Ulrike Herrmann: ”Grön tillväxt är en myt”

I Kapitalismens slut går Ulrike Herrmann grundligt igenom kapitalismens uppgång – och presenterar ett förslag på hur den kan ta slut. I en värld med ändliga resurser finns ingen plats för ett system som bygger på oändlig tillväxt, slår Herrmann fast. Supermiljöbloggen träffade den tyska ekonomijournalisten för ett samtal om nerväxt, klimatpolitik, beteendeförändringar – och viljan att överleva. 

En färsk rapport visar att svenskar i stor utsträckning tycker att det är viktigare att Kina minskar sina utsläpp än att Sverige gör det. Inte bara här syns denna “men ni då?”-inställning, där man tycker att ansvaret ligger någon annanstans. Och även om Kina som land står för stora utsläpp är det inte riktigt så enkelt som att lägga skulden där.

I din bok konstaterar du att växthusgaser inte bryr sig om landsgränser. Ändå har vi den här diskussionen där enskilda länder menar att deras ansvar för klimatkrisen inte är särskilt stort eftersom de står för en liten del av de globala utsläppen. Hur kan vi förändra den här attityden? 

– Många som argumenterar så, till exempel svenskar, har höga utsläpp per capita. Att jorden trots det ännu håller sig flytande är möjligt bara för att fattigare länder släpper ut så otroligt mycket mindre per capita. Vi måste minska våra utsläpp. Och Kina har ju många av de smutsiga industrier som Sverige brukade ha. Vår produktion bidrar till deras utsläpp och det är inte rättvist att jämföra Kinas utsläpp med våra på det viset, säger Ulrike Herrmann. 

”Grön tillväxt är en illusion”

Herrmanns bok är en gedigen genomgång av kapitalismens uppgång – och dess stundande, nödvändiga, fall. Det blir tydligt att kapitalismen och industrialiseringen medfört stora förbättringar av samhället och Herrmann är noga med att påvisa dessa. Hon är också tydlig med att det inte finns någon enkel väg ut, samtidigt som det vi sysslar med nu inte på långa vägar är tillräckligt.

Boken kretsar till stor del kring det Herrmann kallar för illusionen om grön tillväxt. Det hela är motsägelsefullt, menar författaren, eftersom tillväxt bokstavligen kräver mer resurser – samtidigt som jordens resurser är ändliga.

Men trots det är det grön tillväxt de flesta länder sätter sitt hopp till, i form av innovationer som grönt stål, elbilar och koldioxidinfångning. Det handlar i grund och botten om att ersätta en sak med en annan, utan att ändra vår livsstil eller vårt ekonomiska system. Och det räcker inte, menar Herrmann. 

För att illustrera det tar hon som exempel upp transportsektorn och den så kallade rekyleffekten – ett perspektiv som sällan tas i beaktande vid utformning av politiska förslag.

“Tysklandsbiljetten är ett dåligt klimatförslag” 

Författarens hemland har på senare tid fått mycket uppmärksamhet för sina kollektivtrafiksatsningar. Tidigare i år lanserades Tysklandsbiljetten: en nationell, billig biljett som låter invånarna resa fritt med kollektivtrafiken under en månad. 

Biljetten har inspirerat andra länder, inte minst Sverige: här har både Miljöpartiet och Vänsterpartiet föreslagit en “Sverigebiljett” i syfte att minska utsläppen. Men riktigt så enkelt är det inte, menar Herrmann – som tycker att Tysklandsbiljetten är en dålig idé ur klimatperspektiv.

Satsningar på till exempel järnväg och cykel leder inte alltid till minskad flygtrafik eller biltrafik. Mer tillgängliga tågresor tenderar att locka nya resenärer till järnvägen, och de flyglinjer som eventuellt läggs ner ersätts snabbt av nya, förklarar Ulrike Herrmann.

På samma sätt ger ökad cykling i städer inte alltid färre bilar – de som cyklar skulle i regel annars ha promenerat, och många “cykelvänliga städer” dras också med ökande bilism. Det är helt enkelt svårt att se till att “rätt” resenärer börjar cykla eller åka tåg när man investerar i mer hållbara färdmedel.

– Rekyleffekten är en aspekt av kapitalismens effektivisering och effektivisering leder inte till netto noll. Tillväxt skulle inte vara möjlig utan effektivisering: när saker blir effektivare att producera, produceras mer. Det är väldigt populärt att bara öka till exempel tågtrafiken, men ju fler alternativ som erbjuds, desto fler människor kommer att resa, säger Herrmann.

Människor kommer ju trots allt alltid ha behov av att resa, även om resandet förstås kan minskas. Hur ska vi se till att de resor som görs blir mer hållbara? 

