Johanna Grant: Klimatkompensation – att göra det osynliga synligt och ekonomiskt kännbart

KRÖNIKA: Idag, tidigare än någonsin, infaller Earth Overshoot Day. Det innebär att vi på lite mer än sju månader har förbrukat jordens årliga produktion av naturresurser, såsom betes- och jordbruksmark, skog, vatten, fiske och därmed tagit slut på naturens budget. Resten av året lever vi på kredit, över jordens tillgångar. Men ingenting är gratis. Räkningen skickas vidare till våra barn och barnbarn.

En orsak till problemet är vårt linjära ekonomiska system där kostnaden för miljöförstöring inte är inkluderad i prislappen för allt som säljs. Naturen och de ekosystemtjänster vi är så starkt beroende av tas för givna. Inte därför så konstigt att klimathotet beskrivs som mänsklighetens största marknadsmisslyckande.

Tiden är knapp att ställa om till en värld som ryms inom planetens gränser. På enbart 30-35 år måste alla världens länder ställa om till fossilfrihet för att hejda klimathotet.

Ser jag till mig själv, som försöker att leva som jag lär, ligger mitt klimatfotavtryck på hela 7 ton CO2 om året. 5 ton CO2 av dessa beror på mina flygresor som oftast går till Kanada där mina barns farföräldrar bor. Det är helt klart en ohållbar nivå.

Det är lätt att känna uppgivenhet. Men, av alla miljöproblem vi står inför, tycker jag åtminstone att det finns ett litet ljus när det kommer till möjligheten att hantera klimatfrågan. Det är att vi faktiskt, precis som ovan, kan räkna och kvantifiera växthusgasutsläpp.

Inte minst kan utsläppen kopplas till ett pris. Det osynliga blir synligt. Genom klimatkompensation kan företag och privatpersoner på frivillig väg inkludera den negativa klimatpåverkan i prislappen, det som på ekonomernas språk kallas att ”internalisera externaliteterna”. Det funkar eftersom atmosfären hänger ihop. Var utsläppen sker, eller var upptag görs spelar ingen roll,  det som är av större betydelse är att hela mänskligheten påverkas av ett förändrat klimat, i synnerhet utvecklingsländer som är mer sårbara. Det är också där certifierade klimatkompensationsprojekt, med undantag för EU:s utsläppsrätter, sker (läs gärna kritik mot regeringens förslag att enbart göra det senare avdragsgillt för företag).

Beroende på form av klimatkompensation har vissa projekt till och med möjlighet att utöver klimatnytta skapa en rad plusvärden på platserna de verkar, helt i led med FN:s globala mål för hållbar utveckling.

Mer resiliens och klimatanpassning, minskad fattigdom, överföring av ren teknik, medel till barns skolgång, nya jobb, ökad biologisk mångfald, stärkta ekonomier och ekosystem. Det har jag själv upplevt under mina besök till våra Plan Vivo-certifierade skogsprojekt där träd bevaras eller planteras i samarbete med marginaliserade småbrukare eller ursprungsgrupper, på deras villkor. Skillnaden är tydlig för ögat.

Likaså är det stor skillnad mellan olika klimatkompensationsprojekt, certifieringsstandarder och former, ungefär på samma sätt som det är mellan REKO-bananer och konventionella besprutade bananer i mataffären. Därför är det viktigt att inte dra alla former av klimatkompensation över en och samma kam.  

Klimathotet kräver ett paradigmskifte. Att klimatkompensera är inte en slutgiltig lösning som rättfärdigar ett ”business as usual-beteende”, utan kan snarare likställas med att ta hand om sitt avfall, samtidigt som omställningen sker till en cirkulär ekonomi.

För att ta direkt ansvar. Och för att vinna tid. För företag innebär det att kostnaden att förorena hamnar i bokföringen- där den hör hemma.

Det som är intressant är att många företag som klimatkompenserar reducerar sina utsläpp snabbare än företag som inte gör det. Dels för att de får koll på sitt fotavtryck och därmed kan formulera mål och en strategi för att reducera det. Dels för att det som tidigare var osynligt nu även blir ekonomiskt kännbart. Kostnaden för klimatkompensation driver på arbetet att bli bättre. Det går tvärs emot kritiken om att klimatkompensation är ett sätt att köpa sig fri.

En ännu starkare drivkraft för företag att ställa om är att koppla hållbarhetsarbetet till affären. När affärsnytta och planetnytta går hand i hand kan företag vara en stark motor i omställningen! Och i ljuset av Earth Overshoot Day känns min personliga oundvikliga klimatpåverkan åtminstone lite mindre ångestladdad när jag vet att det finns en sak jag direkt kan göra för att ta ansvar över den.   

Johanna Grant,

Klimatstrateg på ZeroMission och ordförande på Gröna Bilister

Supermiljöbloggens fasta krönikörer heter Johanna Grant, Mattias Svensson, Kitty Ehn och Anders Wijkman. Åsikterna är krönikörernas egna och behöver varken spegla åsikter från övriga krönikörer eller Supermiljöbloggens skribenter.

För diskussioner är ni välkomna till Supermiljöbloggens facebooktrådar och för rättningar och tankar kring innehållet får ni gärna kontakta krönikören eller höra av er till SMB-redaktören Beatrice Rindevall.