en trovärdig plan för att skapa ett fossilfritt samhälle.

Men regeringen verkar inte gå på Extinction Rebellions linje. Både statsminister Ulf Kristersson och regeringens klimatpolitiska utredare John Hassler har förespråkat en annan väg: en långsammare omställning, som inte kräver att invånarna ändrar sin livsstil. 

Ragnhild tar upp Covid-19-pandemin och pekar på hur den hanterades i jämförelse med klimatkrisen. Under pandemin sköts enorma resurser till för att producera vaccin och rädda företag och jobb. Vi tvingades att drastiskt ändra våra beteenden. Och framför allt samlades hela länder, en hel planet, i gemensam handlingskraft.

– Under pandemin var det tal till nationen, dagliga uppdateringar om läget, försök att samla folk. Varför hanteras inte klimatkrisen på samma sätt? 

”Jag undrar hur långt hon är beredd att gå”

Regeringens budget som nyligen presenterades, som konstaterats bidra till ökade utsläpp, får bedömningen “värre än väntat” av Ragnhild Larsson. Och är inte imponerad av klimatministerns arbete så här långt. 

– Jag förstår inte Romina Pourmokhtari, som var ganska radikal innan hon blev minister. Jag undrar ofta vad hon tänker om kvällarna och hur långt hon är beredd att gå. Tror hon på sin egen politik eller handlar det bara om att ha makt? 

Inte bara i På spåret är frågan “Vart är vi på väg?” central. Ragnhild Larsson efterlyser en riktning, en vision om hur samhället ska se ut. 

– Just nu famlar vi i blindo. Vi behöver både berättelser om vad som händer om vi inte ställer om och visioner om hur samhället ska se ut. 

Och hon vill förstås att fler människor tar sig ut på gatorna, eller engagerar sig utan att ta till civil olydnad. Hon betonar att det finns andra sätt att vara aktiv i Extinction Rebellion, till exempel i mediagruppen eller forskargruppen. Men folkviljan måste demonstreras och motståndet mot den undermåliga klimatpolitiken behöver växa.

– Uppenbarligen räcker det inte att rösta vart fjärde år. Vi måste bli många och vi måste agera tillsammans, säger Ragnhild.