– Den enda vägen är att minska gatuutrymmet för bilar och att dra ner på tågresor som inte behövs. Det räcker inte att byta ut fordonsflottan mot elbilar: det innebär fortfarande att förflytta uppemot två och ett halvt ton material för att transportera en till tre personer. Bilfria zoner och städer är bättre förslag än Tysklandsbiljetten, men vi måste helt enkelt minska det totala resandet. 

En uppföljning av lanseringen av Tysklandsbiljetten har dock visat att kortet medfört färre bilresor, men å andra sidan har tågtrafiken ökat. Exakt vilken klimateffekt initiativet har fått är inte fastställt.

“De är inte bebisar, vi måste säga som det är”

Ulrike Herrmann tar resonemanget vidare och vi kommer in på en omdiskuterad fråga: beteendeförändringar. Hur jobbig kommer, eller får, omställningen vara? 

I grön tillväxt-sfären tycks ledorden vara “bekvämt” och “lönsamt”: varken bekvämlighet eller ekonomi ska offras på vägen till nollutsläpp. Men inställningen är naiv, menar Herrmann.

– Människor tror att klimatpolitik kommer att vara gratis, men sanningen är att den kommer att vara oerhört dyr. Vi tror också att mobilitet utan gränser är en grundläggande mänsklig rättighet, men det är det inte: det är en lyxvara. Och kollektivtrafik är väldigt kostsam

Ulrike Herrmann presenterar en möjlig väg framåt, som – utan att avslöja detaljerna – handlar om en kontrollerad krympning av ekonomin, och ett system där resurserna fördelas inte bara mer rättvist, utan också i relation till planetens gränser. 

Kort och gott: det är slut på det liv i överflöd vi lever nu. Och Herrmann förespråkar en ärlighet kring det som väntar: ett budskap som är något helt annat än den gröna tillväxtens behagliga löften om minimal förändring och fortsatt överkonsumtion.

– Folk kommer att bli av med jobb och behöva hitta nya. Det är inte en trevlig process och det kommer inte att vara bekvämt. Men det handlar om vuxna människor, inte bebisar – vi måste säga som det är. 

“Politiker leder inte, de följer väljarna”

Under min läsning av boken fastnade jag framför allt vid de stycken som berör politiken och vilken roll den kan, och bör, ha i klimatfrågan. En fråga gäckar mig nästan dygnet runt, och jag passar på att ställa den till Ulrike Herrmann.

Min upplevelse är att klimatprogressiva politiker är rädda för att föreslå förslag som handlar om till exempel beteendeförändringar eller begränsad konsumtion, även om de vet att de är nödvändiga, eftersom de inte vill tappa röster. Samtidigt har vi partier som säger till väljarna att vi är för små för att göra skillnad, eller till och med att klimatkrisen är en bluff. Hur ska vi hantera det här? 

– Politiker lovar det väljarna vill höra. Det är inte politikerna som måste övertalas, utan väljarna. Just nu vill majoriteten ha grön tillväxt och så länge det är så är det vad politikerna kommer att fokusera på. 

I boken skriver Herrmann att partierna inte leder, utan följer väljarna. Förändring, menar hon, kommer inte uppifrån – utan nedifrån. Och tillväxtförespråkare som behöver övertalas kan endast vinnas över med hjälp av fakta och argumentation: man måste debattera med dem.

– Men det kommer en tidpunkt när ingen kan förneka klimatförändringarna. Frågan är bara om det sker innan det är för sent. 

“Vi tar överlevnad för givet” 

Klimatkrisen liknar inget annat. Dess övermäktighet och strukturella karaktär gör den svår att greppa – och även om hoten blir allt mer konkreta, och kryper allt närmare, verkar det vara svårt att uppbringa den “sense of urgency” som hade behövts för att människor ska vara benägna att förändra sin livsstil och byta ut det ekonomiska systemet.

Hur kan vi få folk att känna att det är akut? 

– Klimatkrisen har ingen tydlig skurk som till exempel Hitler under andra världskriget. Och skadorna vi orsakar nu syns kanske om tio år – människor har svårt att föreställa sig något annat än det som finns just nu. Vi kan helt enkelt inte se framför oss att skogen vi tittar på inte finns där om tjugo år, även om vi vet att det är en konkret risk. 

Ulrike Herrmann ser trots allt inte helt mörkt på framtiden. Hon är intellektuellt pessimistisk, säger hon, men emotionellt optimistisk – ”pessimistisk, men inte deprimerad”. Hoppet och oron utgår egentligen från en och samma insikt: 

– Vi måste göra det här, för det handlar om överlevnad. Men det är som om människor tar överlevnad för givet.

Kapitalismens slut finns att köpa i bokhandeln och hos förlaget Fri tanke.